En hen!

Vinbergssnäckan (Helix pomatia) är varken hon eller han. Eller, för att vara mer exakt, den är båda samtidigt – alltså hermafrodit. Vid befruktningen måste två snäckor vara närvarande, men resultatet kan mycket väl bli att båda lägger livsdugliga ägg.

Det är det som den här snäckan håller på med. Den gräver ned sig en bit i marken och lägger sina 40-60 ganska stora ägg. Snäckan är mycket välkamouflerad i gruset, men man kan ju tycka att grusunderlaget är mindre lämpligt att gräva i. Bara några centimeter under ytan finns dock väldränerad och sandig jord, som säkert lämpar sig bra för snäckans ägg.

Vinbergssnäckor är ätliga. Jag själv skulle inte ens vilja pröva, men i vissa länder äts så mycket vinbergssnäckor att man har fridlyst de vilda bestånden. Bara i Frankrike lär man konsumera omkring 500 miljoner snäckor per år.

Lyckligtvis är det dock lätt att odla snäckorna, vilket munkarna som under medeltiden förde hit dem var väl medvetna om. Snäckorna räknades inte som kött; munkarna kunde äta dem utan att synda mot fastereglerna. Snäckorna har sitt ursprung i mellersta och sydöstra Europa, men har anpassat sig väl till vårt kallare klimat, åtminstone i Götaland, Svealand och längs södra norrlandskusten. Inför vintern gräver de ned sig och stänger skalet.

Snigeln har hittat fram

Svart skogssnigel, Arion ater, lär kunna bli 10-15 centimeter lång. Just den här anpassar sig inte till sådana begränsningar. Den är minst "tre tändsticksaskar" lång, det vill säga minst17,4 centimeter.

Att den har blivit så stor kan möjligen bero på att den äter av katternas torrfoder – ur deras burk och gärna samtidigt. Katterna bryr sig inte om snigeln och snigeln bryr sig inte om dem.

Jag blev litet förbryllad över att snigeln kröp uppe i verandafönstret. Maten brukar ju stå på golvet. Men den är flyttad. För att det skall bli svårare för skatorna att sno kattmaten, har vi ställt matburken längst in i ett hörn av verandan, på en byrå.

Katterna kan hoppa upp till maten, men för skatorna blir det litet svårare. De kan inte längre utifrån se om det finns mat eller inte. De är för kloka och försiktiga för att chansa.

Det här borde ha gjort det svårare även för snigeln, men på ett eller annat sätt har den hittat det nya serveringsstället. Den kröp vidare över fönstret och ned i matburken. När jag såg efter för en stund sedan, åt snigeln i burkens ena ände. I den andra knaprade jättekatten Hubbe för fullt.

Jag var tvungen att visa katterna det nya matstället. Hur snigeln hittade dit, har jag ingen aning om.

Svampdjur ...

... är de inte, men väl djur som åtminstone tillfälligt lever i eller på svamp: en snigel, en mångfoting, en fästing, en mygglarv och en pytteliten fluga.

Snigeln åt i ensamt majestät på en ockragul grynskivling. Jag lyckades faktiskt inte hitta ett enda "sällskapsdjur" på den vackert gula svampen.

Det som gett ockragul grynskivling, Cystoderma amianthinum, dess svenska namn är nog främst färgen på köttet.

Hattens ovansida är tämligen "vanligt" gul, men skär man itu svampen får man fram en helt annan färg. Svampen är värdelös som matsvamp, men den är ju vacker att titta på.

De resterande fyra djuren har egentligen tre saker gemensamt (bortsett från att de båda sistnämnda är insekter): de är leddjur, de höll till mellan skivorna under samma honungsskivlingshatt och jag såg dem inte förrän jag redan hade fotograferat dem och tittade på bilderna. Turligt nog hade jag tagit med mig just den här svamphatten hem, så jag fick chansen att fotografera mygglarven och mångfotingen en gång till.

Fästingen (vid pilen) och den lilla flugan (längst ned i högra hörnet) hade dock hoppat av på vägen. Men en uppfattning om storleken på dem kan man få genom att jämföra med mångfotingen. Den är ungefär 7 mm lång.

Mångfotingar Mångfotingen hade godheten att krypa ett varv över hattens ovansida, vilket gav mig chansen att identifiera den utan att skada den. Det är en dvärgplattfoting, Brachydesmus superus, en art som är vanlig i södra Sverige och förekommer upp till norra Svealand och längs hela norrlandskusten. Enligt den för övrigt helt fantastiska Nationalnyckeln blir plattfotingen rosa om den läggs i sprit, men hallå!!! Jag ser ingen som helst anledning att döda det arma krypet bara för att fastställa arten. Dvärgplattfotingen rör sig snabbt, vilket kanske förklaras av att den har nästan 60 ben att springa med.

Trilobit som jag hittade vid
Engelska kyrkogården på Fårö

Mångfotingar är leddjur. De hör alltså till samma stam, Arthropoda, som insekter, spindlar, kräftdjur och de utdöda trilobiterna, men de bildar en egen understam: mångfotingar eller Myriapoda. Oftast kallar vi de här djuren tusenfotingar, vilket är en överdrift även för de mångfotingar som har flest ben. Närmast kommer en amerikansk mångfoting, Illacme plenipes, som har 750 ben.

