Rara odjuret

När jag var litet visste jag precis var trollen bodde i Enskedeskogan, i berget nästan längst ned mot korsningen mellan Herrgårdsvägen och Bägerstavägen. Vi gick förbi det här berget på väg till och från parken och stallet. Det var farligt, så vi var alltid väldigt tysta just när vi passerade trollens berg. I alla fall på kvällarna eller om det bara hade börjat bli skumt ute. Var jag riktigt rädd kunde jag krypa ned i någon av de ihåliga ekarna på andra sidan vägen och gömma mig där.

Några år senare handlade det om mindre troll, som inte var farliga. De bodde under en stor flat sten som låg litet på snedden i skogen bakom vårt sommarställe. Den här vägen gick jag ofta när det var så mörkt att jag nästan måste känna mig fram med fötterna, för att inte komma bort från stigen som gick alldeles förbi stenen.

Ibland såg jag det svaga ljus som sipprade ut under stenen, som om de små trollen inte hade stängt ytterdörren ordentligt. Vi kallade trollen lyktgubbar, men vi såg dem aldrig utanför hålan där de bodde.

Nu har jag blivit stor och jag tror inte på troll längre. Inte i våra vanliga och snälla svenska skogar. Dessutom har jag lärt mig vad lyktgubbarnas ljus var: Honungsskivlingar skapar rötved och denna kan lysa med ett svagt fosforsken.

Det är litet synd – det var roligare förr, när ljuset sipprade ut genom lyktgubbarnas dörrspringa under stenen.

Men kanske är det dags att tänka om? Ty vem annan än trollmor kan det vara som gömmer det här odjuret, som Kjell råkade på under en skogspromenad i dag?

Jag tror inte att det är farligt. Det bara låg där, utan att röra sig det allra minsta.

Kanske var Rara odjuret lika förvånat som Kjell. Kanske tänkte det att om jag bara håller mig alldeles stilla, syns jag nog inte. Sedan, när den fula människan har gått sin väg, kan jag ringla hem till trollmor igen. Och kanske skall jag göra som trollmor säger, och hålla mig inne i berget så länge solen är uppe. Nätterna är inte lika farliga; då är det ingen som ser mig.

Långa är myrornas vägar hem

År 1959 kom boken Myror. Den innehöll 101 fotografier tagna av Lennart Nilsson, med prolog av Harry Martinson och text av professorn i entomologi Carl H. Lindroth.

Några år senare hamnade den via en bokrea i min bokhylla. Det som alldeles i början fängslade mig var Harry Martinsons dikt i inledningen:

Långa är myrornas vägar hem
Natten kan överraska dem
Solen går ner bakom vandrarens sko
Mycket kan hända på myrornas mo

Detta blev avstampet för ett ganska omfattande läsande om myror, vilket i sin tur ledde till hembyggda formicarier (konstgjorda myrkolonier) där myrorna tyvärr inte alltid hölls instängda utan spred sig över lägenheten. Ibland har nog husdjursurvalet gjort att jag har varit inte så lätt att leva med.

Den första myrart jag hade som husdjur var röd skogsmyra, Formica rufa, som är lättskött och förnöjsam och i händelse av rymning inte äter upp möblerna. Den föredrar insektslarver och liknande. Myrhållandet var en trevlig och lärorik hobby, men i trettioårsåldern slutade jag bo i lägenhet och sedan dess har myrtillgången varit god utomhus.

Den röda skogsmyran är en av ett ganska litet antal arter som har flera myrdrottningar i samma bo. I stora samhällen kan det finnas uppemot hundra drottningar. En efter svärmningen nybefruktad drottning kan inte som hos många andra arter starta ett nytt samhälle på egen hand. Hon accepteras i sin egen hemstack eller i hanens stack.

Ett alternativ är att ta över ett bo av till exempel svart slavmyra, Lasius niger, och förslava detta. Hon dödar då den ursprungliga slavmyredrottningen och slavmyrorna kommer sedan att bistå henne tills boet har blivit ett rent skogsmyresamhälle. Drottningen kan bli gammal, uppemot 15 år.

Skogsmyrans samhällen kan bli mycket stora och bestå av miljontals individer. Normalt omfattar samhället dessutom flera stackar som ligger relativt nära varandra, och ibland ser man en stor stack omgiven av många mindre stackar som satellitstater. De breda och avröjda myrvägarna mellan samhällena visar vilka stackar som hör ihop.

Eftersom drottningen inte kan starta ett nytt samhälle ensam, blir det arbetarna som bestämmer var satellitstackarna skall byggas. Troligen bestäms tillkomsten av dessa nya stackar av individtillväxten i den första stacken, och placeringen av den av tillgången till föda. Koloniseringen av den nya stacken sker genom att en grupp arbetare utvandrar tillsammans med en eller flera drottningar. Sedan kommer det nya samhället att under ganska lång tid upprätthålla en fredlig kommunikation med det gamla.

