Kaprifol i juletid

"Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma."

Men inte här och inte i år. Solen har vågat sig upp på sitt timslånga julaftonsbesök. Varmgraderna har tagit bort det sista av det för en vecka sedan stolt centimeterdjupa snötäcket.

Hönsen går ute och pickar förnöjt i sig vad de kan hitta i den mjuka marken. Nötväckor, blåmesar och talgoxar håller till i fågelbordet, men mest för att få lyxmat eftersom det fortfarande finns gott om matnyttigheter åtkomliga för dem på marken. De stora domherreflockarna stannar dock kvar i skogsbrynet – vi hör dem men de bryr sig inte om fågelbordet än.

Och eldkaprifolen... Jag har sagt det förut: Den blommar så länge det alls är möjligt. Nu, lagom till julaftonen, ser den ut så här!

Vi bor inte i sydliga Skåne eller på Gotland, utan i nordligaste delen av Örebro län, i växtzon 4 där det så här års borde vara ungefär meterdjup snö.

Men det vet inte vädret, så det bryr det sig alls inte om.

Kjell har blivit doktor

Nu är vi hemma igen, efter en enormt bra dag först på universitetet i Uppsala och sedan på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg, och Kjell har blivit doktor.

När Kjell slutade nionde klass, lovade han sig själv att aldrig mer sätta sig på skolbänken. I går, ungefär 40 år senare, slutade han så att säga skolan. På vägen hann han skaffa sig högskolepoäng från sammanlagt elva högskolor.

Jag blev synnerligen imponerad av hur han presenterade sin avhandling i går. Kjell, som normalt är ganska tystlåten, pratade mer eller mindre oavbrutet i tre timmar, förklarade hur han hade tänkt och vad hans forskning handlar om, och besvarade med stor säkerhet opponentens och betygsnämndens frågor. Och han gjorde det med sådan klarhet att "till och med jag" äntligen förstod.

Just det har varit litet knepigt, eftersom det helt enkelt inte går att sammanfatta med några få ord. Avhandlingen är mycket stor och berör så många olika områden att de där tre timmarna behövdes för att samla ihop alltsammans till en begriplig helhet. Och just det, att se hur alla dessa olika sidor fördes ihop till en helhet, var verkligen intressant.

Mycket kort: Är det möjligt, och i så fall hur, att med GIS som instrument planera användningen av olika landskapstyper, inklusive natur i städer, på ett sätt som tillgodoser de ekonomiska, sociala, politiska och rekreationella krav som människor ställer på naturen och samtidigt motsvarar de behov som måste uppfyllas för framtidshållbarhet och biologisk mångfald?

Jag är stolt över Kjell och tycker att han har all anledning att känna sig vuxen!

Lampa blev dödsfälla

Till nästa insektssäsong bör vi nog byta armaturen på verandan. Lampan har lyst ibland och ibland inte, men sedan några dagar strejkade den helt. I dag skulle Kjell byta.

Lågenergilampan som vi har använt har uppenbarligen fungerat som dödsfälla för getingarna. Stackars kräk! De har letat sig in mot ljuset genom ett litet hål invid taket. Sedan har de knuffat sig vidare mellan olyckssystrarna bakom lampans spiraler.

Lampspiralerna blir inte tillräckligt varma för att döda getingarna, så jag undrar hur lång tid det tog innan de svalt ihjäl.

Beviset!

Den finns! Än räcker det dock inte till skidåkning.

Svampar och annat på verandan

Under en av de sällsynta soltimmarna blev jag inspirerad att ordna högen med svamp och annat smått som låg på verandan. En gammal hemgjord hylla kom till användning.

Här ligger nu främst björktickor och fnösktickor, med även borstticka, vedmussling och björkmussling. En av fnösktickorna är bevuxen med gyttrad röksvamp.

En larvgnagd barkbit fick plats och några småbitar av trä som färgats vackert grönt av grönskål. Längst ned till vänster hamnade en rötad träbit med en samling fruktkroppar av myxomyceten glansgryn, Leocarpus fragilis.

Vargmjölk

I burken som skymtar i vänstra hörnet finns en odling av vargmjolk, Lycogala epidendrum, en annan myxomycet som trots att den har bott länge i burken inte visar några tecken på att tröttna. Ursprungligen höll den till på en granstubbe, där resten av kolonin fortfarande lever kvar. Den syns som små röda fläckar nedtill på stubben. Jag sparar den här lilla vargmjölksodlingen därför att jag vill se hur den kommer att klara vintern.

Svamparna har blivit kvar mest därför att jag inte nänns slänga dem. De är fina att titta på.

Pappa Åke och transformatorn

Åke och Kjell 1958

Kjells pappa Åke var en händig man. Under många år umgicks han mycket med den lokala uppfinnaren Gustav Ols Adolf, som i sin tur var en alldeles osedvanligt händig man. Bland annat blev han känd för att ha flugit sitt hemtillverkade flygplan från taknocken och ned i gödselstacken.

Till Adolfs mer bestående gärningar hör att han tillverkade grammofonskivor själv, från massan som skivorna gjordes av till själva inspelningen. Vi har en sådan skiva kvar och kan därför lyssna till hur det lät när pappa Åke spelade dragspel år 1943.

Uteffekt 6, 12, 18 och 24 V

Varför skall man köpa saker färdiga, när man kan tillverka dem själv? Nej, Adolfs uppfinnarglädje smittade av sig på Åke, som konstruerade och byggde och hittade fiffiga egna lösningar på allt sådant som annars skulle ha berikat Clas i Sjön.

Lyckligtvis var Åke en sparsam man, som behöll allt som möjligtvis kunde komma till användning. Därför finns en del av hans konstruktioner kvar än i dag, nästan 30 år efter att Åke vandrade vidare, kanske till en högre belägen uppfinnarverkstad.

24 V längst till vänster

Den här transformatorn är ett av Åkes hembyggen, sannolikt tillverkad på 1940- eller 1950-talet. Den anslöts till det vanliga nätet. Beroende på var man satte den andra stickkontakten (den med vit, tvådelad sladd, här inkopplad på 12 volt), fick man ut 6, 12, 18 eller 24 volt.

Jag skriver "fick" trots att det kanske fortfarande är "får" – vi vågar helt enkelt inte koppla in den. Risken är stor att varenda propp i huset går, eller att själva transformatorn brinner upp. Det kan vara 40 år sedan den sist användes.

Pappa Åke använde den här apparaten för att ladda batterierna till bilen och traktorn. Lampan, hämtad från en bilstrålkastare, lyste så länge det gick ström genom apparaten. Den hade bara till uppgift att visa att det hela fungerade.

Det är också tänkbart att den har transformatorn inte alls fick sin ström från nätet, utan från det vindkraftverk som Åke byggde för att få ström till ladugården. Eller från vattenkraftverket som han byggde i bäcken.

6, 12 och 18 V

Kjell körde sitt elektriska tåg med transformatorn. Åke "hjälpte" Kjell med detta, ty så brukar det ju vara när far och son leker med modelltåg. Den ordinarie tågtransformatorn lades åt sidan; i stället kopplades hembygget in. Resultatet blev att tåget kunde fås att gå mycket fort, så att det spårade ur i kurvorna.

Jag hade velat träffa pappa Åke. Jag tror att jag hade haft mycket gemensamt med min svärfar.

Rudolf med röda mulen

Det börjar litet smått närma sig jul. I dag snöar det – synnerligen regnblandad snö – för första gången den här säsongen, men det är fortfarande plusgrader.

Kjell har födelsedag och firar detta med blåbärspaj och vaniljsås. Johan och jag nöjer oss med att titta på, eftersom blåbärspajen knappast hör hemma i LCHF-kosten.

