Mystik i Vivalla

Dotra flyttade mycket nyligen från en lägenhet till en annan i Vivalla. Lägenheten hon flyttade till var nyrenoverad, och naturligtvis hade en rad hantverkare av olika slag hållit till där. Det verkar som om en av dem är kvar...

Några veckor efter att dotra flyttat in ringde hon: "Mamma, det lyser i avloppet!" Jag trodde först att jag hade hört fel, men det hade jag inte. Hon beskrev fenomenet litet närmare: "Där sitter jag i godan ro på muggen och plötsligt upptäcker jag att det lyser i avloppet under badkaret."

Det lät aningen vansinnigt, men jag frågade om det möjligen kan vara ljus som på något sätt faller in utifrån och tränger in i plaströren. Jag tänkte mig att dagsljus skulle kunna nå in till vattnet i avloppsröret och reflekteras upp mot golvbrunnen. "Men det lyser på natten också, när det är mörkt ute", invände hon.

För övrigt tror jag inte att man numera släpper ut dusch- och tvättvatten direkt i dagvattenbrunnarna, som man gjorde innan man insåg att avloppsvatten måste renas, och det är väl en förutsättning för att vattenytan i ett avloppsrör skall kunna träffas av dagsljuset.

Nästa tanke var något slags ljusalstrande bakterier, men det kändes litet för sanslöst i ett relativt nytt avloppssystem som dessutom rengjorts grundligt bara några veckor tidigare. Detta måste ju undersökas, så i dag åkte jag dit, med kameran. Resultatet är den här bilden av golvbrunnen med gallret och utloppsröret från badkaret borttagna. Avloppet är plåtat utan blixt och i svag belysning, och det tydligt synliga ljuset kommer definitivt från avloppet.

Hyresgästerna i det här huset har vänt sig till fastighetsägaren – Öbo – och klagat över att det luktar illa från avloppen. Men Öbo har inte haft någon större brådska med att skicka dit folk för att åtgärda lukten.

Möjligen kan senfärdigheten bero på att de saknar en rörmokare. Men här kan jag alltså avslöja vart rörmokaren har tagit vägen. Lyckligtvis tycks han ha fått en ficklampa med sig!

Vattenbitare

Sissi gillar att bada i sjön, men hemma på gården vill hon inte ha vatten ens upp till magen i badbaljan. Där är det roligast att bita vattenstrålen.

Sedan, när vattnet har stängts av – innan nivån nått den kritiska maghöjden – är det kul att krafsa våldsamt i vattnet, så att det bildas bubblor. Dessa bubblor försöker hon också bita. Det går inte så bra, men det sysselsätter henne länge.

Vita och vackra – men små

Ganska tidigt på sommaren dyker stora "maskbon" upp på äppelträden. Det ser ut som knyten av spindelväv runt kvistarna, de nya bladen och karten, men de innehåller inga spindlar utan massor av mörka prickar (ägg) eller krälande larver.

Om de får hållas kan de delvis kaläta grenarna. Träden överlever visserligen – det kommer snart nya blad – men det är fult och påverkar förstås äppelskörden. I och för sig ger sig larverna inte på frukten, men ett träd som saknar blad får nog problem med att försörja den växande frukten.

Det här är äppelspinnmalens (Yponomeuta malinellus) larver. Det enklaste och minst skadliga sättet att bekämpa dem är att plocka bort maskbona för hand. Lägg dem i en påse och bränn upp dem, eller ge dem till hönsen om du råkar ha sådana. Få larver klarar sig undan hönornas vakande ögon.

När man "stör" maskbon med utvecklade larver flyr larverna. De spinner snabbt en tråd och kastar sig ut från sin plats i trädet. Eftersom det handlar om många larver, blir de hängande i hela knippen från grenen. Det hela ser ut som egendomliga julgransprydnader.

Handlar det om stora träd, är det förstås svårare att bekämpa med handpåläggning. Det bästa är nog i sådana fall att trösta sig med att spinnmalen sällan kaläter trädet helt – trädet överlever. Det finns biologiska bekämpningsmedel; fråga i en bra plantskola. Ett alternativ är gifter som pyretrum, som dock måste sprutas så att vätskan verkligen träffar larverna. Tänk på att giftet tar kål på nyttiga insekter också, till exempel de nyckelpigslarver som håller bladlössen i schack. Dessutom känns det inte bra att spruta gift på sådant som man sedan skall äta.

Snövit streckmätare, Cabera pusaria, är en nattaktiv fjäril som syns mycket bra i de ljusa sommarnätterna. De kamlika antennerna visar att just det här är en hane. Kammarna utökar ytan på antennerna och gör det betydligt lättare för hanen att uppfatta doftsignalerna – feromonerna – som honan sänder ut.

Mig veterligt gör fjärilen ingen skada i trädgårdar. De gulvita larverna rör sig som typiska mätarlarver. De lever i björk, sälg och al innan de förpuppar sig i marken.

Påfyllning i vinterförrådet

Det är mycket gott om kantareller i år. En hel del regn plus faktiskt ganska rejält med värme – resultatet är många och stora kantareller, som vi förväller, packar i lagom stora portioner och fryser in. De håller länge på det sättet, särskilt om litet av förvällningsvätskan får följa med.

I och för sig skulle man kunna torka dem i stället. Just kantareller förlorar dock gärna en del smak under torkningen, och blir något beska. Så svamptorken får vänta, tills det blir dags för trattkantareller och äppelskivor.

För några kvällar sedan gick Kjell ut i skogen för att fotografera en formidabel kantarellring. Säkert flera hundra svampar, i ett "svampspår" som sträckte sig längs stigen, in mellan granarna och runt en stor myrstack. Jag har aldrig sett något liknande. Men ljuset var dåligt och bilderna blev suddiga.

Vi gick tillbaka dit dagen därpå, och hittade inte en enda kantarell. Tydligen hade någon av våra sommarboende grannar varit ute på svampjakt och hittat just den här skatten.

Men det gjorde inte så mycket. Vi hittade ändå kantareller på hemvägen, mycket kantareller. Tillräckligt för att efter förvällning ge ett tjugotal tvåportionsförpackningar i frysen.

I dag har det varit varmt. Jag tror att i morgon kan vara en bra dag för att fylla på kantarellförrådet.

Men de behöver ju inte hamna i frysen. I den första lägenheten jag hade (54 kronor i månadshyra) fanns inget kylskåp och naturligtvis ingen frys. Då brukade jag göra syltade kantareller i stället, med ättiksprit, socker och diverse kryddor: lagerblad, färsk ingefära, kanelstång, kryddnejlikor, gula senapskorn, vitpepparkorn och rödlök. De blev mycket goda och höll i minst ett par år.

Vad man kan ha en traktor till

Katter lever högt – om de får en chans. Ju högre, dess bättre. Men ändå inte högre än att ett snabbt språng fångar eventuella passerande möss.

Normalt väljer katterna våra biltak att ligga på. Om sotarens stege råkar stå framme, kan i alla fall Oskar klättra upp på hustaket – han är bra på stegklättring. Det är egentligen bara pergolataket han inte har bemästrat än, vilket ju är tråkigt för honom eftersom skatorna använder det som sommarbostad.

Hubbe, vår dumma katt, klarar inte stegklättring. Och att som Oskar har gjort här, ta sig upp på traktortaket, kan han nog bara drömma om. Han får snällt hålla sig till mer jordnära utkiksplatser, som biltak och brunnslock.

Det finns en möjlig bonus att hämta på att använda traktortaket som liggplats. Traktorn står mellan två uthus, magasinet och logen. Under takpannorna på båda husen har tornsvalorna sina häckningsplatser (jo, jag vet att de heter tornseglare numera, men jag är så konservativ av mig).

