Vattenbitare

Sissi gillar att bada i sjön, men hemma på gården vill hon inte ha vatten ens upp till magen i badbaljan. Där är det roligast att bita vattenstrålen.

Sedan, när vattnet har stängts av – innan nivån nått den kritiska maghöjden – är det kul att krafsa våldsamt i vattnet, så att det bildas bubblor. Dessa bubblor försöker hon också bita. Det går inte så bra, men det sysselsätter henne länge.

Vad man kan ha en traktor till

Katter lever högt – om de får en chans. Ju högre, dess bättre. Men ändå inte högre än att ett snabbt språng fångar eventuella passerande möss.

Normalt väljer katterna våra biltak att ligga på. Om sotarens stege råkar stå framme, kan i alla fall Oskar klättra upp på hustaket – han är bra på stegklättring. Det är egentligen bara pergolataket han inte har bemästrat än, vilket ju är tråkigt för honom eftersom skatorna använder det som sommarbostad.

Hubbe, vår dumma katt, klarar inte stegklättring. Och att som Oskar har gjort här, ta sig upp på traktortaket, kan han nog bara drömma om. Han får snällt hålla sig till mer jordnära utkiksplatser, som biltak och brunnslock.

Det finns en möjlig bonus att hämta på att använda traktortaket som liggplats. Traktorn står mellan två uthus, magasinet och logen. Under takpannorna på båda husen har tornsvalorna sina häckningsplatser (jo, jag vet att de heter tornseglare numera, men jag är så konservativ av mig).

Just nu tränar ungarna inför den långa flyttningen till vinterkvarteren i tropiska Afrika, en flygtur som faktiskt kommer att hålla dem i luften under flera år, ända tills det blir dags för dem att häcka. De kastar sig ut från boplatserna och svirrar i samlad tropp och vansinnig fart förbi mellan husen, strax ovanför traktortaket. Och vem vet – kanske hoppas katten på att kunna fånga någon av dessa retsamma fåglar, som annars är så fullständigt oåtkomliga för honom.

Men jag tror inte det. En eller annan talgoxe, bofink eller fet domherre lyckas han nog knipa, men inte tornsvalorna. Sannolikheten för det är nog ungefär lika stor som för mig att ta ned månen.

Hunden Sissi tycker också om att jaga. Men hon koncentrerar sig på sorkar och på att skälla ut rådjuren, samt på att leta efter grävlingen under logen, och det gör hon inte från traktorn.

Hennes avsikt med att sitta i traktorn är en helt annan. Hon sitter här och hoppas, hoppas, hoppas på att husse snart skall komma och starta traktorn.

Det finns nämligen i hela Sissis värld inget som är lika roligt som att åka traktor. Inte ens korv. Sissi kan ligga inne på sin kudde och sova fridfullt, men när husse skall köra traktor rusar hon ut i en fart som väl illustrerar den roliga talesättsvarianten "som skjuten ur en kanonkula". Husse behöver inte ens röra vid traktorn. Hunden vet ändå när det är dags.

Besvärad hund

Katterna älskar hunden Sissi. Hon är precis lagom hög att buffa på. Framför allt den svartvita katten, Hubbe, anser att absolut allt som hör till familjen måste doftmarkeras med buffningar, vid varje tänkbart tillfälle. Hubbe är alldeles suveränt dum, vilket han i viss mån kompenserar med sin storlek.

Den grå katten, Oskar, är inte lika bufflig. Hans sätt att "markera tillhörighet" är att komma in utifrån, genomvåt av regnet, och krypa ned i husses säng och trycka sig emot honom. Eftersom Oskar är nästan lika stor som Hubbe, märks det när han trycker sig emot en – särskilt när han är våt och kall.

Men han är alltid intresserad av vad kusin Hubbe sysslar med. Oskar är en tämligen klok katt, och antagligen funderar han över hur någon som är så korkad som Hubbe verkligen kan vara av samma sort som han själv.

Sissi – den där som ser ut som ett konstigt lamm – älskar inte katterna, men hon tolererar dem.

Situationen här är typisk. Sissi har gett upp. Katterna följer efter henne med sina kärleksförklaringar. Vart hon än går, följer de med. Hon tittar på husse i hopp om att befrias från katter, men husse hjälper henne inte. Han fotograferar.