Kjell har börjat julpynta, genom att tillverka en ren. Att den heter Rudolf framgår av olvonbärsmulen.

Spikat

Nu har Kjell spikat sin avhandling, på Skogsmästarskolan i Skinnskatteberg, i en eksyll från Tjeckien. Här kör man fortfarande med traditionell spikning. En del andra lärosäten har gått över till spikning på Internet, vilket i och för sig ökar tillgängligheten men samtidigt tar död på en trevlig tradition.

Det är på dagen tre veckor kvar till disputationen i Uppsala.

Saker att sura över

När vädret är för trist för trädgårdspyssel och svampexpeditioner och det känns att det är långt, långt till våren vill jag helst krypa långt ned under täcket och morra ut mitt missnöje med tillvaron. Då är det bra att ha saker som man kan sura över. Tyvärr behöver man inte leta särskilt länge för att hitta sådant. Den allra senaste tiden har bidragit med följande, som faktiskt gör mig direkt förbannad:

• Taskig eller direkt oanständig åldringsvård, i syfte att tjäna pengar på människor som inte är i stånd att försvara sig eller tala för sin sak. Det är dessa vanvårdade människor som genom att långt livs arbete och skattebetalande har gjort vårt välstånd möjligt. Nu tackar vi dem genom att behandla dem på ett sätt som borde få oss att rodna av skam.
• Om man alls tittar på TV kan man knappast undgå reklamen. Att hålla sig till TV1 och TV2 är inget alternativ, eftersom programmen oftast är grymt tråkiga. Alltså får man stå ut med reklamen, som numera är nästan helt humorbefriad och verkar vara framställd av folk som på fullt allvar anser att den som skriker högst får flest kunder. De har kanske rätt, men för mig känns detta skrikande nästan outhärdligt. Dessutom är reklamen oftast direkt korkad. Alltså – rynkkräm för män???
• Utvisningspolisen utvisar en person till fel land, så att den utvisade placeras i häkte under ett helt år misstänkt för ett brott som han enligt vårt sätt att se det inte har begått (eftersom det var polisen som begick "brottet") och som på grund av detta riskerar femton års fängelse. Har då denna polismyndighet lagt ens två tankar i kors för att se till att mannen i fråga friges och placeras i "rätt" land? Nej, eftersom utvisningspolisen inte anser att det hör till deras ansvarsområde! Man tar sig för pannan!
      Jag undrar förstås varför det är så, och jag misstänker att polismyndigheten är rädd att allmänhetens tilltro till polisen skulle rubbas om det "kom fram". Men då tror jag att polisen så att säga skjuter sig själv i foten. Det kommer ju ändå fram och allmänhetens tilltro rubbas dubbelt eftersom det ursprungligt skämmiga i att polisen inte kan skilja mellan Iran och Irak späds på med det skämmiga i att de inte har offentliggjort det inträffade, förrän efter ett helt år, när det kryper fram genom att mannens advokat anmäler fallet till JO och Europadomstolen. Polisens kommentar är underbar: "Det är några som tyckt att vi har gjort fel, och vi har naturligtvis sagt att vi ska vara noggrannare med att titta igenom handlingar fortsättningsvis", säger presstalesman Mikael Hedström.
      Man kan ju fråga sig vad den noggrannheten skall bestå i. Kanske en karta med en grön ring ritad runt landet man skall till? Annars kan jag bidra med tipset att de här båda länderna ligger i bokstavsordning med vår stavning och i vår läsordning, från vänster till höger.
• Tarvliga politiker visar tillräcklig moralbrist för att trots redan väl tilltagen lön sno åt sig extra hyresbidrag. Det unga konsultativa statsrådet Olof Palme, då bara 37 år gammal, sade i maj 1964: "Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något."
      Vi som var unga då och hörde till dessa "kamrater" förstod vad han menade. Men framför allt förstod vi både då och nu vad han inte menade. Politik är att vilja innebär inte att man skall vilja göra sig själv rikare på bekostnad av alla andra. Det vore nämligen tarvligt.
      Tänk om dagens politiker kunde inse det!
• En tilltänkt socialdemokratisk statsminister åker på förlåtturné. Men först ber han om ursäkt för att han har tagit emot pengar som han inte skulle ha haft. Efter turnén ber han om ursäkt igen för att han bad om ursäkt "innan allt var utrett".
      Hur virrigt får det egentligen bli? Om han gjorde fel medvetet borde han ha avgått direkt. Om han inte gjorde fel medvetet borde han inte ha bett om ursäkt. Så enkelt är det faktiskt – men tydligen är det ändå alldeles för komplicerat.
      För mig personligen blir det än mer komplicerat. Tänk om det vore val i dag. Det finns inte ett enda parti som jag skulle kunna tänka mig att rösta på.
      Dessutom har det ju senare visat sig att Juholts lilla hyresbidragsskvätt bara var en droppe i den stora grytan. Om alla gjorde som han skulle vi få en hel hord av politiker som reste land och rike runt för att be om ursäkt – sannolikt med resorna betalda genom skattemedel.
• Djurparken låter först besökare vara "faddrar" åt gulliga minigrisar och sedan matar man tigrarna med faddergrisarna. Visst – tigrar behöver mat. Visst – grisar får många ungar. Och visst – överskottsungar är utmärkt mat för tigrar.
      Men jag ger mig den på att folk som fadderbetalar för minigrisarna inte gör det för att grisarna sedan skall bli tigermat!
      På sin hemsida skriver djurparken i fråga: "Som djurfadder hjälper Du Parken Zoo i dess arbete med bevarandeprojekt. Alla intäkter fadderverksamheten inbringar går till våra bevarandeprojekt på olika djur, vårt bevarandearbete och dess arbete med att undervisa och informera om djur", samt "Du kan bli fadder för vilket som helst av våra djur och ett enskilt djur kan ha flera faddrar". När Expressen ber om en kommentar svarar djurparkschefen förtydligande, men stick i stäv mot påståendet "vilket som helst av våra djur": "Fadderpengarna går till vårt bevarandearbete för de utrotningshotade djuren, inte till de tama djuren."
      Och minigrisar är ju tamdjur. Jag tror att detta är en ringa tröst för Martin Ragnar, som betalade 400 kronor om året till minigrisarna därför att han råkar gilla just minigrisar.
• För att få upp den egna skolans betygsgenomsnitt tvingar rektorer lärare att sätta betyg åt elever som inte har deltagit i undervisningen. Grönköpings Veckoblad skrev om den nya skolan: Folkbildning Utan Särskilda Kunskapskrav (FUSK). Den gången förutsattes nog i alla fall att eleverna skulle vara närvarande vid undervisningen. Nu krävs inte ens det.
      Jag undrar hur långt man kan driva det här. Jag skulle gärna vilja vara läkare och ha lön som en läkare. Kan jag skriva in mig på till exempel Karolinska, aldrig delta i undervisningen och efter fem år hämta min examen? Eller vore det att ta i?
• Sjukvården slår sig för bröstet med "vårdgaranti".
      Men kvinnor med diagnosen bröstcancer får vänta i flera veckor eller månader på operation, trots att man vet att detta avsevärt minskar överlevnaden. Kvinnan som har fått denna diagnos är sannolikt inte i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Forskningen har nu kunnat visa att människor som drabbas av depression gör det igen, och att depressionen blir djupare för varje gång. Man vet också att man med lämplig terapi kan skjuta upp nästa depression, kanske flera år. Detta tar sjukvården till sig genom att ha väntetid på flera år innan den deprimerade patienten får terapi! Människor som är deprimerade är sannolikt inte heller i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Lysande – hur tänker de egentligen? Det kan väl ändå inte vara så illa att man har räknat ut att om fler tar livet av sig innan de får vård, kortar man vårdköerna samtidigt som den totala vårdkostnaden minskar.
• Politiker, särskilt moderata sådana, talar om att "minska utanförskapet" när de i själva verket struntar fullständigt i hur de sjuka/arbetslösa mår. Byt "utanförskapet" mot "samhällets kostnader oavsett konsekvenserna" och uttalandet blir plötsligt sant.
• Telia tar ifrån glesbygdsbor deras fasta förbindelse till omvärlden – det som förr i tiden kallades telefon. För den som inte vet det, Telia till exempel, kan jag tala om att "glesbygd" är det där som den övervägande andelen av Sveriges yta består av. Dessutom bor det människor i denna glesbygd.
      Till råga på allt är den lilla sverigebit som inte är glesbygd beroende av just glesbygden. Det är nämligen från detta egendomliga befolkningstomrum som det mesta av maten kommer. Att hålla ko i villaträdgården i storstadsförorten eller odla tomater på balkongen räcker nämligen inte för att försörja storstadsfolket med mat.
      Det här har man vetat sedan de allra första stadsbildningarna. Förutsättningen för att en stad skulle kunna bildas var att det runt staden fanns en fungerande landsbygd som kunde försörja staden med mat. Det gäller fortfarande, men vi som bor i denna glesbygd kallas glesbygdsromantiker.
      Vi som bor så här har långt till allt. Vi har oftast inte tillgång till teatrar, operor eller museer, men vi betalar skatt för denna kultur. Själv är jag rätt förtjust i Naturhistoriska riksmuseet. Om jag bodde i Stockholm kunde jag ta tunnelbana eller buss dit och sedan betala 80 kronor i inträde. I stället får jag köra bil 42 mil à cirka 9 kronor per mil i bensinkostnad och sedan betala 80 kronor i inträde.
      Vi har dessutom långt till sjukvården. Skulle vi behöva åka ambulans till sjukhuset, tar det minst en halvtimme för ambulansen att komma hit. Sedan tar det minst en halvtimme att köra till sjukhuset. Det är kort tid, jämfört med hur det är där Telia tar bort den fasta telefonförbindelsen. Och en förutsättning för att man skall kunna tillkalla ambulans, är ju att telefonförbindelsen fungerar.
      Än så länge har vi kvar den fasta telefonen. Än så länge har vi till och med kvar postutdelning. Vi får väl se hur länge det varar.

