Moderlighet broderligt delad

Den lilla kycklingen, nu tre veckor gammal, har det nog egentligen ganska bra. Visserligen är den ett ensambarn, men i stället för syskon har den två mammor. I och för sig kan det vara så att ingen av mammorna är mamma till just den här kycklingen. Båda har knyckt ruvägg hej vilt, från både varandra och de andra hönorna.

Men om ingen av hönorna är mamma så är de i alla fall moster eller mormor till lilla kycklingen. Om hönan till höger är mamman, handlar det om inavel. Hennes pappa är nämligen pappa även till kycklingen. Däremot är ingen av hönorna själva inavelsprodukter, vilket fortsättningsvis kan vara bra att ha i tankarna.

Men först kycklingen och de två mödrarna som kanske inte är mödrar. Bland fåglar är det inte helt ovanligt att en vuxen hona tar hand om andra honors ungar och sköter dem som om det vore deras egna. Det förekommer också att två eller flera honor slår ihop sina ungflockar och vaktar dem tillsammans, ungefär som fröknar i en stor dagisgrupp på utflykt. Men här är det alltså två vuxna hönor som har ruvat på var sin äggsamling, men har gjort det tillsammans, tätt intill varandra, och bara frambringat en enda kyckling. Och att två fågelhonor som tror sig vara mödrar tillsammans tar hand om ett enda fågelbarn har jag aldrig tidigare hört talas om.

Sannolikt har ingen av hönorna någon aning om under vem av dem ägget kläcktes, och kycklingen vet inte vem av dem som är mamma. Båda hönorna uppför sig lika intensivt moderligt mot kycklingen, de håller sig intill varandra och kycklingen tyr sig lika intensivt till båda.

Men det har hänt något, som får mig att undra om den ena hönan i själva verket beter sig faderligt (vilket tuppar vanligen inte gör).

Hönan till höger är två år gammal och dotter till den vänstra hönan. Den högra hönan är bevisligen en höna: hon lägger ägg och hon ruvar. Men på senare tid har hon utvecklat typiska tuppdrag:

1 Hon har fått långa, kraftiga sporrar. Alla hönor har anlag för sporrar, men om de utvecklas brukar de bli korta och mycket tunna.
2 Hon har fått tuppkam. Kammen hos en orpingtonhöna ser vanligen ut som på den äldre hönan till vänster.
3 Stjärtfjädrarna har förlängts. De har inte fått tupplängd än, men de är betydligt längre än hos de andra hönorna.

Till det yttre håller hönan alltså på att bli en tupp. Men hon har kvar sina för hönor typiska drag: hon lägger ägg, ruvar och vaktar kycklingen. Och hon pratar hönsmamma med den, inte tuppspråk.

Det skall bli intressant att se hur hönan/tuppen utvecklas...

Att förlösa ett loggolv

Nybadad och tillfälligt ren

Hunden försvann under väldigt skällande. Normalt kommer hon omedelbart när vi ropar, men inte nu.

I stället blev hon alldeles tyst. Kjell gick ut och letade och så småningom hittade han henne – eller i alla fall platsen där hon befann sig. Han kom in: "Sissi jagar en grävling under loggolvet."

Aj, det kunde gå illa. Grävlingar är aggressiva och har jättevassa tänder, och det är mycket trångt under golvet.

Visserligen har hon tagit grävlingar och ruskat dem i nackskinnet flera gånger, men under loggolvet är grävlingen på hemmaplan. Dessutom är utrymmet lagom högt för grävlingen, men inte för hunden – trots att hon bara är en liten Jack Russell.

Så vi skyndade ut för att försöka locka fram henne. Ropandet gav inget resultat alls. Kjell prövade med att starta traktorn, vilket normalt skulle få hunden att störta fram. Hon älskar att åka traktor, högre än något annat i livet. Men ingenting hände och det hördes inte ett ljud från hunden.

Vi gick in på logen, där golvet är gammalt och mycket sviktande. Fortfarande alldeles tyst. Jag lockade på hunden igen och sade "Godis". Då kom det; i plankorna under mina fötter kändes ett stillsamt dunkande. Sissi låg där under och viftade på svansen. Eftersom godis är det tredje bästa hon vet, efter traktorn och sorkjakt, borde hon ha kommit fram. Uppenbarligen satt hon fast.

Kjell och Johan hämtade var sitt spett och försökte bryta upp en planka i golvet. Det består av bakar som är lagda omlott på varandra och sitter inte allt för väl fast. Men först när Kjell hade hämtat fogsvansen och sågat av den yttersta centimetern på plankan gick den att lyfta en aning.

Det blev en mycket smal springa, men där syntes i alla fall en bit av hunden, på en plats där springan var alldeles för smal för att jag skulle kunna lyfta upp henne. Så jag stack ned handen där springan var litet bredare, någon halvmeter från platsen där hunden hade skymtat, och petade undan diverse brädlappar som var i vägen. De hade troligen legat där sedan golvet kom till.

Då hördes ett väldigt krafsande under golvet och hunden kom fram på den nya platsen. Hon låg på sidan och sparkade sig fram, litet som en säl. Men hon kunde fortfarande inte resa sig för att ta sig ut.

Jag fick tag om hunden och lyckades lirka fram henne. Bokstavligen lirka. Det hela påminde litet om att hjälpa ett barn till världen, men här var det ju loggolvet som födde en hund i stället. En otroligt lortig hund, med hela lammluddspälsen fylld av jord, damm och gammalt höboss.

Så fort jag släppte henne störtade hon ut för att ta sig in till grävlingen igen. Dum är hon kanske ibland, men hon är inte rädd. Men nu blev det inte mer grävlingsjakt. I stället fick hon gå in och bada, vilket hon älskar att göra ute i vilda vatten men hatar inomhus.

