Varg åt vänster, lo åt höger |
Några dagar tidigare stod jag ute på verandan mitt i natten och beundrade snöfallet. Det var ganska ymnigt. Jag hörde något djur alldeles bortom dammen och trodde att det var rådjur, så jag stampade hårt i verandagolvet. Rådjuren brukar inte bli särskilt imponerade av det, men det är alltid kul att reta dem litet. Men den här gången var det inte rådjur, utan stora, tunga tassar som sprang bort från dammen. Klövar och tassar låter helt olika mot snön. Jag tänkte först på räv, men så tunga rävar finns bara inte. Lo eller varg, alltså, men så nära? Tjugo meter från huset? Visserligen hör jag dem yla på nätterna, men ändå. Det snöade så mycket under natten att alla spår var otydbara på morgonen.
Sedan hittade Kjell spåren alldeles bortom den smala skogsremsan på sydsidan, och det bekräftade ju i alla fall att det jag hade hört var möjligt.
I dag hittade vi nya spår, bara ett femtiotal meter från huset. Vargen har gått över åkern och fortsatt via stenbron över bäcken.
Det handlar om en ensam varg och den sätter stora spår med rejäla stegavstånd. Snötäcket är fortfarande – trots att vi är en god bit in i februari – bara några centimeter djupt.
Höger: Jämförelsen med hundens spår är nästan litet skrämmande – i alla fall så pass att hunden får stanna inne på nätterna, eller åtminstone ha sällskap när hon skall ut.
Visserligen är hon snabb, men inte tillräckligt för att tampas med vargen. Dessutom tror jag inte att hon förstår att vargen är betydligt farligare än rådjur och grävlingar.
Det blir svårare med katterna. Om de inte får vara ute på nätterna, klagar de så att ingen kan sova.
Vargens steglängd är imponerande. Vargspåret löper diagonalt från bildens vänstra nedre hörn.
Nu är det ju aktuellt med skyddsjakt på varg igen, men jag tror inte att det blir någon sådan i vårt område. Jag hoppas att vargen får leva kvar här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar