Påfyllning i vinterförrådet

Det är mycket gott om kantareller i år. En hel del regn plus faktiskt ganska rejält med värme – resultatet är många och stora kantareller, som vi förväller, packar i lagom stora portioner och fryser in. De håller länge på det sättet, särskilt om litet av förvällningsvätskan får följa med.

I och för sig skulle man kunna torka dem i stället. Just kantareller förlorar dock gärna en del smak under torkningen, och blir något beska. Så svamptorken får vänta, tills det blir dags för trattkantareller och äppelskivor.

För några kvällar sedan gick Kjell ut i skogen för att fotografera en formidabel kantarellring. Säkert flera hundra svampar, i ett "svampspår" som sträckte sig längs stigen, in mellan granarna och runt en stor myrstack. Jag har aldrig sett något liknande. Men ljuset var dåligt och bilderna blev suddiga.

Vi gick tillbaka dit dagen därpå, och hittade inte en enda kantarell. Tydligen hade någon av våra sommarboende grannar varit ute på svampjakt och hittat just den här skatten.

Men det gjorde inte så mycket. Vi hittade ändå kantareller på hemvägen, mycket kantareller. Tillräckligt för att efter förvällning ge ett tjugotal tvåportionsförpackningar i frysen.

I dag har det varit varmt. Jag tror att i morgon kan vara en bra dag för att fylla på kantarellförrådet.

Men de behöver ju inte hamna i frysen. I den första lägenheten jag hade (54 kronor i månadshyra) fanns inget kylskåp och naturligtvis ingen frys. Då brukade jag göra syltade kantareller i stället, med ättiksprit, socker och diverse kryddor: lagerblad, färsk ingefära, kanelstång, kryddnejlikor, gula senapskorn, vitpepparkorn och rödlök. De blev mycket goda och höll i minst ett par år.

Pappa Åke och transformatorn

Åke och Kjell 1958

Kjells pappa Åke var en händig man. Under många år umgicks han mycket med den lokala uppfinnaren Gustav Ols Adolf, som i sin tur var en alldeles osedvanligt händig man. Bland annat blev han känd för att ha flugit sitt hemtillverkade flygplan från taknocken och ned i gödselstacken.

Till Adolfs mer bestående gärningar hör att han tillverkade grammofonskivor själv, från massan som skivorna gjordes av till själva inspelningen. Vi har en sådan skiva kvar och kan därför lyssna till hur det lät när pappa Åke spelade dragspel år 1943.

Uteffekt 6, 12, 18 och 24 V

Varför skall man köpa saker färdiga, när man kan tillverka dem själv? Nej, Adolfs uppfinnarglädje smittade av sig på Åke, som konstruerade och byggde och hittade fiffiga egna lösningar på allt sådant som annars skulle ha berikat Clas i Sjön.

Lyckligtvis var Åke en sparsam man, som behöll allt som möjligtvis kunde komma till användning. Därför finns en del av hans konstruktioner kvar än i dag, nästan 30 år efter att Åke vandrade vidare, kanske till en högre belägen uppfinnarverkstad.

24 V längst till vänster

Den här transformatorn är ett av Åkes hembyggen, sannolikt tillverkad på 1940- eller 1950-talet. Den anslöts till det vanliga nätet. Beroende på var man satte den andra stickkontakten (den med vit, tvådelad sladd, här inkopplad på 12 volt), fick man ut 6, 12, 18 eller 24 volt.

Jag skriver "fick" trots att det kanske fortfarande är "får" – vi vågar helt enkelt inte koppla in den. Risken är stor att varenda propp i huset går, eller att själva transformatorn brinner upp. Det kan vara 40 år sedan den sist användes.

Pappa Åke använde den här apparaten för att ladda batterierna till bilen och traktorn. Lampan, hämtad från en bilstrålkastare, lyste så länge det gick ström genom apparaten. Den hade bara till uppgift att visa att det hela fungerade.

Det är också tänkbart att den har transformatorn inte alls fick sin ström från nätet, utan från det vindkraftverk som Åke byggde för att få ström till ladugården. Eller från vattenkraftverket som han byggde i bäcken.