Brudkrona

Första gången Kjell tog mig med till Backåkra visade han mig runt på gården. Vi gick upp i skogen till de två bäckarna som rinner där.

Den ena kommer från högre belägen mark, medan den andra följer en bit längs bergets fot. Där bäcken från berget kommer ned till slätare mark möts de båda bäckarna. De bildar en större och starkare bäck och från den stunden kommer de att följas åt genom livet.

Kjell visade mig bäckarna men jag kände, utan att några ord behövde sägas om det, att det var något helt annat han gjorde. Han gav mig något; jag kände att han inuti sig själv sade: "Jag vill ge dig det här."

Drygt ett halvår senare gifte vi oss på Backåkra. På morgonen, långt innan vi skulle åka till kyrkan, tog Kjell motorsågen med sig och gick till skogs. När han kom tillbaka hade han med sig en krans, en brudkrona som han hade bundit av maskrosor och röda grankottar.

Jag gifte mig den dagen med en sådan man som sågar ned en gran för att kunna skapa just den brudkrona som passar båda bäst. Henne och honom, maskrosbarnet och skogsmänniskan.

Sent den eftermiddagen gick vi upp i skogen till bäckarna. Där kom den ena bäcken från berget där granarna växte och den andra från maskrosornas lågland. Och vi stod där bäckarna möttes.

Kjell sade: "Här har jag stått och tänkt på de båda ensamma bäckarna som möts och blir en. Och jag har önskat att jag skulle få veta vem den andra bäcken är. Nu vet jag."

Just där lade vi ned brudkronan i vattnet, för att låta den göra som bäckarna. Maskrosor och grankottar kunde följas åt på vattnet, tillsammans för resten av livet.

(S)tickigt

Det här är en rejäl ticka. Den sitter på sin granstubbe och formligen ropar ut ett "Här är jag! Titta på mig!". Den syns bra på minst 50 meters avstånd, nedifrån den gamla järnvägen där vi gick. Så vi tog oss upp till den för att titta närmare.

Klibbtickan, Fomitopsis pinicola, växer främst på gran men även på tall, björk och al. Fruktkroppen är flerårig och växer sig större varje år – den kan till slut bli 40 cm bred. Den är onekligen fin att titta på.

Klibbtickan slår sig ned i levande träd via skador på trädet eller sätter sig på redan död ved, som på stubbar. Fruktkropparna utvecklas oftast först efter att trädet har dött, men ibland hittar man dem även på levande träd. Tickan orsakar brunröta i trädet, varvid cellulosan i veden bryts ned. Däremot lämnas ligninet kvar och det kommer så småningom att bli en viktig beståndsdel i skogens förna.

De vednedbrytande tickorna har en mycket viktig funktion i skogens ekosystem. Träd lever i allmänhet länge och hinner under sin livstid binda en mängd energi i sina stammar och grenar. När trädet dör och tickorna bryter ned veden, frigörs näring som blir till nytta för alla levande svampar, mossor, lavar och gröna växter i skogen, vilket i sin tur kommer alla de skogslevande djuren till godo.

Jag lade mig på rygg och hasade in under tickan för att kika på undersidan. Det hade regnat, så jag blev rätt våt. Det fastnade pinnar i håret. Barr flyttade in under blusen och en myra bet mig i benet. Vassa pinnar stack in i ryggen. Allt stacks och om man har ondsinta knän är det dessutom litet knepigt att resa sig när man har krupit in under en ticka.

Men det var värt besväret; annars hade jag aldrig fått se det här vackra. Och hade jag fastnat där, så skulle jag ju i alla fall ha haft tak över huvudet.

Den fallna enen

Roten står kvar men
stammen är bruten

Det här var en 9 meter hög och mycket grov en. Ungefär en meter från marken hade den en omkrets på 85 centimeter. Den växte i ett röjningsröse, där den troligen har stått i flera hundra år.

Men för knappt tio år sedan drabbades den av en storm som den inte mäktade med. Troligen hade den redan tidigare någon stor skada nära marken och nu bröts den av strax ovanför roten. Stubben och den nedersta delen av stammen har stora sprickskador.

Understa grenen är grövre än
stammen på en normalstor en

Enen blev liggande vågrätt, stödd på grenarna så att stammen vilar ungefär en meter ovanför markytan. Större delen av trädet dog, men en liten del av stammen lyckades behålla kontakten med roten.

