Vinteride på kvastskaftet!

Det vita till vänster i
öppningen är kalklocket

Vinbergssnäckan har slagit sig ned på skaftet till piassavakvasten och den har bestämt tänkt sig att vintersova här. Men det är ett olämpligt val. Den kommer att bli grymt utsatt för kyla och hungriga skator, men framför allt behöver vi kvasten när snön kommer.

Så när löven börjar falla flyttar vi den till ett för snäckor bättre läge. Då skall den få en rejäl lövhög med litet inblandning av kvistar och allmänt trädgårdsrens.

Vinbergssnäckan övervintrar normalt på en i alla fall relativt skyddad plats. På våra breddgrader blir det förstås svårt för den att hitta frostsäkra vintertillhåll. Under djupa lövhögar kan temperaturen dock hålla sig ovanför nollan, särskilt om lövhögen täcks med snö. På öppen mark kryper tjälen djupare än snäckan kan göra.

Men vinbergssnäckan är tålig. När temperaturen sjunker under 10° börjar den förbereda sig inför vintern. Den slutar äta och kryper djupt in i någon löv- eller komposthög, eller gräver ned sig i mjuk och lös jord till ungefär 15 cm djup. Sedan måste den skydda sig mot både vattenförlust och angrepp utifrån. Den drar sig in i skalet helt och hållet, men först tömmer den tarmen – det är säkert en förnuftig åtgärd med tanke på hur länge den skall vara instängd och på hur bokstavligen pytteliten bostadsyta den kommer att ha. Det ligger ofta hela små högar av avföring i strängar alldeles utanför skalöppningen på vintervilande snäckor.

Över skalöppningen bildar snäckan nu ett lock, men det här görs inte av slem som när snäckan behöver skydda sig mot uttorkning under sommaren, utan av kalk. Locket blir tättslutande och när det är färdigt efter några dagar är snäckan helt avskuren från omvärlden. Snäckan är nu väl förberedd inför den långa vintervilan. En snäcka som har stängt in sig i skalet och förseglat skalöppningen med ett kalklock är mycket väl skyddad. Den klarar då synnerligen stark kyla.

En del snäckor placerar sig inför vintervilan på platser där man tycker att de inte borde kunna överleva. De kan klistra fast sig med ett slemlock under till exempel en trätrappa – eller som snäckan här på ett kvastskaft – och sedan bilda kalklocket innanför slemlocket. Trots vinterkyla på ned till -30° överlever snäckan. I själva verket innebär vinterkylan mindre risk för snäckan än perioder med sommartorka, då snäckan bara använder torkat slem som skyddslock.

När våren kommer och temperaturen stiger igen stöter snäckan bort kalklocket och gräver sig fram ur sitt vintertillhåll. Nu har den varit utan mat i uppemot ett halvår och behöver näringspåfyllning, innan det blir dags för parning i maj.