Men tycker man att "tusenfoting" är en överdrift, kan man alltid trösta sig med att det vetenskapliga namnet Myriapoda bokstavligen betyder "myriadfoting", det vill säga "tiotusenfoting". Nåja, "myriad" betyder "oräknelig mängd" också, och det kan man ju hålla med om.

Fästingar Fästingen som syns vid pilen i bilden av svamphattens undersida är troligen en nymf. Trots sitt lilla format är den stor nog att suga blod. Den lilla nymfen förmår antagligen inte borra sig in i seg människohud.

Alla fästingar går efter att ägget har kläckts igenom två olika faser (larv och nymf) innan de blir fullbildade, och dessa måste suga blod för att utvecklas vidare. De fullbildade honorna, som suger blod från stora däggdjur, måste ha detta blod inför äggläggningen.

Problemet om man blir biten av en riktigt liten fästing är att de är nästan omöjliga att få grepp om. Man måste vänta tills de har så att säga fyllt sig, och vem vill gå omkring med en blodsugande fästing i flera dagar? Eftersom vi vet att risken att smittas med borrelios blir större ju längre fästingen får sitta kvar, finns det goda skäl att avlägsna fästingen så snart som möjligt.

Fästingar är leddjur och hör till spindeldjuren, Arachnida, där de bildar en egen klass som heter Ixodida. Denna i sin tur delas i två familjer, hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae).

Vem behöver fästingar? Ingen, såvitt jag vet, utom fästingarna själva. Man hör ofta den frågan om diverse obehagliga småkryp, som myggor till exempel. Men om nu ingen utom fästingarna själva behöver fästingar, så är ju det i sig inget skäl till att de skulle försvinna. Tvärtom – om ingen utnyttjar fästingar främjas ju fästingarnas överlevnad. För övrigt kan man ställa frågan på sin spets: "Vem behöver människan?" Och inte vill vi väl att människan skall försvinna?

Svampmyggan Svamp som är maskäten är praktiskt taget aldrig maskäten. I stället är den angripen av svampmyggelarver. En mask är så att säga mask hela livet, men larverna i svampen skall så småningom bli till fullbildade svampmyggor. De är alltså insekter.

Svampmyggorna bildar insektsfamiljen Mycetophilidae, med omkring 2 000 arter världen över, varav nästan 600 i Sverige. En del svampmyggor är rovlevande med insekter och andra smådjur som bytesdjur. En del är grottlevande och har lysförmåga, och de kan med ljuset som hjälp locka till sig bytet.

Vinteride på kvastskaftet!

Det vita till vänster i
öppningen är kalklocket

Vinbergssnäckan har slagit sig ned på skaftet till piassavakvasten och den har bestämt tänkt sig att vintersova här. Men det är ett olämpligt val. Den kommer att bli grymt utsatt för kyla och hungriga skator, men framför allt behöver vi kvasten när snön kommer.

Så när löven börjar falla flyttar vi den till ett för snäckor bättre läge. Då skall den få en rejäl lövhög med litet inblandning av kvistar och allmänt trädgårdsrens.

Vinbergssnäckan övervintrar normalt på en i alla fall relativt skyddad plats. På våra breddgrader blir det förstås svårt för den att hitta frostsäkra vintertillhåll. Under djupa lövhögar kan temperaturen dock hålla sig ovanför nollan, särskilt om lövhögen täcks med snö. På öppen mark kryper tjälen djupare än snäckan kan göra.

Men vinbergssnäckan är tålig. När temperaturen sjunker under 10° börjar den förbereda sig inför vintern. Den slutar äta och kryper djupt in i någon löv- eller komposthög, eller gräver ned sig i mjuk och lös jord till ungefär 15 cm djup. Sedan måste den skydda sig mot både vattenförlust och angrepp utifrån. Den drar sig in i skalet helt och hållet, men först tömmer den tarmen – det är säkert en förnuftig åtgärd med tanke på hur länge den skall vara instängd och på hur bokstavligen pytteliten bostadsyta den kommer att ha. Det ligger ofta hela små högar av avföring i strängar alldeles utanför skalöppningen på vintervilande snäckor.

Över skalöppningen bildar snäckan nu ett lock, men det här görs inte av slem som när snäckan behöver skydda sig mot uttorkning under sommaren, utan av kalk. Locket blir tättslutande och när det är färdigt efter några dagar är snäckan helt avskuren från omvärlden. Snäckan är nu väl förberedd inför den långa vintervilan. En snäcka som har stängt in sig i skalet och förseglat skalöppningen med ett kalklock är mycket väl skyddad. Den klarar då synnerligen stark kyla.

En del snäckor placerar sig inför vintervilan på platser där man tycker att de inte borde kunna överleva. De kan klistra fast sig med ett slemlock under till exempel en trätrappa – eller som snäckan här på ett kvastskaft – och sedan bilda kalklocket innanför slemlocket. Trots vinterkyla på ned till -30° överlever snäckan. I själva verket innebär vinterkylan mindre risk för snäckan än perioder med sommartorka, då snäckan bara använder torkat slem som skyddslock.