Att förlösa ett loggolv

Nybadad och tillfälligt ren

Hunden försvann under väldigt skällande. Normalt kommer hon omedelbart när vi ropar, men inte nu.

I stället blev hon alldeles tyst. Kjell gick ut och letade och så småningom hittade han henne – eller i alla fall platsen där hon befann sig. Han kom in: "Sissi jagar en grävling under loggolvet."

Aj, det kunde gå illa. Grävlingar är aggressiva och har jättevassa tänder, och det är mycket trångt under golvet.

Visserligen har hon tagit grävlingar och ruskat dem i nackskinnet flera gånger, men under loggolvet är grävlingen på hemmaplan. Dessutom är utrymmet lagom högt för grävlingen, men inte för hunden – trots att hon bara är en liten Jack Russell.

Så vi skyndade ut för att försöka locka fram henne. Ropandet gav inget resultat alls. Kjell prövade med att starta traktorn, vilket normalt skulle få hunden att störta fram. Hon älskar att åka traktor, högre än något annat i livet. Men ingenting hände och det hördes inte ett ljud från hunden.

Vi gick in på logen, där golvet är gammalt och mycket sviktande. Fortfarande alldeles tyst. Jag lockade på hunden igen och sade "Godis". Då kom det; i plankorna under mina fötter kändes ett stillsamt dunkande. Sissi låg där under och viftade på svansen. Eftersom godis är det tredje bästa hon vet, efter traktorn och sorkjakt, borde hon ha kommit fram. Uppenbarligen satt hon fast.

Kjell och Johan hämtade var sitt spett och försökte bryta upp en planka i golvet. Det består av bakar som är lagda omlott på varandra och sitter inte allt för väl fast. Men först när Kjell hade hämtat fogsvansen och sågat av den yttersta centimetern på plankan gick den att lyfta en aning.

Det blev en mycket smal springa, men där syntes i alla fall en bit av hunden, på en plats där springan var alldeles för smal för att jag skulle kunna lyfta upp henne. Så jag stack ned handen där springan var litet bredare, någon halvmeter från platsen där hunden hade skymtat, och petade undan diverse brädlappar som var i vägen. De hade troligen legat där sedan golvet kom till.

Då hördes ett väldigt krafsande under golvet och hunden kom fram på den nya platsen. Hon låg på sidan och sparkade sig fram, litet som en säl. Men hon kunde fortfarande inte resa sig för att ta sig ut.

Jag fick tag om hunden och lyckades lirka fram henne. Bokstavligen lirka. Det hela påminde litet om att hjälpa ett barn till världen, men här var det ju loggolvet som födde en hund i stället. En otroligt lortig hund, med hela lammluddspälsen fylld av jord, damm och gammalt höboss.

Så fort jag släppte henne störtade hon ut för att ta sig in till grävlingen igen. Dum är hon kanske ibland, men hon är inte rädd. Men nu blev det inte mer grävlingsjakt. I stället fick hon gå in och bada, vilket hon älskar att göra ute i vilda vatten men hatar inomhus.

Nu är öppningarna igensatta så förhoppningsvis kommer hon inte in under golvet igen. Än...

Haiku till en mullsork

Min nos känner dig,
sork, där nere i jorden,
jag fångar dig snart!



Vattensorken eller mullsorken, Arvicola terrestris, bygger komplicerade gångsystem i jorden och livnär sig av rötter och andra växtdelar.

Den är ett skadedjur, som kan gå mycket hårt åt odlade växter. I nyodlingar kan uppemot hälften av alla plantor skadas av sorkar. Sorken äter även insekter och små blötdjur.

I områden där sorkens naturliga predatorer – räv, vessla, ugglor och rovfåglar – minskar i antal kan sorkpopulationerna växa explosionsartat.

Vattensorken kan bilda stora kolonier där många individer har ett sammansatt socialt beteende. I andra grupper har varje enskild individ ett eget revir som markeras med avföring. Gångsystemet innehåller oftast ett större förrådsrum och en eller flera grottor där sorken sover.

Sorkjakt hör till hundens absoluta favoritsysselsättningar. Hon kan sitta länge vid gångmynningen och tåligt vänta på att sorken skall komma inom bithåll, ungefär som när en isbjörn väntar vid sälens andningshål. Plötsligt försvinner halva hundhuvudet ned i marken och ofta nog får hon napp. Klökmagad som jag är vill jag sedan helst inte se vad hon gör med sorken – då tittar jag hellre bort.