Ljusglimt i novembermörkret

Det egendomliga vädret gör att tillvaron känns litet jobbig. Det är för varmt för årstiden och när det inte regnar är det dimma.

Mörkret är påtagligt. Redan vid fyratiden på eftermiddagen sänker det sig som en svart filt över tillvaron och fortfarande är det en hel månad kvar innan det blir som mörkast – om inte snön kommer. Soltimmarna den här månaden kan nästan räknas på ena handens tumme.

Men ibland lättar det en aning fram emot solnedgången. En tisdag när jag åkte för att köra Johan till bowlingen såg det ut så här vid sjön.

En fantastisk solnedgång. Men den gick fort. Mellan den första och den andra bilden hann det bara gå 26 sekunder. Redan några sekunder efter den andra bilden var det för mörkt för att ta en meningsfull bild.

7 miljarder

Uppskattningsvis, eller vad man nu skall kalla det: I morgon, ungefär klockan mitt på dagen, blir vi 7 miljarder människor på Jorden.

En tröst är att den årliga tillväxten faktiskt har minskat, sedan den toppade på 2,2 procent år 1963. Nu är den "bara" 1,1 procent – vilket fortfarande är alldeles för mycket. Det är naturligtvis omöjligt att göra ens tillnärmelsevis säkra förutsägelser om framtiden, men FN:s uppskattningar säger 1 procent år 1920, mindre än 0,5 procent år 2050 och en slutlig befolkningstopp på drygt 10 miljarder efter år 2200.

Det finns många tänkbara scenarier som alldeles kan kullkasta FN:s beräkningar. En gång tidigare har en världshändelse fått Jordens befolkning att minska och förbli mindre under lång tid: Digerdöden; det tog ungefär 200 år innan Europas befolkningssiffror hade återgått till nivån från år 1340.

Sedan år 2000 har ett par "intressanta" händelser inträffat i världsbefolkningen: För första gången finns det fler äldre än yngre och för första gången bor fler i städer än på landet. Det innebär att varje ung människa måste försörja fler äldre och att varje tänkbar matproducent måste skaffa fram mat åt fler konsumenter.

På 1970-talet sades det att 75 procent av alla människor som någonsin hade levat levde just då. Detta var nog inte riktigt korrekt. De flesta vettiga beräkningar säger att mellan 90 och 110 miljarder människor har fötts sedan Homo sapiens sapiens (vi) blev till. Låt mig för enkelhetens skull stanna för medelvärdet 100 miljarder. Det skulle innebära att 7 procent lever just nu.

Människors vimmel på Jorden har jämförts med myrors. Långa är myrornas vägar hem, Natten kan överraska dem, Solen går ner bakom vandrarens sko, Mycket kan hända på myrornas mo, skrev Harry Martinson. Även de mänskliga myrorna kan råka ut för överraskningar, och en del av dessa överraskningar borde inte ens vara särskilt överraskande. En del kan vi förebygga, andra ligger helt utom räckhåll för vår förmåga.

Nya sjukdomar
Aids är kanske inte ett sådant jättehot som vi en gång befarade. 2009 uppskattades att 33,3 miljoner människor världen över hade HIV/AIDS, att 2,6 miljoner nya HIV-infektioner inträffade per år och att 1,8 miljoner dog i aids. Det är många, ja, men det är ändå bara en droppe i havet.
    Över en miljon människor dör per år i malaria och flera hundra miljoner insjuknar.
    Tuberkulos är en av världens mest spridda infektionssjukdomar. En tredjedel av jordens befolkning antas vara bärare, minst nio miljoner människor insjuknar årligen i aktiv tuberkulos och omkring två miljoner dör. Samtidigt ökar andelen multiresistent tuberkulos, det vill säga tuberkulos som inte kan hejdas med de i dag kända läkemedlen.
    En ny svininfluensa skulle kunna döda enormt många människor och samtidigt slå ut infrastrukturen i stora delar av världen. Spanska sjukan 1918-20 dödade uppskattningsvis mellan 3 och 6 procent av världens befolkning, vilket omräknat till dagens befolkningssiffror skulle innebära 210-420 miljoner människor. I absoluta tal dog fler än under digerdöden, men det hade ingen betydande påverkan på befolkningstillväxten. Sedan dess har människors flyttbarhet ökat enormt, och därmed risken för snabb smittspridning, samtidigt som infrastrukturerna världen över har blivit så mycket sårbarare.
    Dessa sjukdomar i all ära, men det finns värre. En sjukdom av typen ebola, men med ett något långsammare förlopp – vilket skulle främja smittspridningen, eftersom smittade hinner förflytta sig och föra smittan vidare innan de dör – skulle kunna döda en mycket stor andel av världsbefolkningen.

Klimatet
Nyheterna meddelar att en mycket stor del av Thailand ligger under vatten och UD avråder från turistresor dit. Samtidigt intervjuas svenska turister på väg till Thailand. Nej, de är inte oroliga, Nej, de tänker inte avboka. Nej, nu skall de vara glada och åka på välförtjänt semester, bort från gråtrista Sverige. Frid och fröjd och tralala.

Ingen journalist ställer frågan som borde ställas: "Har du tänkt på att just din flygresa till Thailand kan vara en bidragande orsak till översvämningarna i Thailand?"

Visst, vi alla ställer upp på att rädda de gulliga isbjörnarna, men bara under förutsättning att vi först har haft råd med två årliga semesterresor med flyg, senaste telefånen och bensin till den sprillans nya och ytterst bensinslukande stadsjeepen – mycket ballare än grannens – med vilken vi förflyttar barnen två kvarter till dagis och oss själva till ICA på hörnet.