Nu är öppningarna igensatta så förhoppningsvis kommer hon inte in under golvet igen. Än...

Kajor och kubbar

När jag var mycket yngre läste jag Konrad Lorenz' I samspråk med djuren. Jag visste då ingenting om hans rashygienåsikter, eller hans medlemskap i nazistpartiet – det här var innan han fick nobelpriset och blev så berömd att tidningarna skrev om honom. Men boken blev jag mycket förtjust i och den väckte ett etologiintresse som levat kvar sedan dess. Djur är helt enkelt skojiga och extra roligt är det att försöka förstå varför de gör som de gör.

Under de år då jag levde ensam fylldes min lägenhet med allehanda djur: fiskar, fåglar, katt, hund, diverse insekter, en och annan orm... Och jag menar verkligen "fylldes". Det handlade om stora akvarier och fågelburar av voljärmodell! Och alla fanns hos mig för att jag ville se hur de bar sig åt. Därav de stora akvarierna, eftersom fiskar inte beter sig naturligt i "syltburkar". Min bassetthund och jag läste för övrigt Människan och hunden tillsammans. Det var rätt kul, även om Lorenz faktiskt inte hade rätt i allt.

Senare, när jag inte bodde ensam längre, fick jag lov att avveckla det mesta av djurhållningen. Det är svårt att samordna ett parförhållande med odling av mygglarver i badrummet och mjölmaskar i kylskåpet, hur hygieniskt det än görs. Kjell, min nuvarande, skulle säkert inte invända, men nu har vi å andra sidan inte plats. Dock har jag gråsuggor i ett terrarium i köket, och vi är mycket varsamma med husets spindlar.

Ett av de djur som Konrad Lorenz berättade mycket om är kajan. Många tycker illa om de stora skränande flockarna, men kajan är en intelligent, mycket nyfiken och synnerligen social fågel. Så här års har ungfåglarna kommit så långt i utvecklingen att de kan samlas i små grupper och ge sig ut på äventyr. Oftast handlar det om att skaffa mat, även om föräldrarna fortfarande matar dem.

Kajor är opportunister – de tar för sig av maten överallt där den finns. I städer på sommaren flockas människor kring diverse matställen utomhus, och där samlas även kajorna. I vår närmaste stad, Nora, är det främst Noraglass, den intilliggande pizzerian och Statoil som drar. Där spatserar kajorna omkring och inväntar den där smulan som säkert kommer att falla från den rike mannens bord: sista biten av glasstruten, några pommes frites, en pizzakant eller en bit av det tråkiga korvbrödet.

Ungkajorna på macken bryr sig inte om bilar som just har kommit dit. Men när någon kommer ut från macken, bärande på något som kan tolkas som ätbart, blir kajungarna uppmärksamma. De som sätter sig vid matbordet utanför macken får genast sällskap av förväntansfulla fåglar.

Och har man en påse med sig in i bilen, landar fåglarna genast på backspegeln eller motorhuven. Eller med en liten duns på taket. Det låter roligt när de går där uppe. De tittar intresserat in i bilen, som för att utröna om det var något ätbart i påsen och om man möjligen kan tänka sig att dela med sig.

Och det kan man ju, eller många kan det i alla fall. Det är trots allt rätt mysigt med vilda fåglar som äter ur ens hand.

Vi kom ut från macken med en påse mandelkubbar, tänkta till fotbollsmatchen på kvällen (den där Zlatan gjorde ett så vackert mål). Vi uppvaktades genast av fem unga kajor. En av kubbarna blev kajmat och samtidigt fick vi några skojiga bilder.

Stora fötter

Bigfoot? Yeti? Velociraptor?

Nja, inte riktigt. Men väl en ovanligt storfotad älg. Jämförelsen med Kjells stövel visar att den skulle dra minst storlek 44.

Foto: Kjell Andersson

En hen!

Vinbergssnäckan (Helix pomatia) är varken hon eller han. Eller, för att vara mer exakt, den är båda samtidigt – alltså hermafrodit. Vid befruktningen måste två snäckor vara närvarande, men resultatet kan mycket väl bli att båda lägger livsdugliga ägg.

Det är det som den här snäckan håller på med. Den gräver ned sig en bit i marken och lägger sina 40-60 ganska stora ägg. Snäckan är mycket välkamouflerad i gruset, men man kan ju tycka att grusunderlaget är mindre lämpligt att gräva i. Bara några centimeter under ytan finns dock väldränerad och sandig jord, som säkert lämpar sig bra för snäckans ägg.

Vinbergssnäckor är ätliga. Jag själv skulle inte ens vilja pröva, men i vissa länder äts så mycket vinbergssnäckor att man har fridlyst de vilda bestånden. Bara i Frankrike lär man konsumera omkring 500 miljoner snäckor per år.

Lyckligtvis är det dock lätt att odla snäckorna, vilket munkarna som under medeltiden förde hit dem var väl medvetna om. Snäckorna räknades inte som kött; munkarna kunde äta dem utan att synda mot fastereglerna. Snäckorna har sitt ursprung i mellersta och sydöstra Europa, men har anpassat sig väl till vårt kallare klimat, åtminstone i Götaland, Svealand och längs södra norrlandskusten. Inför vintern gräver de ned sig och stänger skalet.

Snigeln har hittat fram

Svart skogssnigel, Arion ater, lär kunna bli 10-15 centimeter lång. Just den här anpassar sig inte till sådana begränsningar. Den är minst "tre tändsticksaskar" lång, det vill säga minst17,4 centimeter.