6, 12 och 18 V

Kjell körde sitt elektriska tåg med transformatorn. Åke "hjälpte" Kjell med detta, ty så brukar det ju vara när far och son leker med modelltåg. Den ordinarie tågtransformatorn lades åt sidan; i stället kopplades hembygget in. Resultatet blev att tåget kunde fås att gå mycket fort, så att det spårade ur i kurvorna.

Jag hade velat träffa pappa Åke. Jag tror att jag hade haft mycket gemensamt med min svärfar.

Rudolf med röda mulen

Det börjar litet smått närma sig jul. I dag snöar det – synnerligen regnblandad snö – för första gången den här säsongen, men det är fortfarande plusgrader.

Kjell har födelsedag och firar detta med blåbärspaj och vaniljsås. Johan och jag nöjer oss med att titta på, eftersom blåbärspajen knappast hör hemma i LCHF-kosten.

Kjell har börjat julpynta, genom att tillverka en ren. Att den heter Rudolf framgår av olvonbärsmulen.

Automatiskt däckbyte och lördagsmat

Ungdom i all ära, men det finns tillfällen då det är direkt fördelaktigt att vara såväl äldre som spröd och svag kvinna. Det här är ett sådant.

Det är småkallt ute och vädret kan inte riktigt bestämma sig. Det regnar och blåser om vartannat. Johan sätter på vinterdäck på min bil, helt utan att jag behöver vare sig peka eller lägga mig i. Han är väl som alla andra grabbar, oavsett ålder: I och med att det kom en maskin = mutterdragare i huset blev det roligare.

+ 63 kg älgfärs och 2 filéer
från en enda älgtjur

Under tiden kan jag sitta inne i stugvärmen och planera lördagsmiddagen, som antagligen kommer att omfatta någon form av älgkött – kanske biffar med någon riktigt smarrig gräddsås. Eller vitlökssmör rört på riktigt smör och riktig vitlök.

En bra arbetsfördelning, tycker jag, bara jag själv slipper slita med däcken.

Gångar i björk och ryssolja

De här bilderna tog jag vid en björk som brutits i en storm. Halva trädet står fortfarande upprätt. Det finns en del grönska kvar i toppen, men trädet är svårt angripet av både björkticka och fnöskticka. Alla bilderna är tagna på barken.

Mest ser det ut som
en nyplöjd åker

Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi, är en skalbagge som är vanlig i hela landet och den angriper medelålders och äldre björkar som är döda eller döende men fortfarande står upp. Det händer dock i undantagsfall att äggen läggs i redan liggande träd.

Splintved är den yttre delen av veden i en trädstam, mellan tillväxtzonen under barken och kärnveden. Kärnvedens celler är döda, liksom de flesta av splintvedens celler.

Gångarna går sida vid
sida tvärs över fibrerna

Men i splintveden finns en del levande celler som sköter transporten av vatten och mineraler från rot till blad. Splintveden har ofta mindre motståndskraft än kärnan mot insekter och svampar, men på ett växande träd angrips kärnveden lättare än splintveden, därför att splintvedens levande celler kan aktivera ett försvar.

Från utsidan ser man raden
av hål in till modergången

Björksplintborrehonan placerar ett hundratal ägg utefter en modergång som anläggs längs med fibrerna i veden. Över denna ser man rader med utgångshål. När äggen kläckts äter larverna fram mer eller mindre slingrande gångar som utgår vinkelrätt från modergången och delvis går ned i splintveden.

Modergången sedd inifrån

Larverna övervintrar i gångarna och förpuppar sig på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig sedan ut genom ett flyghål, varpå de söker sig till tunna, levande kvistar där de gnager i sig föda.

Under vintern är det ganska lätt att se angreppen av björksplintborre, eftersom hackspettar kan hacka bort mycket bark för att komma åt de övervintrande larverna innanför.

Man tror att björkar som är utsatta för någon form av stress, som vatten- eller syrebrist, eller av kalätande insekter, lättare blir angripna av björksplintborre. Man kan också utgå från att björksplintborren gynnas av värme, som i sig kan medföra torka för björkarna.

Ryssolja av björknäver Ryssolja är en lättflytande olja som utvinns genom torrdestillering ur björkbark. Historiskt har den använts som lädersmorning på bland annat skor och seldon till hästar.

Här återger jag den finlandsvenske botanikern, prästen och ekonomiske publicisten Pehr Kalms (1716-1779) redogörelse för hur oljan utvanns, som han beskrev det i sin Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742. Denna resa genomförde han på uppdrag av Carl von Linne och som dennes lärjunge.