När våren kommer och temperaturen stiger igen stöter snäckan bort kalklocket och gräver sig fram ur sitt vintertillhåll. Nu har den varit utan mat i uppemot ett halvår och behöver näringspåfyllning, innan det blir dags för parning i maj.

Världens vackraste djur

Inte hästen, som många säger. Inte lejon och inte sibirisk tiger. Inte ens siameskatt eller Sophia Loren – även om hon nog låg bra till i sin krafts dagar.

Utan öronmanet, Aurelia aurita, som är Sveriges vanligaste manet. Jag fotograferade den utanför Smögen år 2001, med vår gamla Sony Mavica MVC-FD88 – jag lyckades till och med ta ett par videosnuttar med samma kamera. Jag måste ju passa på när jag för en gångs skull fick träffa idolen.

Öronmaneten har fått sitt namn på grund av de fyra "krokarna" eller ringarna mitt på klockan – de kan liknas vid öronlappar men är i själva verket könsorgan.

Munnen är placerad på undersidan och omgiven av ett antal munarmar. Längs klockans kant finns en krans av tentakler med nässelceller. Öronmaneten lever av planktonalger, fiskyngel, hoppkräftor och encelliga djur, och fångas själv av andra maneter, fiskar och fåglar.

Under de sex senaste åren har ovanligt få öronmaneter synts till vid Västkusten. Ingen vet säkert varför, men under samma period har den amerikanska kammaneten, Mnemiopsis leidyi, börjat uppträda i öronmanetens västliga vatten. En teori säger att kammaneten äter så mycket att maten inte räcker åt de unga öronmaneterna. Teorin stöds av att det fortfarande är gott om öronmaneter i södra Östersjön, där kammaneten är sällsynt.

Bjässarna Nils-Ada och Maj-Emil

Två av de största vinbergssnäckorna, Helix pomatia, i trädgården. Skalet är 4,8 cm högt på den största och har fem hela spiralvarv. Själva kroppen (foten) är 10 cm lång, plus längden på tentaklerna med ögonen längst ut i de övre.

Höger: Ögat är den mörka punkten längst ut i den övre tentakeln. De undre och kortare tentaklerna innehåller lukt- och smakceller. Snäckorna har ingen hörsel. Inne i föreningspunkten mellan de fyra tentaklerna sitter snigelns celebrala ganglier, alltså dess hjärna.

Nedan: För att få litet skyddande skugga i växthuset har jag sprutmålat det utvändigt med en blandning av krita, vatten och lättfil. Det här uppskattar vinbergssnäckorna – kanske behöver de kalciumkarbonatet för att bygga upp skalet – och deras nattliga kritätande lämnar typiska spår efter sig.

Det här är inte skadedjur. Visserligen äter de nästan vad som helst, inklusive katternas torrfoder, men de äter inte särskilt mycket och de är inte överdrivet många. Favoritgodiset, förutom kattmaten, tycks vara gräsklipp och halvt förmultnat växtavfall som ligger på marken i skuggan under andra växter, där snäckorna är skyddade mot såväl solen som en del rovdjur.

Vinbergssnäckor behöver 3-4 år på sig för att bli könsmogna. De är hermafroditer, vilket innebär att båda djuren kan fungera som både hane och hona samtidigt, men de måste para sig och utväxla spermier för att få avkomma. En ensam snäcka kan alltså inte befrukta sig själv. Medellivslängden för vinbergssnäcka ligger på 8-10 år, men det svenska rekordet är 35 år.

Vinbergssnäckan är Sveriges största landlevande blötdjur och den är ett dekorativt och intressant inslag i trädgårdslivet. Att titta på en vinbergssnäcka är avstressande, trots att den inte alls är särskilt långsam av sig.

Love is in the air

Hermes (till vänster) och Afrodite (till höger), eller tvärtom eller båda. Mötet kommer att leda till fler vinbergssnäckor, som inte skadar trädgårdens växter men är trevliga att titta på.

De här snäckorna, som är störst av de svenska landlevande snäckarterna, anses ha införts av katolska munkar under medeltiden. Katolska kyrkan betraktade snäckorna som fisk och därmed var det tillåtet att äta dem även under fastan.

Barnaföderskor

Det här är BB-avdelningen i dammen – en skyddad del av den grunda stranden. Två guppyhonor är i färd med att föda och en pappa är på plats för att lägga sig i. Lyckligtvis är guppisarna inte alltför benägna att äta upp sin avkomma.

Fångade?

Man skulle kunna tro att de här små guppisarna är fångar i näckrosen. Men så är det förstås inte. De tar sig in och ut mellan kronbladen och kanske får de bättre skydd och mer mat här inne.

Gissa vem som kommer på middag

Den svarta skogssnigeln kommer ofta till verandan och äter gärna av kattmaten. Ibland har den en kompis med sig, men det här är första gången kompisskapet har korsat en artgräns. Rör inte min kompis!