Just nu tränar ungarna inför den långa flyttningen till vinterkvarteren i tropiska Afrika, en flygtur som faktiskt kommer att hålla dem i luften under flera år, ända tills det blir dags för dem att häcka. De kastar sig ut från boplatserna och svirrar i samlad tropp och vansinnig fart förbi mellan husen, strax ovanför traktortaket. Och vem vet – kanske hoppas katten på att kunna fånga någon av dessa retsamma fåglar, som annars är så fullständigt oåtkomliga för honom.

Men jag tror inte det. En eller annan talgoxe, bofink eller fet domherre lyckas han nog knipa, men inte tornsvalorna. Sannolikheten för det är nog ungefär lika stor som för mig att ta ned månen.

Hunden Sissi tycker också om att jaga. Men hon koncentrerar sig på sorkar och på att skälla ut rådjuren, samt på att leta efter grävlingen under logen, och det gör hon inte från traktorn.

Hennes avsikt med att sitta i traktorn är en helt annan. Hon sitter här och hoppas, hoppas, hoppas på att husse snart skall komma och starta traktorn.

Det finns nämligen i hela Sissis värld inget som är lika roligt som att åka traktor. Inte ens korv. Sissi kan ligga inne på sin kudde och sova fridfullt, men när husse skall köra traktor rusar hon ut i en fart som väl illustrerar den roliga talesättsvarianten "som skjuten ur en kanonkula". Husse behöver inte ens röra vid traktorn. Hunden vet ändå när det är dags.

Vedstekel med helikoptersurr

Honan av gul vedstekel, Urocerus gigas, borrar ned sitt äggläggningsrör djupt i död eller döende barrved och lägger 5-6 ägg. Samtidigt sprutar hon in rötsvampen blödskinn, Stereum sanguinolentum, i veden. Svampen bär hon med sig i fickor kring äggläggningsröret.

När hon har lagt äggen på en plats drar hon upp äggläggningsröret, flyttar sig en bit och upprepar hela proceduren. Totalt kan hon lägga 50 till 350 ägg. När äggläggningsröret inte används, förvaras det i den mörka skidan under bakkroppen.

Den svampinfekterade veden blir till mat åt larverna fram till dess att de förpuppar sig inne i veden. Puppan hamnar ungefär 5 centimeter in i veden med huvudänden riktad mot vedytan. Två år efter att ägget lades är det dags för den fullbildade insekten att träda fram. Den lämnar veden genom ett flyghål som kan vara nära en centimeter i diameter. Insekterna flyger under juli-september och deras flygläte har liknats vid surret från helikoptrar.

Larven gnager gångar i veden och gångarna packas mycket tätt med fint gnagmjöl. Samtidigt missfärgas inte virket av svampen. Det gör att gångarna kan vara svåra att upptäcka, vilket i sin tur kan leda till att angripet virke byggs in i nya hus. För de mänskliga invånarna i huset kan det komma som en kanske obehaglig överraskning när 4 cm långa, ytligt getingliknande insekter plötsligt "föds" ur märkliga runda hål i tapeten!

Den har arten finns över nästan hela landet. Eftersom den är vanlig i Ångermanlands skogar har den blivit Ångermanlands landskapsinsekt. Andra namn på gul vedstekel är stor hornstekel och gul hornstekel.

Aktiva jägare

Familjen Vargspindlar, Lycosidae, innehåller ungefär 55 arter i Sverige. Det här är en av dem. Vargspindlarna är aktiva jägare. De spinner inte nät, utan överfaller bytet och dödar det genom ett bett som sprutar in ett snabbt förlamande gift. Bytet löses upp med matsmältningsvätska, varpå spindeln bokstavligen kan dricka sitt byte.

Den som tycker illa om dessa spindlar, kan ju tänka på att de faktiskt äter fästingar!

Som de flesta andra spindlar har vargspindeln åtta ögon. Dessa är så kallade enkla ögon, vilket innebär att varje öga är en enhet och har en lins, ungefär som hos oss. Det här skiljer dem från insekterna, som har sammansatta så kallade fasettögon. Den här vargspindeln har nederst en lätt böjd rad med fyra mindre ögon. Ovanför dessa sitter två par betydligt större ögon i var sin rad. Vargspindlarna sägs ofta vara de spindlar som har bäst syn.

Hos vissa vargspindelarter lockar hanen till sig honan genom att trumma med bakkroppen mot underlaget. Man har kunnat visa att honorna hos vissa arter föredrar hanar som kan trumma länge. Men trummandet får inte gå till överdrift – då blir det inget av med parningen.

Efter parningen ger sig hanen av. Honan spinner en kokong kring äggen och kokongen fästs vid spinnvårtorna på bakkroppens undersida. När äggen kläcks klättrar ungarna upp på moderns rygg, där de sedan stannar några dagar.

Just den här honan hade vänligheten att ta sig fram över ett glasfat, vilket gjorde det möjligt att få ganska tydliga bilder av den snabba spindeln.

Krabbspindlarna, familjen Thomisidae, har ett trettiotal arter i Sverige fördelade på sju släkten. Spindlarna har åtta ögon, som sitter i två aningen böjda rader. Bakkroppen är ofta bredast baktill och de två främre benparen är längre och kraftigare än de två bakre. Längst ut på benen sitter två klor. De främre benparen hålls ofta utsträckta åt sidorna, som hos krabbor. Dessutom förflyttar sig spindlarna ofta i sidled likt krabbor.

Blomkrabbspindeln gör inget fångstnät, men den kan spinna långa trådar som de använder för att rädda sig undan faror och för att flytta till nya jaktmarker. I det senare fallet låter spindeln vinden fånga upp tråden, och när denna har fastnat på den nya platsen flyttar spindeln.

Om spindeln blir störd kan den helt enkelt släppa underlaget och låta sig falla, med tråden som livlina. Man har till och med observerat krabbspindlar som har tagit med sig bytet i denna flykt.

Överblivna och begagnade trådar äter den upp – de innehåller värdefullt protein.

Grön vårtbitare

Grön vårtbitare, Tettigonia viridissima, är en av ett tiotal vårtbitararter i Sverige. Vårtbitare skiljs enklast från gräshoppor på att de har mycket långa antenner, vanligen längre än hela kroppen. Att sedan skilja gräshoppor och vårtbitare från syrsor är för de flesta av oss ännu enklare. Det finns bara två arter av syrsa i Sverige, nämligen hussyrsan och mullvadssyrsan. Hussyrsan lever inomhus och på avfallshögar och soptippar. Den är helt enkelt inte anpassad för att klara kylan i Sverige.

Mullvadssyrsan finns i Skåne, Blekinge och på Öland, men även i dessa områdan är utbredningen osäker. Den klassas som starkt hotad. Den lever i jordytan där den gräver sig fram med de stora och breda, skovelliknande frambenen.

Chansen att vi skall träffa på syrsor utomhus är alltså tämligen liten, och de "spelande syrsor" vi hör under sommarnätterna är troligen grön vårtbitare. Det var inte Linné som hittade på namnet vårtbitare – ordet finns i svenskan sedan 1619 – men i samband med den gotländska resan 1741 skrev han: "Då bönderna hava vårtor på händerna, bruka de taga en sådan gräshoppa och sätta på vårtan åt hennes mun, då gräshoppan biter sönder vårtan och däruti spyr en svart, tärande vätska, som gör att vårtan förgår." Eftersom vårtbitare är ganska bitska av sig, kan det ligga ett korn av sanning i detta. Åtminstone i den första delen, den om att vårtbitare bits.