Att den har blivit så stor kan möjligen bero på att den äter av katternas torrfoder – ur deras burk och gärna samtidigt. Katterna bryr sig inte om snigeln och snigeln bryr sig inte om dem.

Jag blev litet förbryllad över att snigeln kröp uppe i verandafönstret. Maten brukar ju stå på golvet. Men den är flyttad. För att det skall bli svårare för skatorna att sno kattmaten, har vi ställt matburken längst in i ett hörn av verandan, på en byrå.

Katterna kan hoppa upp till maten, men för skatorna blir det litet svårare. De kan inte längre utifrån se om det finns mat eller inte. De är för kloka och försiktiga för att chansa.

Det här borde ha gjort det svårare även för snigeln, men på ett eller annat sätt har den hittat det nya serveringsstället. Den kröp vidare över fönstret och ned i matburken. När jag såg efter för en stund sedan, åt snigeln i burkens ena ände. I den andra knaprade jättekatten Hubbe för fullt.

Jag var tvungen att visa katterna det nya matstället. Hur snigeln hittade dit, har jag ingen aning om.

Gröna blad blir gula gulor

Hönorna blir glada när de får färskt grönfoder: gräsklipp, ogräsrens och vegetabiliskt köksavfall är mums! Ogräsrens med vidhängande jord är extra poppis, eftersom det understundom finns goda kryp i jorden.

När hönorna får gröna växter att äta, blir äggulorna starkt mörkgula – ljusår från de blekgula historierna i köpeäggen. Pannkakor, omeletter och sockerkakor blir vackert gula, och smaken blir så mycket bättre än med fabriksägg.

I en affär såg jag äggkartonger märkta med "extragula gulor" och äggen kostade drygt en krona mer per styck jämfört med vanliga ägg från samma leverantör. Av förpackningstexten framgick att äggen kom från "burhöns med inredda burar" – vilket innebär att varje höna har ungefär ett A4-ark i utrymme – men det stod ingenting om vad hönsen hade ätit för att producera gulare äggulor. Antagligen något mysko färgämne. Jag har svårt att tänka mig att det skulle vara praktiskt att utfodra burhöns med färska maskrosblad.

Foto: Johan Andersson

Nyaste lilla hönan i redet – eller är det en tupp?

Alldeles nyfödd. Kycklingfjunen har precis torkat och visst är den alldeles underbart söt. Men om bara några dagar börjar gulligheten försvinna, då vingpennorna och de första stjärtpennorna börjar växa fram.

Det här är mammahönans förstfödda. Hon har samlat på sig en försvarlig hög ägg; säkert är det inte bara hennes egna. Dessutom har hon sällskap i redet av ytterligare en värphöna. Det skall bli intressant att se hur de samsas, både sinsemellan och gentemot varandras kycklingar.

Hos den här rasen, svart orpington, är de vuxna djuren helsvarta. Men som nykläckta är kycklingarna svarta och vita. De ser mest ut som små pingviner.

Harkrank med evolutionär fördel

Det här är en harkranksherre som bor i växthuset. Att det är just en hane ser man på den tvärt avslutade bakkroppen. Hos honan är bakkroppen utdragen till en spets, som hon använder för att kunna lägga sina ägg i annars svåråtkomliga skrymslen.

Däremot vet jag inte säkert vilken art just det här är – det finns cirka 350 arter att välja mellan bara i Sverige. Catalogue of the Crane Flies of the World förtecknar 17625 arter (22 maj 2012) över hela världen och sannolikheten är stor för att många arter inte är beskrivna än, eller inte ens upptäckta. Av utseendet att döma skulle det här dock kunna vara en Nephrotoma crocata crocata.

Harkrankarna räknas som myggor, men till skillnad från de insekter vi vanligen kallar mygg har de en V-formad fåra på thorax (mellankroppen) mellan vingfästena. Fåran syns relativt tydligt på bilden. De har dessutom ett karakteristiskt ribbnät i vingarna.

På bilden syns även den ena svängkolven. Harkrankar hör till tvåvingarna; det ena (bakre) vingparet är ombildat till svängkolvar eller halterer. Dessa består av en liten "knopp" som sitter längst ut på ett skaft. När insekten flyger rör sig dessa knoppar mycket snabbt och skapar ett vibrerande gyroskop. Det bidrar till att stabilisera insektens kropp under flygningen.

Harkrankar finns i många format, från 2 till 100 mm i längd. Harkrankar i vårt tempererade klimat blir dock högst 60 mm långa.

Harkrankar är ofarliga; de varken bits eller suger blod. I själva verket lever de fullbildade djuren bara en kort tid och de äter knappast alls under sitt "vuxna" liv.

Däremot söker de sig gärna mot ljuset och ett öppet fönster under sommarkvällarna kan vara helt oemotståndligt för en fåkunnig harkrank. Då uppstår lätt den där situationen som är det enda jag har emot harkrankar: De tappar ben på min kudde! Men å andra sidan förstår jag ju nyttan med det här självstympande beteendet. Det är ju bättre att förlora ett eller ett par ben än hela sig!

Just den här herrn uppvisar mimikry. Arten är inte giftig, men den svartgula tvärrandningen signalerar giftighet som hos getingar och bin. Den biologiska fördelen är att djuren ratas av rovlevande djur som gärna äter upp släktingar som inte har denna giftsignal.

Mimikry är mycket vanligt, framför allt bland insekter. Hos insekter och andra djur med snabb generationsväxling kan den här typen av adaptiv evolutionär färgteckning ganska fort leda till att nya arter utvecklas. Djuren som inte har denna färgteckning överlever inte i samma utsträckning som de djur som har den, och kan alltså inte ge lika stor avkomma. Djuren som har färgteckningen i sina gener får en större avkomma som i sin tur för egenskapen vidare.