Krig
Ett kärnvapenkrig känns inte lika överhängande nu som det gjorde under till exempel Kubakrisen; jag minns att människor omkring mig var liksom litet gråa av rädsla och ingen log. Ändå visste man den gången inte vilka förgörande effekter redan ett begränsat kärnvapenkrig skulle få. Nu vet man och låt oss hoppas att kärnvapen inte blir anledningen till att FN:s beräkningar för befolkningsutvecklingen kullkastas totalt – från 7 miljarder till 0.

Året då jag fyller 90
Den 13 april sju år innan min 90-årsdag passerar (förhoppningsvis) Apophis mycket nära Jorden – lägre än en del av de stationära satelliterna och tillräckligt nära för att vi skall kunna se den med kikare. Sju år senare kommer den tillbaka och det är svårare att i förväg beräkna den passagen.

Apophis är stor – en av NASA:s beräkningar säger att om Apophis i stället slutar sin färd med att landa på Jorden skulle en yta stor som Europa kunna utplånas. Det i sig skulle innebära en avsevärd minskning av Jordens befolkning.

Men en Apophis som träffar Jorden får mer vittgående följder än de direkta. Om halva Europa kastas upp i atmosfären behöver vi knappast bekymra oss längre över att världstemperaturen stiger. Träffen för 65 miljoner år sedan utplånade dinosaurierna – och skapade väl förutsättningar för att större däggdjur skulle kunna utvecklas. Den här gången är det vi som är dinosaurierna.

Vulkanism
När kalderan i Yellowstone säger kaabooom slås nästan hela USA ut. Även om detta blir den enda direkta följden – vilket det inte blir – skulle nog ett försvinnat USA medföra att hela världsekonomin brakade samman. Jag misstänker att detta skulle leda till en mycket omfattande befolkningsminskning.

Sådant kan jag tänka på en gråtrist söndag.

Läs även andra bloggares inlägg om befolkning, sjukdomar, klimat, Apophis

Gungplan

Begagnade bildäck innehåller högaromatiska oljor. I dessa finns kemiska ämnen som är cancerframkallande. Flera kan dessutom ansamlas i levande organismer. Det här har fått Kemikalieinspektionen att reagera.

Begagnade bildäck hör inte hemma på lekplatser, säger man. De är inte lämpliga som gungor. Barn som bara sitter i gungorna utsätts sannolikt inte för fara. Men småbarn som biter och suger på däcken kan eventuellt få i sig de giftiga ämnena. Man bör då följa "försiktighetsprincipen" och överväga att välja andra typer av material till gungorna, som trä eller plast.

Tvärs över gatan där vi bodde i Enskede gård hade vi "Gungplan". Den bestod av en stor sandplan, omgiven på alla sidor av en ungefär två meter bred gräsmatta. Utanför denna växte på tre sidor en hög häck och bakom häcken fanns en smal stig där man kunde smyga. Längs gatan fanns ingen häck. Där växte i stället några stora syrenbuskar.

Gungplan var vår främsta lekplats, tills vi var gamla nog att våga oss upp i den stora skogen på Enskedeberget. På Gungplan fanns en sandlåda närmast gatan och en gungställning i andra änden. Det fanns andra lekplatser i trakten, med gungor, plaskdammar, gungbräden och klätterställningar, men ingen hade så underbara gungor som vi.

Våra gungor var nämligen inte moderniserade. Själva gungställningen var byggd av höga och kraftiga, tjärade bjälkar och gungorna var gjorda av trä. De hängde i tjocka kättingar där man kunde fastna med fingrarna om man inte var försiktig. Kättingarna var inte delade nedtill som kedjorna på modernare gungor; det fanns bara en fästpunkt i vardera änden av gungan. Det gjorde att gungorna hade mycket bättre sving än modernare gungor.

Under gungorna låg trädäck av rejäla plankor. Dessa hade med tiden blivit hårt slitna och var fulla av gropar med uppstickande spikskallar. Man lärde sig att aldrig bromsa med fötterna, framför allt inte barfota.

Vi tävlade om vem som kunde gunga högst och hoppa längst från gungan, både framlänges och baklänges. Jag vann nästan alltid, eftersom jag var starkast och modigast (eller kanske dumdristigast, men jag slog mig aldrig) och måste leva upp till att vara pojkflicka.

Det behövdes nog ingen "försiktighetsprincip" för att inse att de här gungorna var farliga, och så småningom kom parkförvaltningen och ersatte dem med moderna gungor. Dessutom sattes det upp ett skyddsräcke runt gungorna, så att det inte gick att hoppa. Men det spelade inte så stor roll; de nya och moderna gungorna hade fyrpunktsfästa kedjor och svängde inte tillräckligt för att duga till hoppning. Försökte man hoppa bakåt från en sådan gunga, fick man alltid gungan i bakhuvudet. Vi slutade gunga.

I stället spelade vi brännboll. Jag och min näst yngste bror ledde alltid var sitt lag, eftersom det hade varit orättvist om vi spelade i samma lag. Han var visserligen tre år yngre än jag, men väldigt bra på brännboll. Han och jag slog bollen hårdast och längst, en gång ned i grannens skorsten på andra sidan gatan.

Så småningom kom TV och tog över en del av barndomens tankevärld. Då flyttade vi upp i skogen på Enskedeberget och lekte Robin Hood i stället.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om 1950-talet, barndom, Enskede gård

Barndom i Enskede gård

Vi bodde i Enskede gård, en villaförort söder om Stockholm, och året på bilden är 1952. Min yngste bror är inte med på bilden. Han ligger förmodligen i en barnvagn bakom oss andra och är bara fyra-fem månader gammal.

Då var det här ett högst ordinärt bostadsområde och moderniteter som asfalterade gator hade inte nått hit än. När vi skulle in till stan åkte vi buss. Trådbusslinjerna 90 och 91 hade hållplats uppe vid Huddingevägen. Vi kunde också gå upp till slakthuset och ta spårvagnen därifrån.

När jag började skolan hade tunnelbanan fått en station i Enskede gård. Just den allra första dagen var det litet otäckt, men min äldsta syster följde med och lärde mig åka tunnelbana.

Bil var det nästan ingen som hade. Jag minns den första på gatan. Det var svärsonen till grannen mittemot som köpte en svart Citroen B11, men att den hette så visste jag inte den gången. Några år senare blev den familjen först med TV också, och vi kunde gå dit för att se Andy Pandy.

När jag var liten var vintrarna alltid kalla och det var alltid massor av snö. Plogen lade upp stora vallar längst gatans ena sida – den sidan där vårt hus låg. Vi grävde oss in i vallen från kortänden närmast vår grind. Sedan gjorde vi små hål ut mot gatan och kunde spana på tanterna och farbröderna som gick förbi.

Ibland fantiserade vi om att kasta snöboll på dem genom hålen, men jag tror inte att vi gjorde det. Vi vågade nog inte. Särskilt en av farbröderna, en granne med två skälliga taxar en bit ned på gatan, var alltid arg. Han tyckte nog inte om barn. Möjligen morrade vi litet tyst när han gick förbi, så att taxarna började skälla.

Gatan plogades av en karl med hästdragen plog. Plogen var byggd i trä som ett stort V och den var tjärad. Längst fram fanns en plattform med stora stenar som tyngde ned spetsen på plogen. På mitten ett slags toft där kusken kunde sitta om han ville. Längst bak en ståplats för kusken, men jag tror att han oftast gick bakom plogen med tömmarna, kanske helt enkelt för att hålla värmen.