Den gröna vårtbitaren spelar framför allt under parningstiden, som infaller under sensommaren och hösten. Den kan till och med överleva smärre frostknäppar och vårtbitarens sång kan pågå ända in i oktober, eller i sydligaste Sverige ännu längre.

Sången, som vårtbitaren åstadkommer genom att gnida vingbaserna mot varandra, lockar till sig honorna. Sången kan variera en hel del mellan individerna och med temperaturen. Låg temperatur kan få vårtbitaren att apela långsammare än annars.

Den gröna vårtbitaren håller gärna till i litet högre växtlighet som buskar och uppe i träd. Hanarna börjar spela på eftermiddagen och sedan hör man det intensivt surrande ljudet genom hela natten.

Hos många insekter är det hanen som söker upp honan, men här är det alltså tvärtom. Honan hör den spelande hanen och söker upp honom. Vårtbitarens öron sitter inte på huvudet utan strax nedanför knäet på frambenen. Där finns ett område med mycket tunn hud. Innanför denna finns de membran, motsvarande vår trumhinna, och sinnesceller som krävs för hörseln.

Alla fullbildade vårtbitare dör inför vintern. På våren kläcks sedan äggen och nymferna (larver hos insekter med ofullständig förvandling) ser ut som miniatyrer av de vuxna djuren. Nymferna äter till en början främst växtdelar, men övergår senare till en mer blandad kost. I början av augusti, efter flera hudömsningar, framträder slutligen den fullbildade vårtbitaren ur den sista nymfhuden.

Jag vet inte om vårtbitarhanen på bilderna är ett sent nymfstadium eller en vuxen individ med ovanlig korta vingar. De lär knappast duga att flyga med, men att vingarna är korta hindrar inte hanen från att spela.

Växthusets vackra varelser

"Mej stämmer här!"

En fyraårig flicka jag en gång kände brukade säga så. Vad det än gällde, som en fyraåring kunde tänkas vilja bestämma själv – vilka kläder hon skulle ha på sig, vad hon skulle äta, när hon skulle sova – kom detta "Mej stämmer här!".

Nu är det jag som "stämmer". Det är mitt växthus, min man och mina ögon, och det är jag som bestämmer vad jag anser vara vackert. Och Kjell hör dit.

"Life always finds a way." Det är en av mina filmiska favoritrepliker och den kommer från Jurassic Park. Livets förmåga att trotsa omöjligheterna och leva vidare är vacker.

Den lilla kaktusbladskivan blev liggande i ett hörn av grusplanen runt växthuset, genom tre vintrar. Ingen städade bort den, därför att tillräckligt tjocka handskar aldrig fanns tillstädes samtidigt med städtanken – och tro mig: den här kaktusen har ovanligt elaka taggar.

Inte förrän nu i våras. Då upptäckte jag att bladet satt fast med en liten rottråd i marken. Jag pillade loss bladet och lade det på en kruka med jord inne i växthuset.

Där började det hända saker. Efter en tid visade sig en liten knopp i kanten av bladskivan. Knoppen växte vidare och blev ett nytt blad. Nu har det kommit ytterligare en knopp.

Och det här är vackert. En liten bit av en växt, som är anpassad för ett helt annat klimat än omväxlande blöta och mycket kalla vintrar, lyckas överleva och ta nya tag. "Life always finds a way."

Passionsblomman, eller Kristi korsblomman, är kanske inte vacker, men väldigt speciell. Sedan gammalt symboliserar den olika delar av passionsberättelsen, och det kan vara roligt att känna till hur:

• Blommans pistill har ett tredelat märke. Det sägs avbilda de tre spikarna som Jesus korsfästes med: en i varje hand och en genom båda fötterna.
• De fem ståndarna symboliserar Jesu fem sår: i fötterna, i händerna och i sidan.
• Fruktämnet avbildar kalken som användes vid den sista måltiden.
• Bikronan, den fransiga kransen, symboliserar Jesu törnekrona.
• Blomman har tio kronblad, som sägs motsvara de tio trogna apostlarna – Petrus förnekade ju Jesus och Judas förrådde honom.
• Blommans färger avbildar färgerna i Jesu kläder.

Just den här passionsblomman har levt inomhus under vintern. Den har omväxlande vissnat bort nästan helt och vuxit vildsint. När det blev dags att flytta ut den i växthuset klippte jag ned den nästan till jordytan, så att bara ett par gröna blad blev kvar. Det räckte för att den skulle repa sig. Nu är den lika full av knopp och blommor som förra året.

Liljor är vackra i de flestas ögon, men skönheten är mycket kortlivad. Och visst kunde liljorna stå utanför växthuset, i någon rabatt, men det finns en del fördelar med att krukodla dem här inne.

För det första är växthuset inte till för att odla mat i första hand – det är själen som skall växa här. Då har liljorna en funktion att fylla: De bjuder på nästan exotisk skönhet och doft. Jag skall dock erkänna att just doften kan bli litet väl massiv ibland.

För det andra är rådjur väldigt förtjusta i liljor. Till skillnad från flox, malva, mariaklockor och fingerborgshatt, som de gärna massakrerar, hinner liljorna inte bilda nya blommor när de första blivit uppätna.

I växthuset kan jag dessutom ägna mig åt giftfri bekämpning av liljebaggar, genom att plocka bort skalbaggarna och lägga dem i en burk såpvatten. De dör ganska snabbt och det ger mig inte dåligt samvete, eftersom jag inte tror på att skalbaggar har tillräckligt utvecklade hjärnfunktioner för att "lida".

Liljebaggarnas larver är inte ens roliga att titta på. De klär sig i sin egen brunsvarta avföring och kryper omkring som äckliga bajshögar, medan de med stor frenesi bokstavligen kaläter liljorna.

De fullbildade liljebaggarna kryper på hösten ned i jorden för att övervintra där. Så snart vårsolen börjar värma kommer de fram för att para sig. Ett totalt jordbyte i liljekrukorna på hösten, inklusive tvätt av själva knölarna, bidrar till att minska angreppet året därpå. Det här jordbytet är svårt att åstadkomma på friland, men med krukodlade liljor går det bra. Dessutom kan man då ge liljorna en bra vinterförvaring – en blöt vinter kan annars få dem att ruttna bort.

Besvärad hund

Katterna älskar hunden Sissi. Hon är precis lagom hög att buffa på. Framför allt den svartvita katten, Hubbe, anser att absolut allt som hör till familjen måste doftmarkeras med buffningar, vid varje tänkbart tillfälle. Hubbe är alldeles suveränt dum, vilket han i viss mån kompenserar med sin storlek.

Den grå katten, Oskar, är inte lika bufflig. Hans sätt att "markera tillhörighet" är att komma in utifrån, genomvåt av regnet, och krypa ned i husses säng och trycka sig emot honom. Eftersom Oskar är nästan lika stor som Hubbe, märks det när han trycker sig emot en – särskilt när han är våt och kall.

Men han är alltid intresserad av vad kusin Hubbe sysslar med. Oskar är en tämligen klok katt, och antagligen funderar han över hur någon som är så korkad som Hubbe verkligen kan vara av samma sort som han själv.

Sissi – den där som ser ut som ett konstigt lamm – älskar inte katterna, men hon tolererar dem.

Situationen här är typisk. Sissi har gett upp. Katterna följer efter henne med sina kärleksförklaringar. Vart hon än går, följer de med. Hon tittar på husse i hopp om att befrias från katter, men husse hjälper henne inte. Han fotograferar.