Foto: Kjell Andersson

Nattlig livlina

När mörkret faller ger sig spindeln ut på jakt. Hon drar trådar tvärs över dörröppningen på verandan och upp i eldkaprifolen alldeles utanför. Men det här är inte fångsttrådar; de är till för förflyttning. Spindeln använder dem för att ta sig från dagens sovplatser inne på verandan till fångstområdena i kaprifolen. Väl där springer hon runt på bladen tills hon hittar något bytesdjur, till exempel en lagom stor larv.

Larverna som under dagen äter av kaprifolens blad skulle vara illa utsatta om de stannade på bladen under natten. Den långsamma larven skulle inte ha en chans mot den snabba spindeln. Så den stannar inte; i stället använder den ett försvarssystem.

När natten kommer spinner larven en liten tråd och i den hänger larven, några centimeter under bladet. Om något då rör vid bladet där tråden är fäst, förlänger larven blixtsnabbt tråden – den kan bli flera decimeter lång. Och där, långt under den jagande spindeln, befinner sig larven i relativ säkerhet. När allt är lugnt igen, det vill säga när rörelsen på bladet har upphört, klättrar larven upp och blir hängande strax under bladet.

Jag skulle ha behövt någon som kunde hålla i belysningen åt mig, för att slippa använda blixten, men husets herrar sov djupt. Här blev larven och livlinan lysande ljusa. I verkligheten syns de knappt alls, men bilden blev ju litet smårolig ändå.

Haiku till en mullsork

Min nos känner dig,
sork, där nere i jorden,
jag fångar dig snart!



Vattensorken eller mullsorken, Arvicola terrestris, bygger komplicerade gångsystem i jorden och livnär sig av rötter och andra växtdelar.

Den är ett skadedjur, som kan gå mycket hårt åt odlade växter. I nyodlingar kan uppemot hälften av alla plantor skadas av sorkar. Sorken äter även insekter och små blötdjur.

I områden där sorkens naturliga predatorer – räv, vessla, ugglor och rovfåglar – minskar i antal kan sorkpopulationerna växa explosionsartat.

Vattensorken kan bilda stora kolonier där många individer har ett sammansatt socialt beteende. I andra grupper har varje enskild individ ett eget revir som markeras med avföring. Gångsystemet innehåller oftast ett större förrådsrum och en eller flera grottor där sorken sover.

Sorkjakt hör till hundens absoluta favoritsysselsättningar. Hon kan sitta länge vid gångmynningen och tåligt vänta på att sorken skall komma inom bithåll, ungefär som när en isbjörn väntar vid sälens andningshål. Plötsligt försvinner halva hundhuvudet ned i marken och ofta nog får hon napp. Klökmagad som jag är vill jag sedan helst inte se vad hon gör med sorken – då tittar jag hellre bort.

Foto: Johan Andersson

Rådjur vid fågelbordet

Grannen skickar inte ut sin hund efter rådjuren – mest, tror jag, därför att hunden då skulle ge sig ut i skogen på egen tass och där finns det vargar. I alla händelser har grannen gott om rådjur alldeles utanför köksfönstret.

Här sysslar mor och barn med städning under fågelbordet. Samtidigt är domherrar och talgoxar i full fart med att äta frön i fågelbordet och skvätta ned mer mat till rådjuren.

Vi har lindrigt sagt gott om rådjur. De går nu i små grupper med 4-10 djur, med en eller flera getter, fjolårskillingarna och ibland en bock. De håller sig nära bebyggelsen, i skogskanterna och på åkrarna – samt förstås i trädgårdarna. Tydligen vill de inte gärna gå upp i den riktiga skogen, kanske för att den är för farlig för dem med både varg och lo som jagar dem.

En stund senare befann sig det här paret, plus ytterligare två kid, på åkern utanför vårt köksfönster. Tydligen har alla tre killingarna överlevt vintern och mamman börjar bli märkbart rund om magen.

Men vi släpper ut jycken. Hon ger sig inte av till skogen, utan nöjer sig med att jaga bort rådjuren från trädgården.

Spinken vill inte vara med på bild

Vad en spink är? Det är en liten fågel när man inte riktigt vet vilken art det är. Sådant lär man sig genom att lyssna på P1:s Språket.

I det här fallet är det dock inte en riktig spink, utan en blåmes som flyr undan kameran.

Småfåglarna tycker om matbollarna. Trots att det finns gott om mat på den snöfria marken, fortsätter de att kalasa på den uthängda maten.

Här var det hackspett, talgoxe och blåmes som försåg sig, men de ville inte sitta still länge nog för att fastna på bild. Talgoxen hinner knappt äta mellan de vaksamma blickarna mot kameran innanför fönstret.

Det är nästan obegripligt att den lilla energi fågeln får i sig genom de få frön den hinner äta vid varje besök, kan kompensera den energi som går åt under själva flygturen till och från matplatsen.

Foto: Johan Andersson

Vargar och lodjur

Varg åt vänster, lo åt höger

En älgjaktsdag i slutet av januari hittade Kjell spår av både lo och varg, bara dryga hundra meter från huset. Vargen och lon hade gått i samma spår, men åt varsitt håll.