Foto: Johan Andersson

Vargar och lodjur

Varg åt vänster, lo åt höger

En älgjaktsdag i slutet av januari hittade Kjell spår av både lo och varg, bara dryga hundra meter från huset. Vargen och lon hade gått i samma spår, men åt varsitt håll.

Några dagar tidigare stod jag ute på verandan mitt i natten och beundrade snöfallet. Det var ganska ymnigt. Jag hörde något djur alldeles bortom dammen och trodde att det var rådjur, så jag stampade hårt i verandagolvet. Rådjuren brukar inte bli särskilt imponerade av det, men det är alltid kul att reta dem litet. Men den här gången var det inte rådjur, utan stora, tunga tassar som sprang bort från dammen. Klövar och tassar låter helt olika mot snön. Jag tänkte först på räv, men så tunga rävar finns bara inte. Lo eller varg, alltså, men så nära? Tjugo meter från huset? Visserligen hör jag dem yla på nätterna, men ändå. Det snöade så mycket under natten att alla spår var otydbara på morgonen.

Sedan hittade Kjell spåren alldeles bortom den smala skogsremsan på sydsidan, och det bekräftade ju i alla fall att det jag hade hört var möjligt.

I dag hittade vi nya spår, bara ett femtiotal meter från huset. Vargen har gått över åkern och fortsatt via stenbron över bäcken.

Det handlar om en ensam varg och den sätter stora spår med rejäla stegavstånd. Snötäcket är fortfarande – trots att vi är en god bit in i februari – bara några centimeter djupt.

Höger: Jämförelsen med hundens spår är nästan litet skrämmande – i alla fall så pass att hunden får stanna inne på nätterna, eller åtminstone ha sällskap när hon skall ut.

Visserligen är hon snabb, men inte tillräckligt för att tampas med vargen. Dessutom tror jag inte att hon förstår att vargen är betydligt farligare än rådjur och grävlingar.

Det blir svårare med katterna. Om de inte får vara ute på nätterna, klagar de så att ingen kan sova.

Vargens steglängd är imponerande. Vargspåret löper diagonalt från bildens vänstra nedre hörn.

Nu är det ju aktuellt med skyddsjakt på varg igen, men jag tror inte att det blir någon sådan i vårt område. Jag hoppas att vargen får leva kvar här!

Problemfamiljen

Hunden Sissi har äntligen lärt sig att jaga bort rådjuren ur trädgården. De senaste dagarna har hon fått träning flera gånger varje dag. Rådjuren äter fallfrukt under äppelträdet fem meter från verandan. Äpplena här hemma är tydligen godare än äpplena som Kjell har burit upp i skogsbrynet åt dem.

Jag vill definitivt inte ha rådjuren här; de gör stor skada på buskar, träd och andra trädgårdsväxter. Tyvärr är våra lokala jägare, till exempel Kjell, inte påtagligt intresserade av rådjursjakt. Nu börjar dessutom älgjakten på måndag, så det lär nog dröja innan jägarna vänder ens tankarna mot rådjuren. Visst skulle jag kunna stängsla själva trädgården, men det känns litet fånigt att sätta upp minst en halv kilometer stängsel när det finns bössa. Alltså fortsätter jag att lära hunden att rådjur är no, no, no i trädgården.

Sissi är en i och för sig ganska liten Jack Russell-terrier, men hon är mycket snabb och modig. Som exempel har hon flera gånger tagit grävlingar i nackskinnet och ruskat om dem ordentligt. Hon jagar runt och sprider rådjursfamiljen tills alla har försvunnit åt olika håll in i skogen. Då springer hunden en extra kontrollvända över åkrarna innan hon kommer hem.

Problemet då är att rådjuren är så orädda. Fem minuter efter att ha blivit bortjagade hade den stora – för att vara rådjur – familjen återsamlats högst 30 meter från huset. De brydde sig inte ett dugg om att jag stod alldeles i närheten. Så småningom drog de sig över till slåttervallen på höger sida av vägen. Där finns gott om mat så här års.

Rådjur blir lätt litet halvtama när de i stort sett får vara i fred. Tidigare bodde jag i ett skogshus i Sörmland. Där kom rådjuren upp på verandan för att äta av växterna i hängamplarna. Först när jag gick ut på verandan och grälade på dem masade de sig nedför trappan igen, men långsamt. Det här är inget man önskar sig, särskilt inte med barn i huset. Rådjurshorn är vassa.