Rara odjuret

När jag var litet visste jag precis var trollen bodde i Enskedeskogan, i berget nästan längst ned mot korsningen mellan Herrgårdsvägen och Bägerstavägen. Vi gick förbi det här berget på väg till och från parken och stallet. Det var farligt, så vi var alltid väldigt tysta just när vi passerade trollens berg. I alla fall på kvällarna eller om det bara hade börjat bli skumt ute. Var jag riktigt rädd kunde jag krypa ned i någon av de ihåliga ekarna på andra sidan vägen och gömma mig där.

Några år senare handlade det om mindre troll, som inte var farliga. De bodde under en stor flat sten som låg litet på snedden i skogen bakom vårt sommarställe. Den här vägen gick jag ofta när det var så mörkt att jag nästan måste känna mig fram med fötterna, för att inte komma bort från stigen som gick alldeles förbi stenen.

Ibland såg jag det svaga ljus som sipprade ut under stenen, som om de små trollen inte hade stängt ytterdörren ordentligt. Vi kallade trollen lyktgubbar, men vi såg dem aldrig utanför hålan där de bodde.

Nu har jag blivit stor och jag tror inte på troll längre. Inte i våra vanliga och snälla svenska skogar. Dessutom har jag lärt mig vad lyktgubbarnas ljus var: Honungsskivlingar skapar rötved och denna kan lysa med ett svagt fosforsken.

Det är litet synd – det var roligare förr, när ljuset sipprade ut genom lyktgubbarnas dörrspringa under stenen.

Men kanske är det dags att tänka om? Ty vem annan än trollmor kan det vara som gömmer det här odjuret, som Kjell råkade på under en skogspromenad i dag?

Jag tror inte att det är farligt. Det bara låg där, utan att röra sig det allra minsta.

Kanske var Rara odjuret lika förvånat som Kjell. Kanske tänkte det att om jag bara håller mig alldeles stilla, syns jag nog inte. Sedan, när den fula människan har gått sin väg, kan jag ringla hem till trollmor igen. Och kanske skall jag göra som trollmor säger, och hålla mig inne i berget så länge solen är uppe. Nätterna är inte lika farliga; då är det ingen som ser mig.

Är maten för gammal?

För ett halvår sedan, så när som på några dagar, köpte jag den här filmjölksförpackningen. Den hamnade i kylskåpet och där fick den stå. Ingen fick öppna den, och med tiden var det ingen som ville det heller.

Det här var nämligen min experimentfilmjölk. Jag ville veta vad som händer med filmjölk som råkar bli stående "litet för länge". Bäst före-datum är den 19 januari. De flesta skulle då kasta filmjöljken den 20 januari, utan att först öppna förpackningen och lukta på filen.

Ty sådana är vi, svenskarna i allmänhet. Vi kastar massor av mat alldeles i onödan. Det kostar skattade pengar – vem skulle anse det normalt att ta kanske en tusenlapp av månadslönen och kasta den direkt i soporna? Det kostar dessutom resurser som vi inte har råd att slösa bort, om vi vill överlämna en vettig miljö åt våra avkomlingar. Det spelar ju ingen roll om maten äts eller kastas, eftersom koldioxidavtrycket vid tillverkningen och transporten blir detsamma.

I dag, nästan ett halvår efter utgångsdatum, öppnade jag förpackningen. Både Kjell och jag luktade och smakade. Både lukt och smak var helt OK. Jag tror inte att någon filmjölksätare skulle känna någon egentlig skillnad mellan nyköpt och halvårsgammal fil!

En mjölkprodukt som luktar och smakar OK, är det faktiskt också. Så frågan är varför vi i allmänhet litar mer på en datumstämpel än på det egna lukt- och smaksinnet?

Jag har stängt förpackningen igen och ställt den tillbaka i kylskåpet. Det skall bli intressant arr se vad själva öppnandet kommer att göra för "förfallet".

En mutation i rabatten

Fingerborgsblomman, Digitalis purpurea, producerar många stora blommor på en lång stängel. Blommorna börjar normalt slå ut nedifrån, och när det blir de översta blommornas tur har de nedersta redan vissnat och fallit av.

De normala, hängande blommorna är rörlika med vid mynning och 4-5 centimeter långa, med fläckig insida och och korta, trubbiga kronflikar. De båda första bilderna visar ganska tydligt i vilken ordning blommorna slår ut och vilken form de skall ha.

Men det händer att den översta blomman på stängeln slår ut först och har ett helt annorlunda utseende. Den missbildade blomman är brett vidöppen som en uppåtvänd blåklocka, och den har många kronbladsflikar.

Det här fenomenet kallas peloria och är en mutation. En förändring sker i en gen som reglerar blomknopparnas oregelbundna (bilateralsymmetriska) tillväxt, och blomman som utvecklas blir regelbunden (radiärsymmetrisk). För att peloria skall utvecklas måste genen finnas i dubbel uppsättning (genen är recessiv).

Namnet Peloria kommer från Linné, som observerade fenomenet på gulsporre, Linaria vulgaris, men trodde att det exemplar han studerade var en hybrid mellan gulsporren och någon annan växt. Linné hade tidigare ansett att arter var något stabilt som inte kunde förändras. Men om fröet från "hybriden" kunde ge plantor med likadana blommor, måste man dra en för Linnés tid otänkbar och "vidunderlig slutsats, nämligen att det kan inträffa att nya arter uppstå inom växtvärlden".

Linné var i sitt tänkande långt före sin tid, men i dag vet vi att en ny art kan uppstå om en hybrid fördubblar sin arvsmassa. Den dubbla arvsmassan gör att hybriden och dess avkommor inte kan korsa sig med någon av ursprungsarterna. Hybriden med dess avkomma blir genetiskt isolerad och därmed har en ny art uppstått.

Både gulsporren och fingerborgsblomman hör till familjen lejongapsväxter (Scrophulariaceae), och även andra arter inom familjen uppvisar den här mutationen.

Moderlighet broderligt delad

Den lilla kycklingen, nu tre veckor gammal, har det nog egentligen ganska bra. Visserligen är den ett ensambarn, men i stället för syskon har den två mammor. I och för sig kan det vara så att ingen av mammorna är mamma till just den här kycklingen. Båda har knyckt ruvägg hej vilt, från både varandra och de andra hönorna.

Men om ingen av hönorna är mamma så är de i alla fall moster eller mormor till lilla kycklingen. Om hönan till höger är mamman, handlar det om inavel. Hennes pappa är nämligen pappa även till kycklingen. Däremot är ingen av hönorna själva inavelsprodukter, vilket fortsättningsvis kan vara bra att ha i tankarna.

Men först kycklingen och de två mödrarna som kanske inte är mödrar. Bland fåglar är det inte helt ovanligt att en vuxen hona tar hand om andra honors ungar och sköter dem som om det vore deras egna. Det förekommer också att två eller flera honor slår ihop sina ungflockar och vaktar dem tillsammans, ungefär som fröknar i en stor dagisgrupp på utflykt. Men här är det alltså två vuxna hönor som har ruvat på var sin äggsamling, men har gjort det tillsammans, tätt intill varandra, och bara frambringat en enda kyckling. Och att två fågelhonor som tror sig vara mödrar tillsammans tar hand om ett enda fågelbarn har jag aldrig tidigare hört talas om.

Sannolikt har ingen av hönorna någon aning om under vem av dem ägget kläcktes, och kycklingen vet inte vem av dem som är mamma. Båda hönorna uppför sig lika intensivt moderligt mot kycklingen, de håller sig intill varandra och kycklingen tyr sig lika intensivt till båda.

Men det har hänt något, som får mig att undra om den ena hönan i själva verket beter sig faderligt (vilket tuppar vanligen inte gör).

