Svampar och annat på verandan

Under en av de sällsynta soltimmarna blev jag inspirerad att ordna högen med svamp och annat smått som låg på verandan. En gammal hemgjord hylla kom till användning.

Här ligger nu främst björktickor och fnösktickor, med även borstticka, vedmussling och björkmussling. En av fnösktickorna är bevuxen med gyttrad röksvamp.

En larvgnagd barkbit fick plats och några småbitar av trä som färgats vackert grönt av grönskål. Längst ned till vänster hamnade en rötad träbit med en samling fruktkroppar av myxomyceten glansgryn, Leocarpus fragilis.

Vargmjölk

I burken som skymtar i vänstra hörnet finns en odling av vargmjolk, Lycogala epidendrum, en annan myxomycet som trots att den har bott länge i burken inte visar några tecken på att tröttna. Ursprungligen höll den till på en granstubbe, där resten av kolonin fortfarande lever kvar. Den syns som små röda fläckar nedtill på stubben. Jag sparar den här lilla vargmjölksodlingen därför att jag vill se hur den kommer att klara vintern.

Svamparna har blivit kvar mest därför att jag inte nänns slänga dem. De är fina att titta på.

Älvornas festplats

Den här inredningen kan inte köpas på IKEA. Den är inte så beständig heller, och tur är väl det. Man hinner inte tröttna, men man blir glad när den kommer tillbaka.

Det blir ju ofta så när naturen får bestämma själv hur det skall se ut. Man behöver inte damma heller, och det är alldeles gratis. Det enda man måste göra är att tillåta sig att se litet mer än man ser.

Jag tror inte för ett ögonblick på älvor, tomtar eller troll. Men när jag tillåter tankarna att ändå ströva litet i sagornas fantasivärld, ser jag att det här är en plats där de små, små älvorna har dukat till fest.

Verkligheten: På väg tillbaka nedför sluttningen mot järnvägen, när jag hade fotograferat klibbtickan, snubblade jag över en annan granstubbe. Som alla gamla granstubbar hade den samlat på sig diverse förna närmast marken. När jag lättade litet på en bit bark hittade jag en för mig ny myxomycet, som jag tills vidare tror är fruktkroppar av ullklubba, Trichia decipiens. Lampraderna på bilden ovan till vänster är i verkligheten 2-3 cm långa. Några prover av den fick följa med hem och i dag har de ändrat utseende – de har blivit litet mörkare och brunare i färgen (höger).

Alldeles bortom stubben stod en liten samling av mönjeskål, Aleuria aurantia. De lysande färgade skålarna är små – jämför på bilden med stensötan och björkbladen.

De lär vara ätliga men, allvarligt talat, vem skulle ha hjärta att plocka bort de här färggranna skönheterna?

Myxomyceternas livscykel

Vargmjölk, Lycogala epidendrum
Plasmodium

Befruktningsfasen
Förenklat kan livscykeln beskrivas så här: En haploid spor gror och bildar en encellig myxamöba eller en myxflagellat – myxomycetens könscell. Denna smälter samman med en annan könscell och bildar en diploid cell. Fortfarande handlar det alltså bara om en enda cell, men den är inte en könscell längre.

Den näringsupptagande fasen
Den nya cellen växer genom att cellkärnan delar sig upprepade gånger, men utan att nya cellväggar bildas. Denna enda cell, som hos till exempel trollsmör kan bli uppemot en halvmeter tvärs över, kommer nu att innehålla många cellkärnor och den har bildat ett plasmodium.

Det är under plasmodiestadiet som myxomyceten äter och kan krypa – eller snarare pumpa sig – framåt i sökandet efter föda. Plasmodiet flyttar sig inte fort, kanske ett par centimeter per dag, men genom att fotografera det upprepade gånger kan man konstatera att det verkligen har flyttat på sig. Födan består av till exempel svampsporer och bakteriekolonier.

← Bilderna här visar (kanske) trollsmör, Fuligo septica var. candida. Från vänster till höger bild har det gått 16 timmar. Myxomyceten har gjort en tydlig förflyttning uppåt i bilden, och dessutom ändrat ytstrukturen. →

Fruktkroppar av vargmjölk

Fortplantningsfasen
När plasmodiet har vuxit till sig tillräckligt bildar det fruktkroppar i vilka nya sporer kommer att utvecklas. Det finns flera olika typer av fruktkroppar; de vanligaste kallas sporangier, plasmodiokarp, aethalier och pseudoaethalier.

Sporerna bildas genom en speciell typ av celldelning, reduktionsdelning eller meios, som är typisk för just bildandet av könsceller. Vid meiosen får de nya cellerna en enkel uppsättning kromosomer och således blir de haploida. Här börjar livscykeln alltså om.

I de fall där man har räknat antalet kromosomer hos myxomyceter har man fått fram relativt höga siffror, mellan 50 och 100 i en diploid kromosom.

Annorlunda varelser

Mosstrollsmör, Fuligo muscorum. Det här är en myxomycet, eller en acellulär slemsvamp. Äkta slemsvampar, som de också kallas, betraktades förr som svampar men numera förs de till en egen organismgrupp, Myxomycetes. Men det här är ingen växt, inget djur och inte ens en svamp.

Den är "någonting annat", och detta andra är i det här fallet en organism i en liten grupp av liknande organismer som fullständigt saknar motsvarighet på Jorden. Varelsen – den äkta slemsvampen – går cykliskt igenom i stort sett följande fyra livsformer: 1 Sporen, som är anpassad för geografisk spridning och överlevnad under många olika miljöbetingelser; 2 Den frilevande encelliga gameten (könscellen); 3 Det mångkärniga men encelliga plasmodiet; 4  Slutligen fruktkroppen som skapar sporer och i viss mån bidrar till deras spridning. Dessutom finns ett par extraformer som hjälper till med överlevnaden när tillvaron blir svårare.

Fruktkroppar av glansgryn 
Leocarpus fragilis

Det här är alltså en livscykel som saknar motsvarighet bland andra organismer, och det i sig är en anledning till att samla slemsvamparna i en egen grupp.

I det stadium då myxomyceten tar upp näring bildar den ett plasmodium. Detta är en stor cell med många kärnor och cellen kryper omkring på underlaget som den tar sin näring från.

Cellen kryper genom att protoplasman – det trögflytande innehållet i cellen – pulserar fram och tillbaka. Pulserandet sker hela tiden litet mer framåt än tillbaka, och summan blir att cellen rör sig framåt.

Ett dygn senare

Låter det som science fiction? Då kan vi lägga till folktron: När trollmor nattetid kärnade smör, hände det att hon tappade smörklickar på marken. Såg man sådana smörklickar, var det ingen idé att själv kärna smör. Det skulle bara härskna.

Trollsmör är den myxomycet man oftast ser, kanske därför att den är en av de största. Plasmodiet, som alltså är en enda cell, kan bli en halvmeter tvärsöver. Så glöm det där med att strutsägget skulle vara den största cellen.

Plasmodium, troligen av Physarum

För mig är det här ett alldeles nytt område, och mycket intressant. Jag hade turen att hitta tre olika arter på lika många dagar. Just nu har jag en liten grupp glansgryn stående i köket för att få se vad som händer med dem. Under det senaste dygnet har de ändrat färg från orangegult till varmt brunt.

Det finns omkring 700 kända arter av myxomyceter, varav cirka 225 i Sverige. Men det är högst troligt att mörkertalet är stort. De är ju litet svåra att upptäcka – väldigt många myxomyceter är synnerligen små.