Några dagar tidigare stod jag ute på verandan mitt i natten och beundrade snöfallet. Det var ganska ymnigt. Jag hörde något djur alldeles bortom dammen och trodde att det var rådjur, så jag stampade hårt i verandagolvet. Rådjuren brukar inte bli särskilt imponerade av det, men det är alltid kul att reta dem litet. Men den här gången var det inte rådjur, utan stora, tunga tassar som sprang bort från dammen. Klövar och tassar låter helt olika mot snön. Jag tänkte först på räv, men så tunga rävar finns bara inte. Lo eller varg, alltså, men så nära? Tjugo meter från huset? Visserligen hör jag dem yla på nätterna, men ändå. Det snöade så mycket under natten att alla spår var otydbara på morgonen.

Sedan hittade Kjell spåren alldeles bortom den smala skogsremsan på sydsidan, och det bekräftade ju i alla fall att det jag hade hört var möjligt.

I dag hittade vi nya spår, bara ett femtiotal meter från huset. Vargen har gått över åkern och fortsatt via stenbron över bäcken.

Det handlar om en ensam varg och den sätter stora spår med rejäla stegavstånd. Snötäcket är fortfarande – trots att vi är en god bit in i februari – bara några centimeter djupt.

Höger: Jämförelsen med hundens spår är nästan litet skrämmande – i alla fall så pass att hunden får stanna inne på nätterna, eller åtminstone ha sällskap när hon skall ut.

Visserligen är hon snabb, men inte tillräckligt för att tampas med vargen. Dessutom tror jag inte att hon förstår att vargen är betydligt farligare än rådjur och grävlingar.

Det blir svårare med katterna. Om de inte får vara ute på nätterna, klagar de så att ingen kan sova.

Vargens steglängd är imponerande. Vargspåret löper diagonalt från bildens vänstra nedre hörn.

Nu är det ju aktuellt med skyddsjakt på varg igen, men jag tror inte att det blir någon sådan i vårt område. Jag hoppas att vargen får leva kvar här!

Bet sig i tungan ...

Gråsuggor är kräftdjur och de allra flesta kräftdjuren lever i vatten. Undantaget är en del av de cirka 10 000 gråsuggearterna. Här i Sverige har vi ungefär 25 arter.

De arter vi vanligen ser, murgråsugga och källargråsugga, lever på land men är ändå inte helt anpassade till landlivet. Djuren andas som alla gråsuggor med gälar och är helt beroende av en fuktig miljö för andningen. Bara vanlig luft duger alltså inte. Gälarna sitter vid det bakersta benparet.

Just det här är en källargråsugga, Porcellio scaber, som är helt grå på ryggen och därmed skiljer sig från murgråsuggan som har ljusare fläckar på ryggen.

Gråsuggehonan har en yngelsäck på buksidan. I denna bär hon de befruktade äggen tills de kläcks. Det ser då ut som om gråsuggan föder levande ungar. Jämför med ett annat kräftdjur, räkan, där honan håller rommen mellan benen.

Gråsuggor ömsar hud flera gånger, både under uppväxten och som vuxna. Gråsuggan kryper ur den gamla huden och under denna har det redan bildats en ny. Ofta äter den upp det gamla fodralet och tillgodogör sig näringen i det.

Husdjur Det går bra att ha gråsuggor som husdjur, till exempel i ett gammalt akvarium eller helt enkelt i en fukttålig tom mjölkförpackning. Det här är aktiva djur som rör sig mycket, men de föredrar mörker.

Ett sätt att ge dem en bra miljö är att täcka akvariet med svart, ogenomskinlig plast. Sätt genomskinlig röd plast på framsidan, så kan du studera djuren även i dagsljus. Bottna akvariet med jord och multnande löv (helst lönn eller hassel – inte björk eller asp) och lägg dit en halvmurken gren eller vedbit. Gråsuggorna gillar de små svampar som växer på sådant trä. Se till att hålla bra fuktighet i akvariet, men dränk inte gråsuggorna. Placera akvariet på en hyggligt sval plats, inte i solljuset. Om du har belysning för att kunna se gråsuggorna bättre, bör du släcka den när du inte studerar djuren.

Gråsuggor är avgjort nyttiga djur. De betyder mycket för nedbrytningen av de vissna löv och andra växtdelar som hamnar i förnan och bidrar på så sätt till det ekologiska kretsloppet.

Parasitisk levande gråsugga Cymothoa exigua är en parasitiskt levande gråsugga i familjen Cymothoidae och den blir 3-4 cm lång. Den tar sig in mellan gälarna på en fiskart, Lutjanus guttatus, och sätter sig fast i fiskens tungrot. Där suger den blod ur tungan tills denna atrofieras av blodbristen.

Parasiten sätter sig då fast i muskeln vid tungstumpen och fisken kan använda parasiten som om den vore dess normala tunga. Det tycks inte som om parasiten orsakar fisken ytterligare skada. Det här är det enda kända fallet där en parasit helt ersätter ett organ hos värden.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, leddjur

Automatiskt däckbyte och lördagsmat

Ungdom i all ära, men det finns tillfällen då det är direkt fördelaktigt att vara såväl äldre som spröd och svag kvinna. Det här är ett sådant.

Det är småkallt ute och vädret kan inte riktigt bestämma sig. Det regnar och blåser om vartannat. Johan sätter på vinterdäck på min bil, helt utan att jag behöver vare sig peka eller lägga mig i. Han är väl som alla andra grabbar, oavsett ålder: I och med att det kom en maskin = mutterdragare i huset blev det roligare.

+ 63 kg älgfärs och 2 filéer
från en enda älgtjur

Under tiden kan jag sitta inne i stugvärmen och planera lördagsmiddagen, som antagligen kommer att omfatta någon form av älgkött – kanske biffar med någon riktigt smarrig gräddsås. Eller vitlökssmör rört på riktigt smör och riktig vitlök.

En bra arbetsfördelning, tycker jag, bara jag själv slipper slita med däcken.