Hönan till höger är två år gammal och dotter till den vänstra hönan. Den högra hönan är bevisligen en höna: hon lägger ägg och hon ruvar. Men på senare tid har hon utvecklat typiska tuppdrag:

1 Hon har fått långa, kraftiga sporrar. Alla hönor har anlag för sporrar, men om de utvecklas brukar de bli korta och mycket tunna.
2 Hon har fått tuppkam. Kammen hos en orpingtonhöna ser vanligen ut som på den äldre hönan till vänster.
3 Stjärtfjädrarna har förlängts. De har inte fått tupplängd än, men de är betydligt längre än hos de andra hönorna.

Till det yttre håller hönan alltså på att bli en tupp. Men hon har kvar sina för hönor typiska drag: hon lägger ägg, ruvar och vaktar kycklingen. Och hon pratar hönsmamma med den, inte tuppspråk.

Det skall bli intressant att se hur hönan/tuppen utvecklas...

Granna flicksländor

Röd flickslända, Pyrrhosoma nymphula, är den enda svenska flicksländan med röd kropp. Detta gäller dock endast för hanen; honan kan i sällsynta fall ha andra färger.

Sländan finns i Götaland, Svealand och längs Norrlandskusten, och den är relativt vanlig vid rinnande vatten. Men den trivs även vid stillastående vatten, som här över vår trädgårdsdamm.

Ett enkelt sätt att skilja flicksländorna (Zygoptera) från de egentliga trollsländorna (Anisoptera) är att titta på vingarna. Egentliga trollsländor håller vingarna utslagna även när de inte flyger, medan flicksländorna lägger ihop dem.

Under parningen håller hanen fast bakom honans huvud. På det sättet flyger de medan honan lägger sina ägg endofytiskt, det vill säga sticker in dem i växterna. Den undre bilden visar denna äggläggning.

Larven lever som rovdjur i vatten. På bakkroppen har den tre gälblad med vilka den tar upp syre. Den kan även simma genom att svänga med gälbladen i sidled, vilket gör att den ser ut som en liten fisk. Det tar mellan ett och tre år för larven att utvecklas till fullbildad insekt, och som sådan lever den sedan i en till två månader.

Rovlevande skräddare

Skräddare (Gerridae) är en familj med i Sverige 10 arter av vattenlevande insekter i ordningen skinnbaggar. De håller till mest i stillastående sötvatten, där de springer fram på ytan, och de ryckiga rörelserna gör dem relativt lätta att skilja från andra insekter som lever på vattenytan.

Som andra insekter har skräddarna tre benpar. Andra och tredje benparet är förlängda och liksom insektens buksida klädda med vattenavstötande hår. Detta, tillsammans med att tyngden sprids över en stor yta, gör att insekterna bärs upp av vattnets ytspänning. De tar sig fram genom att "ro" med andra benparet och använder det tredje att styra med.

Skräddare är rovlevande. När en insekt faller ned på vattenytan uppstår vibrationer och de leder skräddaren till bytet. Den använder det första och kortare benparet till att fånga och hålla kvar bytet. Bytet spetsas med sugsnabeln, varpå skräddaren suger i sig maten. När sugsnabeln inte används till att äta eller dricka ligger den invikt under kroppen.

De båda skräddarna på bilden är i färd med att göra fler skräddare. Det syns tydligt hur mycket kortare det första benparet är jämfört med andra och tredje. Att de parar sig på ett näckrosblad kan möjligen bero på att den sammanlagda tyngden skulle bli så stor på vattenytan, att de sjönk igenom ytspänningen.

Att förlösa ett loggolv

Nybadad och tillfälligt ren

Hunden försvann under väldigt skällande. Normalt kommer hon omedelbart när vi ropar, men inte nu.

I stället blev hon alldeles tyst. Kjell gick ut och letade och så småningom hittade han henne – eller i alla fall platsen där hon befann sig. Han kom in: "Sissi jagar en grävling under loggolvet."

Aj, det kunde gå illa. Grävlingar är aggressiva och har jättevassa tänder, och det är mycket trångt under golvet.

Visserligen har hon tagit grävlingar och ruskat dem i nackskinnet flera gånger, men under loggolvet är grävlingen på hemmaplan. Dessutom är utrymmet lagom högt för grävlingen, men inte för hunden – trots att hon bara är en liten Jack Russell.

Så vi skyndade ut för att försöka locka fram henne. Ropandet gav inget resultat alls. Kjell prövade med att starta traktorn, vilket normalt skulle få hunden att störta fram. Hon älskar att åka traktor, högre än något annat i livet. Men ingenting hände och det hördes inte ett ljud från hunden.

Vi gick in på logen, där golvet är gammalt och mycket sviktande. Fortfarande alldeles tyst. Jag lockade på hunden igen och sade "Godis". Då kom det; i plankorna under mina fötter kändes ett stillsamt dunkande. Sissi låg där under och viftade på svansen. Eftersom godis är det tredje bästa hon vet, efter traktorn och sorkjakt, borde hon ha kommit fram. Uppenbarligen satt hon fast.

Kjell och Johan hämtade var sitt spett och försökte bryta upp en planka i golvet. Det består av bakar som är lagda omlott på varandra och sitter inte allt för väl fast. Men först när Kjell hade hämtat fogsvansen och sågat av den yttersta centimetern på plankan gick den att lyfta en aning.

Det blev en mycket smal springa, men där syntes i alla fall en bit av hunden, på en plats där springan var alldeles för smal för att jag skulle kunna lyfta upp henne. Så jag stack ned handen där springan var litet bredare, någon halvmeter från platsen där hunden hade skymtat, och petade undan diverse brädlappar som var i vägen. De hade troligen legat där sedan golvet kom till.

Då hördes ett väldigt krafsande under golvet och hunden kom fram på den nya platsen. Hon låg på sidan och sparkade sig fram, litet som en säl. Men hon kunde fortfarande inte resa sig för att ta sig ut.

Jag fick tag om hunden och lyckades lirka fram henne. Bokstavligen lirka. Det hela påminde litet om att hjälpa ett barn till världen, men här var det ju loggolvet som födde en hund i stället. En otroligt lortig hund, med hela lammluddspälsen fylld av jord, damm och gammalt höboss.

Så fort jag släppte henne störtade hon ut för att ta sig in till grävlingen igen. Dum är hon kanske ibland, men hon är inte rädd. Men nu blev det inte mer grävlingsjakt. I stället fick hon gå in och bada, vilket hon älskar att göra ute i vilda vatten men hatar inomhus.

Nu är öppningarna igensatta så förhoppningsvis kommer hon inte in under golvet igen. Än...

Kajor och kubbar

När jag var mycket yngre läste jag Konrad Lorenz' I samspråk med djuren. Jag visste då ingenting om hans rashygienåsikter, eller hans medlemskap i nazistpartiet – det här var innan han fick nobelpriset och blev så berömd att tidningarna skrev om honom. Men boken blev jag mycket förtjust i och den väckte ett etologiintresse som levat kvar sedan dess. Djur är helt enkelt skojiga och extra roligt är det att försöka förstå varför de gör som de gör.

Under de år då jag levde ensam fylldes min lägenhet med allehanda djur: fiskar, fåglar, katt, hund, diverse insekter, en och annan orm... Och jag menar verkligen "fylldes". Det handlade om stora akvarier och fågelburar av voljärmodell! Och alla fanns hos mig för att jag ville se hur de bar sig åt. Därav de stora akvarierna, eftersom fiskar inte beter sig naturligt i "syltburkar". Min bassetthund och jag läste för övrigt Människan och hunden tillsammans. Det var rätt kul, även om Lorenz faktiskt inte hade rätt i allt.