"Ryssoljans tilverkande hade jag tilfälle at inhämta af Herr Landtmätaren LINDBERG som sade sig först fått veta det på det sätt; at han uti Gefle gifvit en Rysse ät dricka så mycket bränvin han någonsin behagat, då han i fylnaden uppenbarat for honom det samma. Landtmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat det samma, och bekommit en olja, som skal haft just samma lukt, som den, hvilken är på Ryska lädret, samt med den samma smort såväl all sin Sadel- och åkedon, som stöflar och dylikt, hvartil denne olja skal vara mycket skön; hon sades göras på detta sätt: man tager gammal näfver, ju äldre, ju bättre, skär den i stycken, och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten det ena stycket brede vid det andra, samt så tätt man någonsin kan plugga och drifva dem tilhopa, öfver hela grytbotten, öfver grytan lägges sedan et bräde, som täcker den samma jämt; midt uppå samma bräde bör vara et hål, hvarigenom oljan skal rinna ut; derefter gräfves en grop i jorden, deri en stenskål eller annat käril sättes; deröfver stjelper man grytan, så at brädet eller låcket är nederst, men botten af grytan up åt; smetar sedan och stryker med ler rundt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller låcket at intet väder eller luft på något sätt må komma derigenom, ty der det sker, gör man sig fåfängt hopp om, at bekomma någon olja, och är det gemenligen et tecken, at om man icke får någon olja; det hål eller öpning då varit någorstäds för väder emellan brädet och grytbrädden. När man nu så har smörgt med ler emellan brädet och grytbotten, och fortfar dermed 5 eller flere timmar, då oljan flyter utur näfren ned igenom hålet uti skålen, som är derunder, hvilken sedan kan tagas up och förvaras. Herr Landtmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning et stop olja, som varit hel skön. Ny eller ung näfver skal icke duga härtil, emedan man deraf väl skal få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skal man knapt kunna känna, at den har den lukt som den ordinaira hafver. Grytorne skola icke fara särdeles väl af detta brännande, derföre brukas hälst sådana, som äro gamla, och utaf hvilka man ej mera gör stort värde."

Kalm nämner inte var elden skall anläggas, men den traditionella metoden för torrdestillering var att anlägga eld runt och på själva grytan. Jag tänker pröva det här nästa sommar, men innan dess skall jag göra ett mindre försök. Jag misstänker att man kan ersätta järngrytan med en kakburk (typ pepparkakor) av plåt och stoppa den i vedspisen.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter

Stormbarn

Det blev aldrig någon riktig storm, men det blåste riktigt hårt under några dagar, med som värst uppemot 20 meter/sekund i byarna. Här uppe hos oss var det inte så farligt, bara tillräckligt för att jag inte skulle våga mig ut i skogen.

Nere vid sjön var det värre. Vikern är ingen jättesjö, men den är lång och det finns gott om svängrum för vinden när den vill ta sats. I sluttningen alldeles ovanför vägen längs stranden växer gamla och riktigt grova björkar och granar. Många av de här träden är svårt angripna av röta, och för en del av dem blev blåsvädret för mycket.

Vid infarten till huset som ligger närmast Käppstabadet inne i viken stod en hög lönn. Den vräktes inte omkull, men den spräcktes så illa att den måste tas ned.

Blåsvädret hade ställt till elände på många platser och samtidigt hade det kommit massor av regn med översvämningar som följd, så det dröjde några dagar innan någon hann ta ned den spräckta lönnen. Cykel- och gångvägen alldeles under den stängdes av, för att förebygga olyckshändelser.

Men nu ligger lönnen inne på ägarens tomt. Jag antar att den kommer att förvandlas till en försvarlig vedhög.

Den här björken, som växte i sluttningen ovanför sjön, knäcktes rakt av några meter från marken. De många björktickorna, Piptoporus betulinus, som fortfarande sitter kvar visar att trädet redan var rejält angripet av brunröta. När björktickans fruktkroppar bryter fram är trädet redan döende.

Björktickans fruktkropp är ettårig. Den bryter fram under sommaren och hösten, och kan sitta kvar över vintern.

Svampen är oätlig. Köttet har emellertid en konsistens som gör det användbart som knivbryne (strigel) och nåldyna.