Vi barn visste förstås när plogen var på väg och vi väntade på den längst upp i slutet av kvarteret. När hästen med plogen svängde in på vår gata tog kusken pipan ur munnen och stannade hästen med ett ljudligt "Ptrooo". Sedan lyfte han upp alla ungarna – vi brukade vara sju-åtta stycken – på toften, och vi fick åka med hela vägen genom kvarteret. Det var spännande och det luktade gott av häst, tjära och piprök.

Senare, när gatan hade asfalterats och snöröjningen sköttes av en lastbil med plogblad, var det ingen som hade tid längre att bjuda gatans ungar på skjuts.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om barndom, 1950-talet

Lopplummer

Visst är den litet vacker i all blygsamhet. Nästan som granskott, men nere i mossan och med tunna platta "barr".

Den lummerväxt man oftast ser är mattlummer, Lycopodium clavatum. Inte minst används den ju som dekoration i diverse julgrupper. Tyvärr, eftersom den växer långsamt och behöver många år på sig för att återställa det som rivits bort bara för att pryda en adventsstake. Dessutom är alla de svenska lummerväxterna fridlysta i hela landet; de får inte tas upp med rötterna och inte samlas in till försäljning. I en del län är de helt fredade, vilket betyder att de inte ens får plockas småskaligt till den egna julprydnaden.

Men det här är lopplummer, Huperzia selago, som också har kallats luslummer och lusgräs. En tydlig skillnad mellan lopplummer och mattlummer är att den förra har sporgömmor i bladvecken, och i skottspetsarna små groddknoppar som kan sprätta iväg och slå rot, medan den senare har sporer i axlika samlingar i toppen av upprätta skott.

Lopplummern är grövre byggd än mattlummern och har upprätta, upprepat gaffelgrenade skott. Skotten har lika långa grenar och blir upp till tre decimeter höga. Till skillnad från mattlummern bildar den inte revor.

Lopplummern är cirkumpolär och växer i fuktig skog och hedmark, i myrkanter och på berg. Den är tämligen allmän i nästan hela landet.

Dekokt på lopplummer har använts mot ohyra på boskap och svin, vilket väl antagligen har gett växten dess namn. Linné skriver i Flora Lapponica från 1737 "Allmogen brukar tvätta sina nötkreatur och svin, då de besväras af löss, med en dekokt af denna mossa; då detta skett, blifva de inom få dagar fria från dessa besvärliga insekter."

Ett annat tänkbart upphov till namnet kan vara att groddknopparna hoppar iväg likt loppor när man rör vid dem.

Läs även andra bloggares inlägg om läkeväxter, växter

Bet sig i tungan ...

Gråsuggor är kräftdjur och de allra flesta kräftdjuren lever i vatten. Undantaget är en del av de cirka 10 000 gråsuggearterna. Här i Sverige har vi ungefär 25 arter.

De arter vi vanligen ser, murgråsugga och källargråsugga, lever på land men är ändå inte helt anpassade till landlivet. Djuren andas som alla gråsuggor med gälar och är helt beroende av en fuktig miljö för andningen. Bara vanlig luft duger alltså inte. Gälarna sitter vid det bakersta benparet.

Just det här är en källargråsugga, Porcellio scaber, som är helt grå på ryggen och därmed skiljer sig från murgråsuggan som har ljusare fläckar på ryggen.

Gråsuggehonan har en yngelsäck på buksidan. I denna bär hon de befruktade äggen tills de kläcks. Det ser då ut som om gråsuggan föder levande ungar. Jämför med ett annat kräftdjur, räkan, där honan håller rommen mellan benen.

Gråsuggor ömsar hud flera gånger, både under uppväxten och som vuxna. Gråsuggan kryper ur den gamla huden och under denna har det redan bildats en ny. Ofta äter den upp det gamla fodralet och tillgodogör sig näringen i det.

Husdjur Det går bra att ha gråsuggor som husdjur, till exempel i ett gammalt akvarium eller helt enkelt i en fukttålig tom mjölkförpackning. Det här är aktiva djur som rör sig mycket, men de föredrar mörker.

Ett sätt att ge dem en bra miljö är att täcka akvariet med svart, ogenomskinlig plast. Sätt genomskinlig röd plast på framsidan, så kan du studera djuren även i dagsljus. Bottna akvariet med jord och multnande löv (helst lönn eller hassel – inte björk eller asp) och lägg dit en halvmurken gren eller vedbit. Gråsuggorna gillar de små svampar som växer på sådant trä. Se till att hålla bra fuktighet i akvariet, men dränk inte gråsuggorna. Placera akvariet på en hyggligt sval plats, inte i solljuset. Om du har belysning för att kunna se gråsuggorna bättre, bör du släcka den när du inte studerar djuren.

Gråsuggor är avgjort nyttiga djur. De betyder mycket för nedbrytningen av de vissna löv och andra växtdelar som hamnar i förnan och bidrar på så sätt till det ekologiska kretsloppet.

Parasitisk levande gråsugga Cymothoa exigua är en parasitiskt levande gråsugga i familjen Cymothoidae och den blir 3-4 cm lång. Den tar sig in mellan gälarna på en fiskart, Lutjanus guttatus, och sätter sig fast i fiskens tungrot. Där suger den blod ur tungan tills denna atrofieras av blodbristen.

Parasiten sätter sig då fast i muskeln vid tungstumpen och fisken kan använda parasiten som om den vore dess normala tunga. Det tycks inte som om parasiten orsakar fisken ytterligare skada. Det här är det enda kända fallet där en parasit helt ersätter ett organ hos värden.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, leddjur

Automatiskt däckbyte och lördagsmat

Ungdom i all ära, men det finns tillfällen då det är direkt fördelaktigt att vara såväl äldre som spröd och svag kvinna. Det här är ett sådant.

Det är småkallt ute och vädret kan inte riktigt bestämma sig. Det regnar och blåser om vartannat. Johan sätter på vinterdäck på min bil, helt utan att jag behöver vare sig peka eller lägga mig i. Han är väl som alla andra grabbar, oavsett ålder: I och med att det kom en maskin = mutterdragare i huset blev det roligare.

+ 63 kg älgfärs och 2 filéer
från en enda älgtjur

Under tiden kan jag sitta inne i stugvärmen och planera lördagsmiddagen, som antagligen kommer att omfatta någon form av älgkött – kanske biffar med någon riktigt smarrig gräddsås. Eller vitlökssmör rört på riktigt smör och riktig vitlök.

En bra arbetsfördelning, tycker jag, bara jag själv slipper slita med däcken.

Nybörjarkyla

Brrr! Den allra värsta köldperioden på året är just nu. Man inser att hösten är på upphällningen och att snön faktiskt kan komma vilken dag som helst. Man har ännu inte hunnit vänja sig vid tanken på att den ändlöst långa sommaren är slut. Samtidigt har kroppen inte anpassat sig till kylan. Trots allt är det ju skönare med värme.

Kylan och risken för frosthalka gör att Johan har ställt undan cykeln. Nu får han skjuts till bussen och det finns få saker som är så motbjudande att göra på morgonen som att skrapa bilrutor. Jag tappar alltid taget om skrapan och slår alltid knogarna i någon vass kant.

Det verkar dessutom som om temperaturen sjunker litet extra under morgontimmarna. Bilrutorna kan vara alldeles rena när jag tittar ut klockan sex, men när det är dags att åka strax efter åtta är de helt igenisade. Kjells Dacia är fortfarande helt täckt av frost. Min Twingo som står bredvid har redan varit ute på morgonskjuts. Och jag har ett nytt sår på knogarna.

Den frostiga slåttervallen nedanför björkdungen lyser i solskenet. Det är fortfarande så pass kallt att frosten kanske blir kvar hela dagen. Och OK, jag får väl ge efter litet. Det är vackert. Det finns varma handskar, varma brallor och varma jackor. Och det är inte alls så farligt kallt, men fortfarande vackert.