Senare, när jag inte bodde ensam längre, fick jag lov att avveckla det mesta av djurhållningen. Det är svårt att samordna ett parförhållande med odling av mygglarver i badrummet och mjölmaskar i kylskåpet, hur hygieniskt det än görs. Kjell, min nuvarande, skulle säkert inte invända, men nu har vi å andra sidan inte plats. Dock har jag gråsuggor i ett terrarium i köket, och vi är mycket varsamma med husets spindlar.

Ett av de djur som Konrad Lorenz berättade mycket om är kajan. Många tycker illa om de stora skränande flockarna, men kajan är en intelligent, mycket nyfiken och synnerligen social fågel. Så här års har ungfåglarna kommit så långt i utvecklingen att de kan samlas i små grupper och ge sig ut på äventyr. Oftast handlar det om att skaffa mat, även om föräldrarna fortfarande matar dem.

Kajor är opportunister – de tar för sig av maten överallt där den finns. I städer på sommaren flockas människor kring diverse matställen utomhus, och där samlas även kajorna. I vår närmaste stad, Nora, är det främst Noraglass, den intilliggande pizzerian och Statoil som drar. Där spatserar kajorna omkring och inväntar den där smulan som säkert kommer att falla från den rike mannens bord: sista biten av glasstruten, några pommes frites, en pizzakant eller en bit av det tråkiga korvbrödet.

Ungkajorna på macken bryr sig inte om bilar som just har kommit dit. Men när någon kommer ut från macken, bärande på något som kan tolkas som ätbart, blir kajungarna uppmärksamma. De som sätter sig vid matbordet utanför macken får genast sällskap av förväntansfulla fåglar.

Och har man en påse med sig in i bilen, landar fåglarna genast på backspegeln eller motorhuven. Eller med en liten duns på taket. Det låter roligt när de går där uppe. De tittar intresserat in i bilen, som för att utröna om det var något ätbart i påsen och om man möjligen kan tänka sig att dela med sig.

Och det kan man ju, eller många kan det i alla fall. Det är trots allt rätt mysigt med vilda fåglar som äter ur ens hand.

Vi kom ut från macken med en påse mandelkubbar, tänkta till fotbollsmatchen på kvällen (den där Zlatan gjorde ett så vackert mål). Vi uppvaktades genast av fem unga kajor. En av kubbarna blev kajmat och samtidigt fick vi några skojiga bilder.

Stora fötter

Bigfoot? Yeti? Velociraptor?

Nja, inte riktigt. Men väl en ovanligt storfotad älg. Jämförelsen med Kjells stövel visar att den skulle dra minst storlek 44.

Foto: Kjell Andersson

Räddad fjäril

Humlelik dagsvärmare, Hemaris fuciformis, är till skillnad från de flesta svärmarna aktiv under dagtid. Den gillar solskensväder och blir stående som en kolibri framför blommorna som den suger nektar ur: syren, gökärt, kråkvicker, violer, nävor och skogstry bland annat. Som värdväxter, där den lägger sina ganska små äggsamlingar med 1-3 ägg, har den skogstry och kaprifol.

Den här lilla figuren verkade ha råkat riktigt illa ut. Den följde med in på Kjells toffel, när han hade varit ute och öppnat åt hönsen. Den hade tydligen drabbats av det kalla ösregnet och det såg inte ut som att den skulle överleva. Och sådant känns alltid ledsamt.

Nå, vi gjorde vad vi kunde. Det hade slutat regna, så Kjell satte ut den på verandan där den fick torka i solen. Men den var fortfarande så "trött" att det utan vidare gick att ta upp den i handen. Den enda reaktionen var ett intensivt surrande med vingarna.

Jag gjorde i ordning ett par droppar fjärilsmat – jag hade ingen honung hemma, så det fick duga med litet socker i vatten. Dessa droppar hällde jag i en bladskål under en blomklase i kaprifolen, och sedan flyttade jag fjärilen till dropparna. Den sög genast i sig sockerlösningen, varpå den surrade litet till med vingarna och liksom rätade på sig, så att den nästan såg glad ut. Kan en fjäril bli glad?

Vår fjäril åstadkom ett sista vingsurr och flög sedan i väg. Och glad eller inte – den mådde i alla fall betydligt bättre än när den blev insläpad på toffeln.

Rotskott med överraskning

Sent i höstas sågade vi bort det mesta av toppen på det gamla rosenhagtornsträdet i utkanten av trädgården. Grenarna var torra och trädet såg döende ut. Det kanske det är också, men vi tänkte att det borde kunna hänga med några år till.

Under detta sågande – som sannerligen inte var en sinekur eftersom grenarna har halvdecimeterlånga och mycket vassa taggar – upptäckte vi ett kraftigt rotskott. Skottet var redan då ett par meter högt och kanske sex centimeter i diameter. Det är tillräckligt för att kunna ersätta det gamla trädet, om det skulle behövas.

I år blommar det gamla trädet synnerligen generöst, mer än det gjort någon gång under de senaste fem-sex åren. Men dessutom blommar rotskottet för första gången. Och här kommer den oväntade överraskningen: Rotskottet har vita blommor, inte rosaröda som moderträdet. Dessutom är blommorna enkla och påminner mycket om de vildväxande hagtornens blomning.

Uppenbarligen är rosenhagtornen inte rotäkta. Troligen har man använt något hagtorn med köldhärdigare rot och ympat in rosenhagtornen på denna – ungefär som när man förädlar rosor. Mammaplantan kan vara en rundhagtorn, Crataegus laevigata, som är den enda svenska hagtornen vars blommor har tvådelat stift. Men å andra sidan stämmer bladformen inte med rundhagtorn, utan mer med spets- och trubbhagtorn. Kanske är mammaplantan någon art som inte finns vild i Sverige.

Så om rotskottet får växa vidare medan det gamla trädet dör, får vi så småningom ett vitblommande träd i stället för ett rödblommande med fyllda blommor. Men jag tycker inte att det gör något. De vita blommorna känns mer naturliga än de röda, och är egentligen mycket vackrare. Jag brukar föredra det naturliga framför det konstlade.

På bilden syns rotskottet i förgrunden till vänster. Mitt på grenen som går mot bildens mitt syns även en av de grymma taggarna. I bakgrunden den fårade stammen på det gamla trädet.

Och till höger en kaprifol som tycker att trädet är bra att klättra i. Även den blommar för första gången i år.

En hen!

Vinbergssnäckan (Helix pomatia) är varken hon eller han. Eller, för att vara mer exakt, den är båda samtidigt – alltså hermafrodit. Vid befruktningen måste två snäckor vara närvarande, men resultatet kan mycket väl bli att båda lägger livsdugliga ägg.

Det är det som den här snäckan håller på med. Den gräver ned sig en bit i marken och lägger sina 40-60 ganska stora ägg. Snäckan är mycket välkamouflerad i gruset, men man kan ju tycka att grusunderlaget är mindre lämpligt att gräva i. Bara några centimeter under ytan finns dock väldränerad och sandig jord, som säkert lämpar sig bra för snäckans ägg.

Vinbergssnäckor är ätliga. Jag själv skulle inte ens vilja pröva, men i vissa länder äts så mycket vinbergssnäckor att man har fridlyst de vilda bestånden. Bara i Frankrike lär man konsumera omkring 500 miljoner snäckor per år.