Men den här björken var dessutom angripen av fnöskticka, Fomes fomentarius, som orsakar vitröta. Fruktkroppen är flerårig och när den är som mest aktiv på våren kan den släppa ifrån sig många miljarder sporer per dag.

Av fnösktickans kött tillverkas fnöske, som är lätt att få glöd på men brinner långsamt. Det används för att fånga upp gnistor när man slår eld med eldstål eller liknande. Sedan överförs glöden från fnösket till något som brinner bra, som näver eller tjärstickor. I träd som är angripna av fnöskticka hittar med ibland långa vita mycelhudar. Dessa brinner lika långsamt som fnösket och har använts som ersättning för stubintråd.

Fnöske och eldstål var den vanliga metoden för att göra upp eld så sent som vid mitten av 1800-talet. Det var först när fosfortändstickorna kom i allmänt bruk som fnöskemetoden blev "omodern". Fnöske och fnösktickor har hittats vid utgrävningar av nordiska stenåldersbosättningar. Fosfortändstickorna däremot fick en jämförelsevis kort glansperiod. Den vita fosforn var giftig; arbetarna på tändsticksfabrikerna, av vilka många var barn, drabbades av fosforförgiftning som ofta fick dödlig utgång. Stickorna innebar stora risker eftersom de tände på alla skrovliga underlag. Försäljningen förbjöds i Sverige år 1901.

Men köttet kunde dessutom bankas ut till ett material som liknar mocka. Av detta syddes till exempel klädesplagg; i Livrustkammaren finns en rock och en mössa som i början av 1700-talet sytts av fnöskticka. Svampen används även till garnfärgning och ger då en mörkbrun färg.

Slutligen har fnöskticka utnyttjats inom sjukvården. Fnösket kallades då Fungus chirurgorum och användes vid smärtlindring, till att fördriva bölder och som blodstillande medel.

Brunröta i gran

Brunröta och vitröta
Brunröta uppstår när svampen bryter ned cellulosan i träet men lämnar ligninet (vedämnet). Rötan ser ut som kubformade bitar av fast, brunt trä som lätt kan smulas sönder mellan fingrarna. Rötan kallas ibland kubröta.

Vitröta i björk

Vid vitröta har svampen brutit ned både cellulosan och ligninet, och veden blir vit, mjuk och trådig.

Stå stilla!

Skynda dig inte om hösten heller,
Den som går hittar inga trattkantareller
Ur Till Cecilia om brådskan



För det är ju så det fungerar. Man går och går genom skogen och ser inga trattkantareller. Vädret har varit perfekt för trattisar men ändå ser man inga, inte en enda. Konstigt, det brukar ju finnas massor.


Så stannar man till och hukar sig för att kika litet närmare på en röd svamp. Plöstligt ser man dem – det står en hel grupp runt den röda svampen. Man flyttar fötterna litet försiktigt för att inte trampa sönder godsakerna. Och man ser fler trattisar. Och fler och fler och fler.

Man måste stå stilla, och när man gör det finns det hur många trattkantareller som helst. Det är bara att fylla korgarna och kassarna.

Trattkantarell, Cantharellus tubaeformis, är en mycket god matsvamp och den är lättrensad. Oftast behöver man bara pilla bort en och annan liten snigel som har förirrat sig ned i tratten. Svampen kan användas direkt i soppor, såser, stuvningar och grytor, men den är dessutom lätt att torka. Sedan kan den blötläggas och användas som färsk, eller stötas fint till en god svampkrydda.

Trattisar skall torka på låg temperatur, 25-45°. Högre temperatur gör att de blir svarta och fula. Man kan torka dem i rumstemperatur om man har varmt inne, eller i ugnen om den går att ställa på så låg värme. Ställ ungsluckan på glänt, eller helt öppen om ugnen inte kan ställas in på tillräckligt lågt gradtal. Lägg hushållspapper eller myggnät av metall på ugnsgallret och sedan svamparna i ett lager, inte på varandra. Luftcirkulationen är viktig.

Bäst är att använda en riktig svamptork med termostat. Det är en bra investering om man plockar mycket svamp, och den kan användas även till frukt, bär och kryddor. Se till exempel svamptorken Dörrex från Stöckli.

Kräftor kräva dessa...