Nåväl, efter en halvtimmes betande hörde rådjuren ljud från vägen nedanför. Johan var på hemväg – han cyklar sista biten från Gyttorp. Men först när de kunde se honom blev det tillräckligt oroande för att de skulle dra sig tillbaka över vägen och in i skogen. De kanske kände sig trängda mellan mig och hunden ovanför dem och Johan som kom från andra hållet.

Bambi?

Medan jag skrev det här fick jag för övrigt släppa ut hunden på ytterligare ett varv rådjursjakt. Hon börjar kunna det här nu, och i morgon lär hon få nya tillfällen att träna. Återstår att lära henne springa i den riktning jag pekar.

Den här geten fick tre kid i år, precis som förra året. Alla tre verkar friska och de är påtagligt stora med tanke på att de har fått konkurrera om maten. Trillingkullen förra året klarade sig genom den kalla vintern ända fram till dess att våren var i antågande. Då försvann två av kiden – vi har gott om lodjur.

Normalt blir honorna könsmogna vid ett års ålder men det händer att könsmognaden kommer redan den första sommaren eller först den tredje. Rådjurens parningsperiod infaller i månadsskiftet mellan juli och augusti, men embryot fäster inte i livmodern förrän omkring nyår och det är först då som fosterutvecklingen inleds. Kiden föds i maj-juni.

En fördel med denna fördröjda fosterutveckling är att brunsten kommer under den tid på året då geten är som mest välnärd – vilket ökar möjligheterna till flerfödslar – samtidigt som kiden föds när tillgången till mat är som bäst för den mjölkproducerande mamman.

Fördragsamhet

Hur stort överseende kan en liten katt egentligen visa?

Katten hette Måna och blev med tiden mamma till en otroligt söt liten herre, som fick heta Moses därför att vi hittade honom nyfödd i en kasse i en korg på magasinsvinden.

Smörgåstiggare

2008: Husse äter smörgås, utan att dela med Sissi! Att tigga är en av hundens favotitsysselsättningar.

Dammen är här alldeles nyanlagd, med bara antydan till de numera mycket frodiga rabatter som omger den. De fula plattorna var en provisorisk lösning och ersattes senare med fina plattor av grythytteskiffer – dessa låg tidigare som golv i en gammal och mycket vanskött syrenberså som fick lämna plats för växthuset.

Världens tryggaste plats

I tryggheten hos mamma behöver kycklingarna inte bry sig om hunden Sissi. Hon får hålla sig utanför nätet, men skulle så gärna komma närmare. Mycket, mycket närmare!

Midsommarljus

Sent på kvällen den riktiga midsommaraftonen – det är bara ett par timmar kvar till midnatt. Solen har inte gått ned än, men det spelar ju ingen roll eftersom den strax efter kommer att gå upp igen.

Vägen ned från oss går nästan rakt västerut, och där vägen slutar går gränsen för hunden. Hon springer lös som hon vill, men håller sig inom "gränserna". Lyckligtvis har hon inte kommit på tanken att fortsätta hundra meter extra ned till sjön, trots att hon älskar att bada.

Hund med intressen

Om man bortser från att tigga mat, har Sissi tre huvudintressen här i livet: att jaga sork, att åka traktor och att bada. Jag tror inte att hon ens själv kan avgöra vad som är skojigast.

Första gången hon såg en sjö, när hon var omkring fyra månader gammal, bar jag henne ned i ekan och höll henne kopplad i båten. Det brydde hon sig föga om. Plötsligt, långt från land, kastade hon sig helt sonika över relingen. Turligt nog var det lätt att fiska upp henne igen, med kopplet.

Sedan dess har vi alltid haft en spårlina på henne nere vid sjön. Annars springer hon lös och halsbandsbefriad som när Gud skapade henne. Hon kommer på stört när jag ropar, även om hon befinner sig mitt i ett intressant smyg ute på åkern.

Sissi är en Jack Russell-terrier, men man skulle kunna misstänka viss inblandning av lamm! Hon är snäll, aktiv, rolig, företagsam, intresserad, modig och intelligent. Det här är nog den allra trevligaste hunden jag har haft.