Lyckligtvis är det dock lätt att odla snäckorna, vilket munkarna som under medeltiden förde hit dem var väl medvetna om. Snäckorna räknades inte som kött; munkarna kunde äta dem utan att synda mot fastereglerna. Snäckorna har sitt ursprung i mellersta och sydöstra Europa, men har anpassat sig väl till vårt kallare klimat, åtminstone i Götaland, Svealand och längs södra norrlandskusten. Inför vintern gräver de ned sig och stänger skalet.

Snigeln har hittat fram

Svart skogssnigel, Arion ater, lär kunna bli 10-15 centimeter lång. Just den här anpassar sig inte till sådana begränsningar. Den är minst "tre tändsticksaskar" lång, det vill säga minst17,4 centimeter.

Att den har blivit så stor kan möjligen bero på att den äter av katternas torrfoder – ur deras burk och gärna samtidigt. Katterna bryr sig inte om snigeln och snigeln bryr sig inte om dem.

Jag blev litet förbryllad över att snigeln kröp uppe i verandafönstret. Maten brukar ju stå på golvet. Men den är flyttad. För att det skall bli svårare för skatorna att sno kattmaten, har vi ställt matburken längst in i ett hörn av verandan, på en byrå.

Katterna kan hoppa upp till maten, men för skatorna blir det litet svårare. De kan inte längre utifrån se om det finns mat eller inte. De är för kloka och försiktiga för att chansa.

Det här borde ha gjort det svårare även för snigeln, men på ett eller annat sätt har den hittat det nya serveringsstället. Den kröp vidare över fönstret och ned i matburken. När jag såg efter för en stund sedan, åt snigeln i burkens ena ände. I den andra knaprade jättekatten Hubbe för fullt.

Jag var tvungen att visa katterna det nya matstället. Hur snigeln hittade dit, har jag ingen aning om.

Gröna blad blir gula gulor

Hönorna blir glada när de får färskt grönfoder: gräsklipp, ogräsrens och vegetabiliskt köksavfall är mums! Ogräsrens med vidhängande jord är extra poppis, eftersom det understundom finns goda kryp i jorden.

När hönorna får gröna växter att äta, blir äggulorna starkt mörkgula – ljusår från de blekgula historierna i köpeäggen. Pannkakor, omeletter och sockerkakor blir vackert gula, och smaken blir så mycket bättre än med fabriksägg.

I en affär såg jag äggkartonger märkta med "extragula gulor" och äggen kostade drygt en krona mer per styck jämfört med vanliga ägg från samma leverantör. Av förpackningstexten framgick att äggen kom från "burhöns med inredda burar" – vilket innebär att varje höna har ungefär ett A4-ark i utrymme – men det stod ingenting om vad hönsen hade ätit för att producera gulare äggulor. Antagligen något mysko färgämne. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara praktiskt att utfodra burhöns med färska maskrosblad.

Foto: Johan Andersson

Handikappanpassning à la Lindesberg

Det här är huvudgatan, Kristinavägen, genom Linde. Butikerna längs den här sidan av gatan och i det här kvarteret har ingången en bit upp från gatan. Därför byggdes nyligen den här rampen, som skulle göra det lättare för rullstolsburna och andra rörelsehindrade att ta sig in i butikerna.

Men blev det så? Titta på bilden. Den blå bilen är min och står på handikapparkeringen (ja, jag har tillstånd). Till vänster går en trappa upp till rampen. I andra änden av kvarteret, utanför bilden till höger, sluttar rampen så att även rullstolar och människor med gångproblem kan ta sig upp. Men där finns ingen handikapparkering!

Just när jag tog bilden var det relativt tomt på gatan, eftersom butikerna inte hade öppnat än. Men litet senare är det knökfullt – inte en ledig parkeringsplats så långt ögat når. Det var bättre förr, men kommunen har byggt egendomliga parkeringsfickor med träd emellan. Resultatet blev naturligtvis färre platser än tidigare, och dessutom har man infört stoppförbud på andra sidan gatan.

Resultatet är att om just den här platsen är ledig, kan jag stanna inom överkomligt gångavstånd från Bokia tvärs över gatan, där Johan jobbar och där jag ofta hämtar honom. Platsen är dock ofta upptagen, oftast av någon som inte har handikapptillstånd.

En plats att läka själen på

Ibland – inte så ofta, lyckligtvis – drabbas jag av ögonblicklig ångest eller depression. Det händer plötsligt, när jag ser klart hur det faktiskt förhåller sig: Jag har cancer. Jag har blivit stympad. Jag ser inte längre ut som den tjugofemåring som lever inuti mig, utan jag är faktiskt gammal. Ögonen är ledsna och ledsna ögon gör människan ful. Och vem vill ha en ful, stympad och gammal kvinna?

När jag är riktigt ledsen och känner att jag inte vill ha det här livet kan jag sitta här, i den gamla grythyttestolen alldeles vid dammkanten. Jag kan sitta här och tänka, samla alla goda vetskaper om sådant som gör livet värt att leva vidare. Tänka på sommaren som kommer och på alla följande somrar. På människor som jag håller av. På människor som jag vet håller av mig och vill ha mig kvar. På barn som jag vill vara med, på barnbarn och det lilla barnbarnsbarnet som jag inte ens har träffat än. På böcker som jag vill läsa och blommor som jag vill odla. På att det som så ofta är känslan som säger otäcka saker, medan förnuftet säger något helt annat.

Då plumsar grodan plötsligt ned i dammen, och jag vet hur det är: Jag behöver en kyss. Om man kysser en ful gammal kvinna, kan hon förvandlas till en vacker groda! Den tanken gör mig glad igen.

Foto: Johan Andersson

Stoppförbud, eller...

Jag vill minnas att det en gång i tiden fanns ett märkligt förbud mot visst sätt att inta alkoholhaltiga drycker på barer. Man fick inte stå och dricka, man måste sitta ned. Vare hur det vill med detta mitt minne; det viktiga här är att "att stå och dricka" är en sammanhållen handling, där båda villkoren måste vara uppfyllda för att förbudet skall gälla.

Det var alltså inte förbjudet att stå i baren, inte heller att dricka i baren, men däremot att dricka stående. Denna inledning för att klargöra skillnaden mellan "att stå och dricka" och "att stå och att dricka".

Ni som har körkort känner till skylten: Rund med blå botten, röd kant och rött kryss över hela härligheten. Den innebar förr "Stoppförbud" eller "Stannandeförbud" och – vilket var alldeles solklart – det betydde att man inte fick stanna på platsen (naturligtvis med de vanliga undantagen, som när köbildning tvingar fram ett stopp). Det var till exempel inte tillåtet att snabbt stanna till för att lämna eller ta upp en passagerare.

Men den betydelsen gäller inte längre. Nu är innebörden betydligt luddigare: "Märket anger förbud mot att stanna och parkera fordon." Om ordalydelsen hade varit "att stanna och att parkera" hade betydelsen fortfarande varit solklar, bortsett från att den hade varit onödigt tillkrånglad; "att stanna" hade räckt eftersom man inte kan parkera utan att först stanna.

Vad är "att stanna och parkera"? Som texten är formulerad gäller förbudet en åtgärd som omfattar två handlingar, alltså att både stanna och parkera. Om man på väg in i lejonets kula får uppmaningen "Stanna upp och tänk efter" gäller det att göra båda: Först stanna upp, så att det inte blir för sent. Sedan tänka efter, så att man inser det okloka i handlingen. För att lyda uppmaningen räcker det inte att bara stanna upp, eller bara tänka efter. Gör man bara det ena blir man uppäten.