Invid husväggen i grythyttestolen har lilla kissen hittat en solig utkiksplats. Nåja, lilla och lilla – jag ställde Hubbe på vågen i går och han väger nästan åtta kilo.

Men han är inte fet. "Kraftig benstomme" brukar aningen för tunga människor skylla på, men hos Hubbe stämmer det. Hans tassar är nästan dubbelt så breda som hos en "normalkatt". Han är visserligen en bondkattsblandning, men både han och den grå kusinen Oskar har en rejäl slurk norsk skogskatt i bakgrunden. Oskar väger dock något kilo mindre.

Hubbe ser ut att njuta i solskenet. Jag tror att jag skall göra detsamma. Det har ju fördelen att jag kan sluta gnälla över kylan. Till och med vintern har sina goda sidor.

Sommarens sista näckros

En del av nattisen ligger fortfarande kvar på dammen och temperaturen har bara nätt och jämnt lyckats dra sig upp över nollan. Ändå försöker näckrosen öppna årets allra sista blomma – här har den kommit litet längre än i morse.

Den allra första blomman kom i början av april, för mer än ett halvår sedan.

Läs även andra bloggares inlägg om dammar, växter

Ask på rödlistan

Det här unga trädet är friskt,
men i backen nedanför står
både unga och gamla träd
med askskottsjuka

Vid det här laget är nästan alla våra askar avlövade. Asken brukar kallas det förnämsta trädet; den kommer sist och går först. Lövsprickningen kommer sent på våren, ofta först i juni, och bladen fälls tidigt på hösten. En del av våra askar bryr sig inte om den regeln utan har fortfarande bladen kvar, till exempel det här unga trädet som växer tillsammans med oxel, rönn, lärk, tall och en.

Asken är vindpollinerad och blommorna kommer före lövsprickningen, men normalt blommar trädet först när det har blivit omkring trettio år gammalt.

Ask till nytta Asken har alltid varit ett "nyttigt" träd; bland annat har man samlat löv från den som vinterfoder åt boskapen. Det har till och med varit vanligt att hamla träden, för att få fram fler och lövrikare skott på mer åtkomlig höjd. Det hårda och sega virket har används till verktyg och redskap, och av barken framställdes Cortex Fraxini mot frossa och mask.

Askens löv är frostkänsliga, vilket troligen är bakgrunden till Carl Fredrik Hoffbergs konstaterande i Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom från 1792: "Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen."

I Anders Rosenstens Tankar om skogars skötsel, eller Nödig underrättelse om wilda träns natur och egenskaper, jämte bihang om allehanda fruktbärande träns skötsel, som höra til trägården från 1752 hittade jag ett av de roligare tipsen om vad ask kan vara bra till: "Om man i pestetiden dricker ett skedblad Ask-saft på nykter maga, så behöfver man ej frukta för fiäckfeber eller pesten."

Världsträdet Inom nordisk mytologi har asken speciell betydelse, som världsträdet Yggdrasil. Men eftersom världsträdet sägs ha varit evigt grönt, och fornnordiskans askr även kan betyda idegran, är det möjligt att Asken Yggdrasil i själva verket var en idegran. Namnet Yggdrasil tolkas vanligen som "Yggs häst"; Ygg är ett av Odens många namn.

Men "Yggs häst" kan i det här fallet vara en kenning och syfta på händelsen där Oden hängde sig som ett offer åt sig själv och blev hängande i nio nätter för att lära sig runsångernas hemligheter:

Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
    Havamal, strof 138

År 2010 placerades asken, Fraxinus excelsior, på rödlistan, och den betecknas som sårbar (VU). Anledningen är askskottsjukan.

Vi har ganska många askar, varav en del är hyggligt höga, och hos vår närmaste granne växer några riktigt stora askträd. Tyvärr är många av askarna sjuka.

Ask växer vild i södra och mellersta Sverige, även på Gotland och Öland. Redan 2002 hade enstaka observationer av sjukdomen gjorts, men året därpå kom de första säkra rapporterna. Sjukdomen kan redan tidigare ha funnits i Sverige, men då i så begränsade angrepp att de inte har uppmärksammats. I dag sprids askskottsjukan snabbt och angriper träden inom hela utbredningsområdet.

I Sverige är det här en ny trädsjukdom, men i Polen och Litauen har den varit känd i mer än tio år och åstadkommit mycket stora skador. Under denna korta tid har 60-80 procent av Litauens askbestånd dödats av askskottsjuka. Man vet ännu för litet om sjukdomen för att med säkerhet avgöra dess ursprung, men för närvarande verkar det troligt att den har kommit med vindburna svampsporer från Polen och Litauen till Sverige. I Danmark ser man samma spridningsmönster som i Sverige, men Norge tycks hittills vara förskonat.

Det har varit hård frost i natt och i
dag faller de sista bladen på det här
mycket unga men sjuka trädet

Det är först och främst de unga skotten som angrips. De knoppar som anlagts året innan på de då färska skotten slår inte ut på våren. Innerbarken på skotten dör och under sommaren kan angreppet spridas till grenarna. Från grenarna kan sjukdomen sedan gå vidare till stammen, där det uppstår kräftsår (stamnekroser). När dessa når runt hela stammen, dör kronan ovanför såret. Dessutom kan angreppet sprida sig till de nya skott och blad som kommer under sommaren. Den här sjukdomen dödar både unga träd och gamla bjässar, och såväl vildväxande som odlade träd.

År 2006 beskrevs i Polen en ny svampart, Chalara fraxinea, som är identisk med den svamp som angriper svenska askar. Den ger samma symptom som vid askskottsjuka och i odlingsförsök har det visat sig att olika askkloner har olika mottaglighet för askskottsjuka. Än har man dock inte hittat någon klon som är helt resistent.

Mycket tyder alltså på att sjukdomen sprider sig snabbt. Även i Sverige har askdöden fått stor omfattning. Många andra arter är knutna till asken och när asken dör hotas även dessa. Till de redan tidigare rödlistade arter som är beroende av asken hör askpraktbaggen, askvårtlav, aspfjädermossa, askticka och asknätfjäril.

Det finns ännu ingen fungerande metod för att hejda sjukdomen. Att fälla de angripna träden förhindrar inte spridningen, men är till nackdel för de arter som behöver asken. Svampens sporer sprids med vinden och man kan utgå från att där det finns askar finns även svampsporerna. Som läget är i dag är den viktigaste åtgärden att samla information om askbestånd som visar förhöjd motståndskraft mot sjukdomen. Förhoppningsvis kan detta så småningom leda till att man hittar resistenta askar.

Läs även andra bloggares inlägg om insekter, svamp, träd, växter, rödlistan

Gångar i björk och ryssolja

De här bilderna tog jag vid en björk som brutits i en storm. Halva trädet står fortfarande upprätt. Det finns en del grönska kvar i toppen, men trädet är svårt angripet av både björkticka och fnöskticka. Alla bilderna är tagna på barken.

Mest ser det ut som
en nyplöjd åker

Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi, är en skalbagge som är vanlig i hela landet och den angriper medelålders och äldre björkar som är döda eller döende men fortfarande står upp. Det händer dock i undantagsfall att äggen läggs i redan liggande träd.

Splintved är den yttre delen av veden i en trädstam, mellan tillväxtzonen under barken och kärnveden. Kärnvedens celler är döda, liksom de flesta av splintvedens celler.

Gångarna går sida vid
sida tvärs över fibrerna

Men i splintveden finns en del levande celler som sköter transporten av vatten och mineraler från rot till blad. Splintveden har ofta mindre motståndskraft än kärnan mot insekter och svampar, men på ett växande träd angrips kärnveden lättare än splintveden, därför att splintvedens levande celler kan aktivera ett försvar.

