Grön vårtbitare

Grön vårtbitare, Tettigonia viridissima, är en av ett tiotal vårtbitararter i Sverige. Vårtbitare skiljs enklast från gräshoppor på att de har mycket långa antenner, vanligen längre än hela kroppen. Att sedan skilja gräshoppor och vårtbitare från syrsor är för de flesta av oss ännu enklare. Det finns bara två arter av syrsa i Sverige, nämligen hussyrsan och mullvadssyrsan. Hussyrsan lever inomhus och på avfallshögar och soptippar. Den är helt enkelt inte anpassad för att klara kylan i Sverige.

Mullvadssyrsan finns i Skåne, Blekinge och på Öland, men även i dessa områdan är utbredningen osäker. Den klassas som starkt hotad. Den lever i jordytan där den gräver sig fram med de stora och breda, skovelliknande frambenen.

Chansen att vi skall träffa på syrsor utomhus är alltså tämligen liten, och de "spelande syrsor" vi hör under sommarnätterna är troligen grön vårtbitare. Det var inte Linné som hittade på namnet vårtbitare – ordet finns i svenskan sedan 1619 – men i samband med den gotländska resan 1741 skrev han: "Då bönderna hava vårtor på händerna, bruka de taga en sådan gräshoppa och sätta på vårtan åt hennes mun, då gräshoppan biter sönder vårtan och däruti spyr en svart, tärande vätska, som gör att vårtan förgår." Eftersom vårtbitare är ganska bitska av sig, kan det ligga ett korn av sanning i detta. Åtminstone i den första delen, den om att vårtbitare bits.

Den gröna vårtbitaren spelar framför allt under parningstiden, som infaller under sensommaren och hösten. Den kan till och med överleva smärre frostknäppar och vårtbitarens sång kan pågå ända in i oktober, eller i sydligaste Sverige ännu längre.

Sången, som vårtbitaren åstadkommer genom att gnida vingbaserna mot varandra, lockar till sig honorna. Sången kan variera en hel del mellan individerna och med temperaturen. Låg temperatur kan få vårtbitaren att apela långsammare än annars.

Den gröna vårtbitaren håller gärna till i litet högre växtlighet som buskar och uppe i träd. Hanarna börjar spela på eftermiddagen och sedan hör man det intensivt surrande ljudet genom hela natten.

Hos många insekter är det hanen som söker upp honan, men här är det alltså tvärtom. Honan hör den spelande hanen och söker upp honom. Vårtbitarens öron sitter inte på huvudet utan strax nedanför knäet på frambenen. Där finns ett område med mycket tunn hud. Innanför denna finns de membran, motsvarande vår trumhinna, och sinnesceller som krävs för hörseln.

Alla fullbildade vårtbitare dör inför vintern. På våren kläcks sedan äggen och nymferna (larver hos insekter med ofullständig förvandling) ser ut som miniatyrer av de vuxna djuren. Nymferna äter till en början främst växtdelar, men övergår senare till en mer blandad kost. I början av augusti, efter flera hudömsningar, framträder slutligen den fullbildade vårtbitaren ur den sista nymfhuden.

Jag vet inte om vårtbitarhanen på bilderna är ett sent nymfstadium eller en vuxen individ med ovanlig korta vingar. De lär knappast duga att flyga med, men att vingarna är korta hindrar inte hanen från att spela.