Nybörjarkyla

Brrr! Den allra värsta köldperioden på året är just nu. Man inser att hösten är på upphällningen och att snön faktiskt kan komma vilken dag som helst. Man har ännu inte hunnit vänja sig vid tanken på att den ändlöst långa sommaren är slut. Samtidigt har kroppen inte anpassat sig till kylan. Trots allt är det ju skönare med värme.

Kylan och risken för frosthalka gör att Johan har ställt undan cykeln. Nu får han skjuts till bussen och det finns få saker som är så motbjudande att göra på morgonen som att skrapa bilrutor. Jag tappar alltid taget om skrapan och slår alltid knogarna i någon vass kant.

Det verkar dessutom som om temperaturen sjunker litet extra under morgontimmarna. Bilrutorna kan vara alldeles rena när jag tittar ut klockan sex, men när det är dags att åka strax efter åtta är de helt igenisade. Kjells Dacia är fortfarande helt täckt av frost. Min Twingo som står bredvid har redan varit ute på morgonskjuts. Och jag har ett nytt sår på knogarna.

Den frostiga slåttervallen nedanför björkdungen lyser i solskenet. Det är fortfarande så pass kallt att frosten kanske blir kvar hela dagen. Och OK, jag får väl ge efter litet. Det är vackert. Det finns varma handskar, varma brallor och varma jackor. Och det är inte alls så farligt kallt, men fortfarande vackert.

Invid husväggen i grythyttestolen har lilla kissen hittat en solig utkiksplats. Nåja, lilla och lilla – jag ställde Hubbe på vågen i går och han väger nästan åtta kilo.

Men han är inte fet. "Kraftig benstomme" brukar aningen för tunga människor skylla på, men hos Hubbe stämmer det. Hans tassar är nästan dubbelt så breda som hos en "normalkatt". Han är visserligen en bondkattsblandning, men både han och den grå kusinen Oskar har en rejäl slurk norsk skogskatt i bakgrunden. Oskar väger dock något kilo mindre.

Hubbe ser ut att njuta i solskenet. Jag tror att jag skall göra detsamma. Det har ju fördelen att jag kan sluta gnälla över kylan. Till och med vintern har sina goda sidor.

Ask på rödlistan

Det här unga trädet är friskt,
men i backen nedanför står
både unga och gamla träd
med askskottsjuka

Vid det här laget är nästan alla våra askar avlövade. Asken brukar kallas det förnämsta trädet; den kommer sist och går först. Lövsprickningen kommer sent på våren, ofta först i juni, och bladen fälls tidigt på hösten. En del av våra askar bryr sig inte om den regeln utan har fortfarande bladen kvar, till exempel det här unga trädet som växer tillsammans med oxel, rönn, lärk, tall och en.

Asken är vindpollinerad och blommorna kommer före lövsprickningen, men normalt blommar trädet först när det har blivit omkring trettio år gammalt.

Ask till nytta Asken har alltid varit ett "nyttigt" träd; bland annat har man samlat löv från den som vinterfoder åt boskapen. Det har till och med varit vanligt att hamla träden, för att få fram fler och lövrikare skott på mer åtkomlig höjd. Det hårda och sega virket har används till verktyg och redskap, och av barken framställdes Cortex Fraxini mot frossa och mask.

Askens löv är frostkänsliga, vilket troligen är bakgrunden till Carl Fredrik Hoffbergs konstaterande i Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom från 1792: "Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen."

I Anders Rosenstens Tankar om skogars skötsel, eller Nödig underrättelse om wilda träns natur och egenskaper, jämte bihang om allehanda fruktbärande träns skötsel, som höra til trägården från 1752 hittade jag ett av de roligare tipsen om vad ask kan vara bra till: "Om man i pestetiden dricker ett skedblad Ask-saft på nykter maga, så behöfver man ej frukta för fiäckfeber eller pesten."

Världsträdet Inom nordisk mytologi har asken speciell betydelse, som världsträdet Yggdrasil. Men eftersom världsträdet sägs ha varit evigt grönt, och fornnordiskans askr även kan betyda idegran, är det möjligt att Asken Yggdrasil i själva verket var en idegran. Namnet Yggdrasil tolkas vanligen som "Yggs häst"; Ygg är ett av Odens många namn.

Men "Yggs häst" kan i det här fallet vara en kenning och syfta på händelsen där Oden hängde sig som ett offer åt sig själv och blev hängande i nio nätter för att lära sig runsångernas hemligheter:

Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
    Havamal, strof 138

År 2010 placerades asken, Fraxinus excelsior, på rödlistan, och den betecknas som sårbar (VU). Anledningen är askskottsjukan.

Vi har ganska många askar, varav en del är hyggligt höga, och hos vår närmaste granne växer några riktigt stora askträd. Tyvärr är många av askarna sjuka.

Ask växer vild i södra och mellersta Sverige, även på Gotland och Öland. Redan 2002 hade enstaka observationer av sjukdomen gjorts, men året därpå kom de första säkra rapporterna. Sjukdomen kan redan tidigare ha funnits i Sverige, men då i så begränsade angrepp att de inte har uppmärksammats. I dag sprids askskottsjukan snabbt och angriper träden inom hela utbredningsområdet.

I Sverige är det här en ny trädsjukdom, men i Polen och Litauen har den varit känd i mer än tio år och åstadkommit mycket stora skador. Under denna korta tid har 60-80 procent av Litauens askbestånd dödats av askskottsjuka. Man vet ännu för litet om sjukdomen för att med säkerhet avgöra dess ursprung, men för närvarande verkar det troligt att den har kommit med vindburna svampsporer från Polen och Litauen till Sverige. I Danmark ser man samma spridningsmönster som i Sverige, men Norge tycks hittills vara förskonat.