Det viktigaste tillbehöret i kräftkoket, men det skall vara vackra, doftande, spänstiga dillkronor med fin färg – som här. Dillen på ICA är mest bara visset skräp som inte har mycket till dillsmak.

Dillen växer tillsammans med gul lök, rödlök, schalottenlök och piplök i en av mina svarta odlingsbänkar. På bilden syns bänken från kortsidan. Måtten är 100x170x45 cm.

Bänkarna är målade med svart träskydd som blir ogiftigt när det har härdat, vilket tar ett dygn. Den svarta färgen hjälper jorden att ta upp och lagra solvärme, vilket gör att jorden snabbt blir varm på våren. Bänkarnas höjd gör det enklare att sköta odlingarna utan att knäcka ryggen – jag kan sitta på en pall bredvid bänken. Samtidigt har ogräset svårare att ta sig in. Det går till och med att täcka dem som drivbänkar med glasade ramar, eller med plast eller fiberduk som spänns slätt över bänken eller på tunnelbågar.

I två av bänkarna har jag gjort våtbäddar för gurka och squash: en presenning som går några decimeter upp på sidorna, ett lager kvistar i bottnen och en dräneringsslang som fortsätter upp till jordytan. På detta välgödslad jord (hönsgödsel). Bänkarna vattnas underifrån via slangen och jorden torkar aldrig ut ens i värsta sommarvärmen. Växterna stortrivs – skörden förra året blev enorm.

Man kan köpa färdiga odlingsbänkar, till exempel från Hasselfors Garden. Men priset blir löjligt: För att få till ungefär samma odlingsutrymme som i en av mina hembyggda krävs köpebänkar för cirka 2000 kronor, och bänkarna måste sedan ytbehandlas för att hålla eller tas in över vintern. Det senare kräver förstås att man tömmer dem på jord – och de växter som borde ha fått övervintra i bänken.

Bänkarna jag har gort själv kostade cirka 15 m hemsågad planka per styck (köper man virke i brädgården behöver man definitivt inte välja ur det förstklassiga sortimentet), litet skruv och träskydd. En burk träskydd för 115 kronor räcker till fyra bänkar.

Husvagn?

Mikael och Johan, min äldsta och min yngsta med 23 år emellan, hjälptes åt att dra hem en gammal jaktkoja. Den hade kanske blivit bra som "funderingshus" för den som vill fundera mer avskilt, men det visade sig att den passade bättre som rökeri.

Vintervärme

Johan och jag jobbade hårt med att klyva veden som Kjell hade sågat. När det var klart hade vi ved för tre år – och ganska möra ryggar.

Men vi hade en morot: När veden var fixad åkte vi till Gotland, Johan och jag, och bodde på vandrarhem, klättrade bland raukar, samlade fossil, blev guidade (bara vi) genom Ewys museum och fotograferade snok i havet vid Furillen. Kjell stannade hemma och jobbade.

Andra etappen

Kjell lägger andra handen (den första var att såga ned träd) vid det som kanske skall bli en bastu. Sågverket från Logosol gör det lätt att såga till virket. Enligt instruktionsfilmen som hör till sågen skall man, om stockarna blir för tunga att lyfta, "tillkalla hustrun".

Både Kjell och Johan gillar att bada bastu. Det gör inte jag, men jag tror att det är ett vettigt "övningsobjekt" innan han ger sig på det vi verkligen behöver: en utbyggnad på bostadshuset.

Jag vill ha en bandsåg!

Två byråer: Den siste mohikanen (4 lådor) och Vändbyrå (2 lådor). Jag gjorde nog ett hundratal byråer av den här typen och det är den främsta anledningen till att jag vill ha en ny bandsåg.

Den siste mohikanen är den enda målade byrån. Den är gjord i gran och det var svårt att få tillräckligt fin yta för att lämna den omålad.

Vändbyrå, gjord i äppleträ, är tänkt för två personer. Eftersom lådorna har sina öppningar vända mot varandra, måste personerna vara sams!

Byrån har ett alternativnamn: Feministiskt alternativ. Om mannen skall kunna använda sin låda, måste han ju stå ut med att befinna sig i underläge. Att detsamma inte gäller för kvinnan, beror helt enkelt på att hon är smart nog att inte använda sin låda, utan lägga sina prylar i en mer normal byrå i stället!