Från utsidan ser man raden
av hål in till modergången

Björksplintborrehonan placerar ett hundratal ägg utefter en modergång som anläggs längs med fibrerna i veden. Över denna ser man rader med utgångshål. När äggen kläckts äter larverna fram mer eller mindre slingrande gångar som utgår vinkelrätt från modergången och delvis går ned i splintveden.

Modergången sedd inifrån

Larverna övervintrar i gångarna och förpuppar sig på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig sedan ut genom ett flyghål, varpå de söker sig till tunna, levande kvistar där de gnager i sig föda.

Under vintern är det ganska lätt att se angreppen av björksplintborre, eftersom hackspettar kan hacka bort mycket bark för att komma åt de övervintrande larverna innanför.

Man tror att björkar som är utsatta för någon form av stress, som vatten- eller syrebrist, eller av kalätande insekter, lättare blir angripna av björksplintborre. Man kan också utgå från att björksplintborren gynnas av värme, som i sig kan medföra torka för björkarna.

Ryssolja av björknäver Ryssolja är en lättflytande olja som utvinns genom torrdestillering ur björkbark. Historiskt har den använts som lädersmorning på bland annat skor och seldon till hästar.

Här återger jag den finlandsvenske botanikern, prästen och ekonomiske publicisten Pehr Kalms (1716-1779) redogörelse för hur oljan utvanns, som han beskrev det i sin Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742. Denna resa genomförde han på uppdrag av Carl von Linne och som dennes lärjunge.

"Ryssoljans tilverkande hade jag tilfälle at inhämta af Herr Landtmätaren LINDBERG som sade sig först fått veta det på det sätt; at han uti Gefle gifvit en Rysse ät dricka så mycket bränvin han någonsin behagat, då han i fylnaden uppenbarat for honom det samma. Landtmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat det samma, och bekommit en olja, som skal haft just samma lukt, som den, hvilken är på Ryska lädret, samt med den samma smort såväl all sin Sadel- och åkedon, som stöflar och dylikt, hvartil denne olja skal vara mycket skön; hon sades göras på detta sätt: man tager gammal näfver, ju äldre, ju bättre, skär den i stycken, och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten det ena stycket brede vid det andra, samt så tätt man någonsin kan plugga och drifva dem tilhopa, öfver hela grytbotten, öfver grytan lägges sedan et bräde, som täcker den samma jämt; midt uppå samma bräde bör vara et hål, hvarigenom oljan skal rinna ut; derefter gräfves en grop i jorden, deri en stenskål eller annat käril sättes; deröfver stjelper man grytan, så at brädet eller låcket är nederst, men botten af grytan up åt; smetar sedan och stryker med ler rundt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller låcket at intet väder eller luft på något sätt må komma derigenom, ty der det sker, gör man sig fåfängt hopp om, at bekomma någon olja, och är det gemenligen et tecken, at om man icke får någon olja; det hål eller öpning då varit någorstäds för väder emellan brädet och grytbrädden. När man nu så har smörgt med ler emellan brädet och grytbotten, och fortfar dermed 5 eller flere timmar, då oljan flyter utur näfren ned igenom hålet uti skålen, som är derunder, hvilken sedan kan tagas up och förvaras. Herr Landtmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning et stop olja, som varit hel skön. Ny eller ung näfver skal icke duga härtil, emedan man deraf väl skal få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skal man knapt kunna känna, at den har den lukt som den ordinaira hafver. Grytorne skola icke fara särdeles väl af detta brännande, derföre brukas hälst sådana, som äro gamla, och utaf hvilka man ej mera gör stort värde."

Kalm nämner inte var elden skall anläggas, men den traditionella metoden för torrdestillering var att anlägga eld runt och på själva grytan. Jag tänker pröva det här nästa sommar, men innan dess skall jag göra ett mindre försök. Jag misstänker att man kan ersätta järngrytan med en kakburk (typ pepparkakor) av plåt och stoppa den i vedspisen.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter

Subnivala rummet

Det börjar bli kallt ute. Om snön gör som förra året är det snart vinter. Vi stänger in oss i vårt hus och eldar för att hålla värmen. Mat finns i kylskåpet och skafferiet, vatten får vi från den djupa brunnen som inte fryser och veden räcker hela vintern även om det blir riktigt kallt. Vi är väl förberedda. Om vi ville kunde vi hålla oss undan vintern, snön och de iskalla vindarna, helt enkelt genom att stanna inne.

Men där utanför finns många små varelser som också behöver skydd. Isande vindar och snö som vräker ned kunde göra det alldeles omöjligt för dem att överleva vintern. Om det inte vore för det subnivala rummet.

Under snötäcket finns alltid ett litet mellanrum mellan marken och snön. Där marken är nästan slät, som på en grusplan, är mellanrummet litet. På en klippt gräsmatta är det högre. Där gräsmattan är oklippt, och där det finns annan växtlighet, blir mellanrummet ännu högre. Det är det här som är det subnivala rummet. Ordet betyder helt enkelt "under snön".

Ägaren till de här spåren
jagar älg, rådjur och vildsvin
men ratar nog inte en sork

Det är det här utrymmet som är räddningen för många små gnagare, som möss och sorkar, och för de insektsätande näbbmössen. De här små djuren har jämfört med de stora djuren en större kroppsyta i förhållande till vikten, och dessutom en högre ämnesomsättning. Det betyder att det är svårare för den lilla musen att hålla kroppstemperaturen uppe, än det är för till exempel en älg. Älgen klarar sig bra ute i det fria, även om temperaturen ligger långt under fryspunkten. Men den lilla musen överlever bara korta stunder där ute. Lösningen för den blir att ta sin tillflykt till subnivala rummet.

Där inne finns inga isande och uttorkande vindar, luftfuktigheten håller sig lagom hög och temperaturen ligger på en jämn nivå. Även om det är -30° där ute kan temperaturen i subnivala rummet ligga över nollan.

I denna behagliga miljö skapar gnagarna sina gångsystem, på samma sätt som de gör i det höga gräset under sommaren. I gångsystemet finns allt gnagarna och insektsätarna behöver: saftiga och lättåtkomliga rötter, färska och vissnade växtdelar, massor av frön från sommaren, maskar, larver och skalbaggar – kort sagt allt de här små djuren måste ha för att överleva.

Ibland gör de tunnlar upp till ytan, kanske för att proviantera. Fåglarna vid fågelbordet flyger gärna till närbelägna buskar och träd för att äta. De spiller mycket och under deras matplatser går sorkarna och mössen upp för att hämta mat. Här och var ser man dessutom tunnelöppningar med stora samlingar av musspillning.

När många djur samlas i tunnlarna under snön, kan koldioxidhalten stiga där inne. Men tunnlarna fungerar samtidigt som ventilationsrör, särskilt där det finns tunnlar som är öppna till ytan.

Djuren är relativt skyddade här inne. Ugglan får det mycket svårare i gnagarjakten när bytet befinner sig under ytan.

Men andra rovdjur är väl insatta i konsten att jaga under snön. Räven har god hörsel och hör var mössen och sorkarna håller till. Den följer gången där musen håller till och gör sedan ett hopp högt upp i luften, för att landa med framtassarna alldeles ovanför bytet. Gången rasar samman och bytet kläms fast; kanske dör det redan innan räven hinner gräva fram det.

Den skygga vesslan är svår att
fotografera. I vinter kommer den att
jaga gnagare under snön.

Vesslan kan med sitt lilla format inte hoppa sönder gångarna för att komma åt bytesdjuren. Däremot får den plats inne i gångarna och där kan den med lätthet förse sig av både sorkar och möss. Dessutom hittar den skalbaggar och andra insekter där inne, och sådant står definitivt på matsedeln. När vesslan befinner sig inne i det subnivala rummet är den skyddad mot ugglor och andra rovfåglar som annars är dess naturliga predatorer.