Det har varit hård frost i natt och i
dag faller de sista bladen på det här
mycket unga men sjuka trädet

Det är först och främst de unga skotten som angrips. De knoppar som anlagts året innan på de då färska skotten slår inte ut på våren. Innerbarken på skotten dör och under sommaren kan angreppet spridas till grenarna. Från grenarna kan sjukdomen sedan gå vidare till stammen, där det uppstår kräftsår (stamnekroser). När dessa når runt hela stammen, dör kronan ovanför såret. Dessutom kan angreppet sprida sig till de nya skott och blad som kommer under sommaren. Den här sjukdomen dödar både unga träd och gamla bjässar, och såväl vildväxande som odlade träd.

År 2006 beskrevs i Polen en ny svampart, Chalara fraxinea, som är identisk med den svamp som angriper svenska askar. Den ger samma symptom som vid askskottsjuka och i odlingsförsök har det visat sig att olika askkloner har olika mottaglighet för askskottsjuka. Än har man dock inte hittat någon klon som är helt resistent.

Mycket tyder alltså på att sjukdomen sprider sig snabbt. Även i Sverige har askdöden fått stor omfattning. Många andra arter är knutna till asken och när asken dör hotas även dessa. Till de redan tidigare rödlistade arter som är beroende av asken hör askpraktbaggen, askvårtlav, aspfjädermossa, askticka och asknätfjäril.

Det finns ännu ingen fungerande metod för att hejda sjukdomen. Att fälla de angripna träden förhindrar inte spridningen, men är till nackdel för de arter som behöver asken. Svampens sporer sprids med vinden och man kan utgå från att där det finns askar finns även svampsporerna. Som läget är i dag är den viktigaste åtgärden att samla information om askbestånd som visar förhöjd motståndskraft mot sjukdomen. Förhoppningsvis kan detta så småningom leda till att man hittar resistenta askar.

Läs även andra bloggares inlägg om insekter, svamp, träd, växter, rödlistan

Gångar i björk och ryssolja

De här bilderna tog jag vid en björk som brutits i en storm. Halva trädet står fortfarande upprätt. Det finns en del grönska kvar i toppen, men trädet är svårt angripet av både björkticka och fnöskticka. Alla bilderna är tagna på barken.

Mest ser det ut som
en nyplöjd åker

Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi, är en skalbagge som är vanlig i hela landet och den angriper medelålders och äldre björkar som är döda eller döende men fortfarande står upp. Det händer dock i undantagsfall att äggen läggs i redan liggande träd.

Splintved är den yttre delen av veden i en trädstam, mellan tillväxtzonen under barken och kärnveden. Kärnvedens celler är döda, liksom de flesta av splintvedens celler.

Gångarna går sida vid
sida tvärs över fibrerna

Men i splintveden finns en del levande celler som sköter transporten av vatten och mineraler från rot till blad. Splintveden har ofta mindre motståndskraft än kärnan mot insekter och svampar, men på ett växande träd angrips kärnveden lättare än splintveden, därför att splintvedens levande celler kan aktivera ett försvar.

Från utsidan ser man raden
av hål in till modergången

Björksplintborrehonan placerar ett hundratal ägg utefter en modergång som anläggs längs med fibrerna i veden. Över denna ser man rader med utgångshål. När äggen kläckts äter larverna fram mer eller mindre slingrande gångar som utgår vinkelrätt från modergången och delvis går ned i splintveden.

Modergången sedd inifrån

Larverna övervintrar i gångarna och förpuppar sig på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig sedan ut genom ett flyghål, varpå de söker sig till tunna, levande kvistar där de gnager i sig föda.

Under vintern är det ganska lätt att se angreppen av björksplintborre, eftersom hackspettar kan hacka bort mycket bark för att komma åt de övervintrande larverna innanför.

Man tror att björkar som är utsatta för någon form av stress, som vatten- eller syrebrist, eller av kalätande insekter, lättare blir angripna av björksplintborre. Man kan också utgå från att björksplintborren gynnas av värme, som i sig kan medföra torka för björkarna.

Ryssolja av björknäver Ryssolja är en lättflytande olja som utvinns genom torrdestillering ur björkbark. Historiskt har den använts som lädersmorning på bland annat skor och seldon till hästar.

Här återger jag den finlandsvenske botanikern, prästen och ekonomiske publicisten Pehr Kalms (1716-1779) redogörelse för hur oljan utvanns, som han beskrev det i sin Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742. Denna resa genomförde han på uppdrag av Carl von Linne och som dennes lärjunge.

"Ryssoljans tilverkande hade jag tilfälle at inhämta af Herr Landtmätaren LINDBERG som sade sig först fått veta det på det sätt; at han uti Gefle gifvit en Rysse ät dricka så mycket bränvin han någonsin behagat, då han i fylnaden uppenbarat for honom det samma. Landtmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat det samma, och bekommit en olja, som skal haft just samma lukt, som den, hvilken är på Ryska lädret, samt med den samma smort såväl all sin Sadel- och åkedon, som stöflar och dylikt, hvartil denne olja skal vara mycket skön; hon sades göras på detta sätt: man tager gammal näfver, ju äldre, ju bättre, skär den i stycken, och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten det ena stycket brede vid det andra, samt så tätt man någonsin kan plugga och drifva dem tilhopa, öfver hela grytbotten, öfver grytan lägges sedan et bräde, som täcker den samma jämt; midt uppå samma bräde bör vara et hål, hvarigenom oljan skal rinna ut; derefter gräfves en grop i jorden, deri en stenskål eller annat käril sättes; deröfver stjelper man grytan, så at brädet eller låcket är nederst, men botten af grytan up åt; smetar sedan och stryker med ler rundt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller låcket at intet väder eller luft på något sätt må komma derigenom, ty der det sker, gör man sig fåfängt hopp om, at bekomma någon olja, och är det gemenligen et tecken, at om man icke får någon olja; det hål eller öpning då varit någorstäds för väder emellan brädet och grytbrädden. När man nu så har smörgt med ler emellan brädet och grytbotten, och fortfar dermed 5 eller flere timmar, då oljan flyter utur näfren ned igenom hålet uti skålen, som är derunder, hvilken sedan kan tagas up och förvaras. Herr Landtmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning et stop olja, som varit hel skön. Ny eller ung näfver skal icke duga härtil, emedan man deraf väl skal få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skal man knapt kunna känna, at den har den lukt som den ordinaira hafver. Grytorne skola icke fara särdeles väl af detta brännande, derföre brukas hälst sådana, som äro gamla, och utaf hvilka man ej mera gör stort värde."