De flesta grenarna och nästan hela stammen har förlorat all bark, men en del grenar levde fortfarande. Medan enen har vuxit vidare på dessa överlevare, har det utvecklats helt nya livsmiljöer på den liggande stammen och på grenarna. Däremot är stubben fortfarande relativt fri från påväxter och träet där är friskt. En granstubbe skulle vid det här laget ha varit mer eller mindre osynlig under mossor, lavar, svampar och blomväxter.

Den ynkliga rotförbindelsen
räcker för tillväxten

Eneträ är mycket hållbart och tål avsevärt mer blöta än till exempel en fallen gran skulle göra. Efter de tio år som gått skulle granen ha murknat, men enens grenar är fortfarande hårda och en del av dem är helt kala – inte ens mossorna och lavarna har fått fäste på dem.

Både grenar och stam är mossbevuxna, men veden är fortfarande hård och oangripen. Det svampmycel som går att urskilja i träet ligger i ett bara någon millimeter djupt skikt och där innanför syns det ljusa eneträet..

Min tumnagel verkar jättelik

Flera svamparter har slagit sig ned i enen, och de delar utrymme med mossor, lavar och vissna kvistar och löv. En av svamparterna är den lilla hjulbroskingen, Marasmius rotula (höger). De flesta är dock litet större än just det här exemplaret.

En liten filtlav växer
under svamparna

Betydligt fler men ungefär lika stora är de här svamparna (vänster).

Hattens ovansida är parasollmönstrad som hos hjulbroskingen, men brun i stället för vit, och den har nedlöpande lameller som påminner en aning om kantareller. Jag har inte lyckats fastställa vilken art det är, men jag lutar litet åt rostnavling, Xeromphalina campanella.

En rad pyttesmå
spindelskivlingar

I en springa mellan två barkflagor hittade jag den här lilla spindelskivlingen. Den största av svamparna är bara 11 mm hög och jag kan omöjligt avgöra vilken art det är – eller om den tänker bli större.

Filtlav – drygt 20 arter
har hittats i Sverige

Den gråsvarta filtlaven, Peltigera sp, växer på flera ställen i mossan – ett litet exemplar syns under rostnavlingen ovan. Lavbålen har formen av ett blad med stora lober. Undersidan är ådrad med penselliknande utskott.

Bägarlav, Cladonia sp

Lavar är så kallade bålväxter – de har inte rot, stam och blad. De består av en svamp och en alg (ibland en cyanobakterie). Svampen tar upp vatten och fungerar som stödjevävnad åt algen, samtidigt som algen genom fotosyntesen producerar näring som svampen behöver.

Länge har det ansetts att detta är ett förhållande som båda parter drar nytta av. Nu finns dock forskning som visar att det inte behöver förhålla sig så: svampen kan leva parasitiskt på algen. Algen i laven växer bättre utan svamp, men svampen klarar sig mycket sämre utan alg. Dessutom hittar man sällan den lavbildande svampen utan sin algpartner, medan algen ofta är frilevande.

Trollet på Tjärnö

Pingsten 2001 åkte Kjell och jag på en av våra återkommande bröllopsresor. Vi hamnade på Tjärnö, en bit ifrån Strömstad, och gick runt i det som senare skulle bli Saltö naturreservat. Där finns bland mycket annat gammal tallskog som täcker större delen av ön.

Bland alla de vackra tallarna insåg vi att det måste bo ett troll på ön. Så småningom hittade vi hans hus. Eller i alla fall dörren in till huset.

Alla barnen Kantarell...

Det har funnits gott om kantareller tidigare under sommaren, men de senaste veckorna har det varit litet för torrt för god återväxt. Vi ser fram mot regn, så småbarnen kan växa till sig.

Opportunisten

Vi har försökt rensa bort det värsta humleanfallet ur rabatterna. Mängder av humle, Humulus lupulus, har vi helt enkelt slängt ut i skogen, där humlen glatt växer vidare. På bilden till vänster är småbjörkarna i bakgrunden så övervuxna av humle att själva björkarna inte syns längre.

De gula blommorna är likaledes utkastad praktlysing, Lysimachia punctata, men hos oss heter de Fru Johansson, efter grannen i Enskede gård som min mamma knyckte sådana från för ett halvt århundrade sedan.

Höger: Ett par förrymda humleuslingar har skaffat sig en bra utkiksplats bland stormhattarna.

En trygg håla?

En gammal granstubbe. Kärnan har murknat bort, men kvistarna är av "segare virke". De sitter kvar och bildar något som leder tankarna till ett medeltida tortyrredskap. Järnjungfrun, kanske. Men i själva verket är stubben kanske tillhåll för någon liten varelse som är skyddad där inne, mot stora och farliga rovdjur.