Förhoppningsvis är det inte riktigt dags för några subnivala rum än. Men man vet aldrig. Förra året kom snön tidigt och i massor, innan marken hann frysa till. Den varma marken under det tjocka snötäcket gjorde tillvaron enkel för alla smådjuren i det subnivala rummet.

Kärleksdikt till ensamvarg

En ensamvarg är en ensam varg,
en ensamvarg söker en kvinna.
I ensamhet är han ensam het,
och vargen vet det som vargar vet,
att ensam kan ingen brinna.

En ensamvarg blir en farlig varg.
I ensamhet lär han sig yla
av vrede mot nattens kyla,
då sinnens längtan gör vargen arg.
Ty vargen vet det som vargar vet:
Vargar tål inte ensamhet;
vargar vill också leka.
Där kär lek är, är där kärlek är
och vargen vill älska och smeka.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår finns ett ändlöst rum,
en sinnesfärg som gör ensamhet stum.
Och vargen vet det som vargar vet:
Det kan inte finnas en ensamhet
där vargar leker och händer minns,
där sinnen lever får bergen färg.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår ser vargen ljus,
och jägarens doft är en sinnessång,
en ordlös sång som gör natten lång.
Han följer i spåren till jägarens hus
och längtar dit in till sinnesfärg.

En jägare fångar en varg en kväll
och vargen vill inte försvinna.
Han är fri att gå men han stannar ändå.
Han ger jägaren värme med vargafäll,
ty jägarn är vargens kvinna.

Hon nynnar för vargen som kvinnor gör,
en ordlös sång medan natten blir lång,
om vargars lekar där kärlek finns,
om sinnenas ljus där händer minns.
Och kylan håller sig utanför.

Hur jag blev fossiliserad

Jag har alltid samlat på stenar. Vackra stenar, konstiga stenar, stenar med skojiga linjer i, stenar som får vacker färg när man blöter dem och stenar som jag har fått av barnen – de har smittats av mig. Jag har däremot aldrig lärt mig uppskatta "konstnärligt förvandlade" stenar, som när stenar gjorts om till smycken eller målats för att se ut som bergslagstroll. Eller, ännu värre, en platt sten med en påmålad kyrka och texten "Minne från Leksand".

År 1979 hade stensamlingen hunnit bli ganska försvarlig. Men den sommaren gjorde jag en resa, som gick från Stockholm via Lappland till Nordnorge och sedan ned genom hela Norge, längs svenska väst- och sydkusten för att så småningom gå till Öland. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid havet nära Byrums raukfält, som jag då aldrig hade hört talas om.

I havet finns naturligtvis en mängd stenar, som gjorda för att samlas på. Jag tog upp en sådan sten och där den låg i handen föll den isär i tre delar. Den mellersta delen bildade en kil in mellan de båda yttre och slutade i en spets. Innan stenen delades hade spetsen varit helt skyddad inne i stenen.

Och precis just där och då blev jag fossiliserad. Längst ut på spetsen satt ett litet skal som en gång för länge sedan hade varit den ena skalhalvan på en armfoting. Armfotingar (Brachiopoda) finns än i dag och de livnär sig genom att filtrera föda ur havsvattnet. De påminner litet om musslor, men har en lång fot med vars hjälp de kan hålla sig fast på sten eller i sanden.

Men just den här armfotingen var inte nutida. Ölands kalkstensberggrund bildades under den paleozoiska eran, i den period som kallas ordovicium. Den började för 488 miljoner år sedan och slutade 44 miljoner år senare.

Där stod jag med resterna efter ett nästan en halv miljard år gammalt djur i handen. Ett djur som hade levat just här innan de allra första landlevande djuren ens hade utvecklats. Det hade levat här, men ändå inte här eftersom det som långt, långt senare skulle bli Sverige då befann sig någonstans vid ekvatorn.

Tanken var så otroligt fascinerande. Om jag inte hade varit där just då, och inte hade tagit upp stenen, hade ingen någonsin fått veta att just den här armfotingen hade levat där. Då hade havsvågorna slagit sönder stenen och krossat det lilla skalet. Nästan halva mitt hittillsvarande liv har gått sedan dess, men känslan av något förunderligt finns fortfarande kvar.

Det här fick följder. Alla resor till Gotland sedan dess har ökat på samlingen av fossil här hemma. Och när jag 1991 flyttade mellan två hus i Tyresö, och hade yngsta brorsan och hans kompis till hjälp med att bära lådorna med sten, muttrade de: "Somliga tjejer samlar på frimärken."

Bowling

Sedan drygt tolv år spelar Johan bowling en gång i veckan, med uppehåll under motsvarande jullovet och sommarlovet. Två serier per gång, varken mer eller mindre.

Under alla dessa år har jag suttit där på åskådarplats. Under skolåren behövde han skjuts hem efteråt eftersom skolbussen inte gick så dags. Under åren efter skolan – ja, det finns fortfarande ingen bussförbindelse på kvällen. Och Johan har inte körkort.

Visst har det känts jobbigt ibland med dessa eviga bowlingresor, inte minst därför att ljudnivån i en bowlinghall brukar vara bedövande. Men jag har gärna varit chaufför ändå, därför att bowlingen är så viktig för Johan. Det är bara här han träffar tämligen jämnåriga. Även om umgänget i andras ögon nog skulle uppfattas som ganska begränsat, är det ett umgänge – och faktiskt hans enda bortsett från oss gamlingar här hemma och arbetskamraterna på bokhandeln i Lindesberg där Johan jobbar sedan fyra år tillbaka. Johan har Aspergers syndrom, och allt i livet är inte lika lätt eller självklart för honom som för många andra.

Johan spelar bowling i HIF Fritidsklubben Lindesberg, en idrottsförening och fritidsklubb för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Alla medlemmar har ett eller annat – ibland flera – funktionshinder.

En av dem är Johans namne, CP-skadad och rullstolsburen, som har flera SM-guld bakom sig. 2009 skrev tidningen så här om hans bedrift: I Gotlandsränna klass A lyckades Johan Eriksson, HIF Fritidsklubben, med den fantastiska bedriften att slå 27 raka strikar, varav två 300-serier i rad. Johans resultat på 1651 poäng (275 i snitt) över de sex serierna innehöll inte mindre än 61 strikar och 9 spärrar vilket gav Johan ännu ett SM-guld. Nästa SM-guld tog han för övrigt 2010.

Johan Eriksson ligger alltså på topp. Men HIF Fritidsklubben är inte till bara för de riktigt duktiga. I andra änden av skalan finns till exempel tjejen som jag för några år sedan såg slå klot efter klot ned i rännan. Men plötsligt gick klotet fram och två käglor föll. Tjejen vände sig om och utropade glädjestrålande: "Jaaa!!! Där satt den!" Och hon möttes av applåder och många high-fives.

I hur många idrottsföreningar accepteras så stora skillnader, på samma speltider? Det här gör mig riktigt glad och det är det här som gör det värt att stå ut med skjutsandet och bullret.

Och det är precis så här det skall vara. Man måste inte besegra alla andra, inte vara ett proffsämne, inte vara världsbäst. Det viktiga är att göra så gott man kan, uppleva glädje medan man gör det och känna sig accepterad som man är. Då fyller idrottsrörelsen den funktion den borde fylla.

Pierre de Coubertin sade: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl." Medlemmarna i den här föreningen lever upp till detta. De kämpar så väl som de kan och når så långt som de kan. Även när de inte segrar.

Jag minns inte exakt vad det kostar att vara medlem, men jag tror att årsavgiften fortfarande ligger under 100 kronor...