Kalm nämner inte var elden skall anläggas, men den traditionella metoden för torrdestillering var att anlägga eld runt och på själva grytan. Jag tänker pröva det här nästa sommar, men innan dess skall jag göra ett mindre försök. Jag misstänker att man kan ersätta järngrytan med en kakburk (typ pepparkakor) av plåt och stoppa den i vedspisen.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter

Subnivala rummet

Det börjar bli kallt ute. Om snön gör som förra året är det snart vinter. Vi stänger in oss i vårt hus och eldar för att hålla värmen. Mat finns i kylskåpet och skafferiet, vatten får vi från den djupa brunnen som inte fryser och veden räcker hela vintern även om det blir riktigt kallt. Vi är väl förberedda. Om vi ville kunde vi hålla oss undan vintern, snön och de iskalla vindarna, helt enkelt genom att stanna inne.

Men där utanför finns många små varelser som också behöver skydd. Isande vindar och snö som vräker ned kunde göra det alldeles omöjligt för dem att överleva vintern. Om det inte vore för det subnivala rummet.

Under snötäcket finns alltid ett litet mellanrum mellan marken och snön. Där marken är nästan slät, som på en grusplan, är mellanrummet litet. På en klippt gräsmatta är det högre. Där gräsmattan är oklippt, och där det finns annan växtlighet, blir mellanrummet ännu högre. Det är det här som är det subnivala rummet. Ordet betyder helt enkelt "under snön".

Ägaren till de här spåren
jagar älg, rådjur och vildsvin
men ratar nog inte en sork

Det är det här utrymmet som är räddningen för många små gnagare, som möss och sorkar, och för de insektsätande näbbmössen. De här små djuren har jämfört med de stora djuren en större kroppsyta i förhållande till vikten, och dessutom en högre ämnesomsättning. Det betyder att det är svårare för den lilla musen att hålla kroppstemperaturen uppe, än det är för till exempel en älg. Älgen klarar sig bra ute i det fria, även om temperaturen ligger långt under fryspunkten. Men den lilla musen överlever bara korta stunder där ute. Lösningen för den blir att ta sin tillflykt till subnivala rummet.

Där inne finns inga isande och uttorkande vindar, luftfuktigheten håller sig lagom hög och temperaturen ligger på en jämn nivå. Även om det är -30° där ute kan temperaturen i subnivala rummet ligga över nollan.

I denna behagliga miljö skapar gnagarna sina gångsystem, på samma sätt som de gör i det höga gräset under sommaren. I gångsystemet finns allt gnagarna och insektsätarna behöver: saftiga och lättåtkomliga rötter, färska och vissnade växtdelar, massor av frön från sommaren, maskar, larver och skalbaggar – kort sagt allt de här små djuren måste ha för att överleva.

Ibland gör de tunnlar upp till ytan, kanske för att proviantera. Fåglarna vid fågelbordet flyger gärna till närbelägna buskar och träd för att äta. De spiller mycket och under deras matplatser går sorkarna och mössen upp för att hämta mat. Här och var ser man dessutom tunnelöppningar med stora samlingar av musspillning.

När många djur samlas i tunnlarna under snön, kan koldioxidhalten stiga där inne. Men tunnlarna fungerar samtidigt som ventilationsrör, särskilt där det finns tunnlar som är öppna till ytan.

Djuren är relativt skyddade här inne. Ugglan får det mycket svårare i gnagarjakten när bytet befinner sig under ytan.

Men andra rovdjur är väl insatta i konsten att jaga under snön. Räven har god hörsel och hör var mössen och sorkarna håller till. Den följer gången där musen håller till och gör sedan ett hopp högt upp i luften, för att landa med framtassarna alldeles ovanför bytet. Gången rasar samman och bytet kläms fast; kanske dör det redan innan räven hinner gräva fram det.

Den skygga vesslan är svår att
fotografera. I vinter kommer den att
jaga gnagare under snön.

Vesslan kan med sitt lilla format inte hoppa sönder gångarna för att komma åt bytesdjuren. Däremot får den plats inne i gångarna och där kan den med lätthet förse sig av både sorkar och möss. Dessutom hittar den skalbaggar och andra insekter där inne, och sådant står definitivt på matsedeln. När vesslan befinner sig inne i det subnivala rummet är den skyddad mot ugglor och andra rovfåglar som annars är dess naturliga predatorer.

Förhoppningsvis är det inte riktigt dags för några subnivala rum än. Men man vet aldrig. Förra året kom snön tidigt och i massor, innan marken hann frysa till. Den varma marken under det tjocka snötäcket gjorde tillvaron enkel för alla smådjuren i det subnivala rummet.