Nu är det oklart vad som egentligen gäller. Är det verkligen tillåtet att stanna om man inte tänker parkera, till exempel då för att plocka upp en passagerare? Uttrycket "att stanna och parkera" anger liksom i baren en sammanhållen handling. Om den sammanhållna handlingen inte är utförd i sin helhet (både stannat och parkerat) har man inte heller brutit mot förbudet. Det är vad texten rent språkligt betyder, och man väntar sig att en bestämmelse skall vara klart formulerad (om det är möjligt) om ett brott mot bestämmelsen kan leda till bötesstraff.

Om förbudsskylten skall omfatta förbud mot båda handlingarna måste texten formuleras om: "Förbjudet att stanna [handling 1] och att parkera [handling 2]. Men som jag ser det, kan man ju inte parkera utan att först stanna. Om man nu tillhändelsevis inte gående bär bilen till platsen innan man ställer ned den; gående är inte fordon.

Jag har kollat med trafikpolisen i Örebro. Där "tror" man först att det är förbjudet att stanna enbart, men man är inte säker. Efter litet konsulterande hit och dit kom man fram till att det verkligen är förbjudet att bara stanna, men man håller med om att det inte är vad skyltens nuvarande definition säger.

En annan intressant sak i sammanhanget: Säg att jag kommer hem med min cykel och bor längs en sträcka där det här märket är uppsatt. Får jag då stanna cykeln, lyfta upp den på trottoaren och leda den till cykelstället intill porten? Eller måste jag kliva av cykeln utanför stoppförbudszonen och sedan leda den till porten? En cykel är ju ett fordon!

Svaret är att jag egentligen inte får stanna med cykeln. Men eftersom cykeln inte är registrerad (gäller även moped klass II), kan handlingen inte leda till påföljd.

Polisen säger då att man "nog" inte skulle försöka bötfälla cyklisten... Men "nog" och "tror" duger inte. Visserligen finns det mycket som är luddigt när det gäller trafikregler, men om varken den enskilda trafikanten eller trafikpolisen kan avgöra vad som gäller, blir nog luddigheten litet i värsta laget.

Nyaste lilla hönan i redet – eller är det en tupp?

Alldeles nyfödd. Kycklingfjunen har precis torkat och visst är den alldeles underbart söt. Men om bara några dagar börjar gulligheten försvinna, då vingpennorna och de första stjärtpennorna börjar växa fram.

Det här är mammahönans förstfödda. Hon har samlat på sig en försvarlig hög ägg; säkert är det inte bara hennes egna. Dessutom har hon sällskap i redet av ytterligare en värphöna. Det skall bli intressant att se hur de samsas, både sinsemellan och gentemot varandras kycklingar.

Hos den här rasen, svart orpington, är de vuxna djuren helsvarta. Men som nykläckta är kycklingarna svarta och vita. De ser mest ut som små pingviner.

Nyfödd – i luftlivet

I våra ögon är det här är en stor insekt. Men på den tiden då djur på allvar började kolonisera land, under karbon för 299-359 miljoner år sedan, levde de riktigt stora trollsländorna med vingspann på upp till 70 centimeter. Den sentida släktingen fyrfläckad trollslända, Libellula quadrimaculata, är dock rätt imponerande den också med sina 70 till 85 millimeter i vingbredd.

Trots att trollsländan är så stor är den mycket lätt – inte ens de största trollsländorna väger mer än något gram. Kroppen innehåller stora luftsäckar som tar mycket plats. Sannolikt har de som funktion att öka sländans tillgång till syrgas. Trollsländos andas som andra insekter via trakéer, andningsrör, som löper genom kroppen. I bilden ovan ser man tydligt luftsäckarna under den genomskinliga huden. De vita trådarna i öppningen på nymfhuden till höger är andningsrör

Den här trollsländan är på väg att lämna de vattenlevande åren i dammen bakom sig. Mamma trollslända lade äggen där för mellan ett och tre år sedan. Tiden sedan dess har trollsländenymfen tillbringat nere i vattnet, där den har ätit i stort sett allt som den har kunnat bemästra: vattenlevande insekter, små guppisar, grodyngel och inte minst sina syskon.

Till hjälp i bytesjakten har nymfen en formidabel fångstmask, en ombildad och förlängd underkäke som när nymfen inte jagar ligger hopfälld under huvudet. När nymfen kommer inom "grepphåll" från bytet slungar den blixtsnabbt fram fångstmasken och nyper fast maten.

Trollsländors livscykel omfattar det som kallas en ofullständig metamorfos. Ur ägget kläcks en nymf (larv), som växer och ömsar hud flera gånger, men nymfen blir aldrig en puppa. I stället utvecklas den färdiga sländan, imagon, direkt ur det sista nymfstadiet.

Nymfen har klättrat upp på ett strå och klamrat sig fast. Där spricker den sista nymfhuden upp i ryggen och den färdigbildade trollsländan kryper fram. Kvar på strået blir den tomma nymfhuden. På denna ser man tydligt var de hopvikta vingarna har legat och var fångstmasken fanns.

Nu klamrar sig den färdiga sländan fast medan den pumpar upp och sträcker ut vingarna, fyller luftsäckarna i kroppen och torkar till sin slutliga färg. På den här sländan är bakvingarna inte riktigt sträckta än, och luddet på ryggen är fortfarande litet fuktigt. Vingarna är än så länge glasklart genomskinliga. De kommer att ha fördunklats en aning när sländan är färdig med sitt uppvaknande.

Det återstår högst några månader av livet och under den tiden skall trollsländan para sig för att säkerställa nästa generation. Honorna lägger äggen fritt i vattnet där det finns tät vegetation.

Många insekter äter inte alls efter att de har blivit färdigbildade, men det gäller inte för trollsländor. De är skickliga flygare och jägare och kan både fånga byten och äta dem i luften.

Eftersom bakvingarna rörs före framvingarna behöver de inte arbeta i turbulensen bakom dessa. Trollsländan kan stå helt stilla i luften, genom att låta vingparen arbeta i fas mot varandra.

De stora fasettögonen, som vart och ett kan innehålla 30000 fasetter (småögon), ger så god syn att den upptäcker bytesinsekter på långt håll. Den fångar bytet genom att sträcka fram de taggiga benen så att de bildar något som kan liknas vid en håv.

Den här arten är lätt att känna igen. Alla fyra vingarna har i framkanten två svarta fläckar, den ena nära vingspetsen och den andra ungefär mitt på framkanten. Dessutom har sländan ett större svart fält vid basen av bakvingarna. Det är en mycket vanlig slända, som man framför allt hittar vid stillastående vatten. Ett speciellt beteende hos den här arten är att djuren då och då bildar stora grupper som tillsammans ger sig ut på långa "vandringar".

Det svenska namnet trollslända kommer troligen från folktron att trollsländan hjälpte trollen att spinna. Om man tittade på en sådan spinnande slända, kunde den med sin långa "stjärt" sy ihop ens ögon. Man trodde också att trollsländor kunde sticka ut ögonen på sovande människor och sy ihop ögonlocken. Från detta kommer det gammalsvenska namnet blindsticka.

Skams besman är ett annat gammalt svenskt namn på trollsländor. När en trollslända flög över en människas huvud, vägde den enligt folktron den människans själ. Eftersom det var Skam, Den onde eller Hin, som skickat ut sitt besman var detta ett farligt omen om olycka.

Många språk har trollsländenamn som är mer eller mindre olycksbådande: danskans Fandens ridehest (Fans ridhäst), norskans öyenstikker (ögonstickor), tyskans Teufelsnadel (djävulsnål) och engelskans dragonfly (drakfluga) är typiska exempel. I själva verket är trollsländorna troligen nyttodjur för oss, eftersom de fångar och äter upp massor av insekter som vi helst slipper.

Bilden av fasettögonen tog Johan Andersson, medan jag försiktigt höll sländan.