TV-kväll i smaklöshetens tecken

Förr i tiden var kungen, prästen, doktorn och skolläraren folkets ställföreträdande gudar på Jorden. Det dessa potentater sade var lag, det de gjorde var rätt och alla deras göranden byggde på kloka, väl genomtänkta beslut. Ty naturligtvis måste de ha ett klokare tänkande än vanliga bondlurkar, annars vore de ju inte överhet.

Så är det inte längre. Människor kan tänka själva och fatta egna beslut om vad som är rätt och klokt. Eller?

Nej, inte alls, i dag har gudarna bara fått ny gestalt. De kallas "kändisar" eller "stjärnor" och de gör aldrig fel, bär sig aldrig illa åt och är alltid lika fantastiskt kloka. Som Anna Anka, Victoria Silvstedt eller en hel hoper av deltagarna i Expedition Robinson.

I Anna Ankas fall grundas stjärnstatusen uppenbarligen på hennes klarsynta inlägg i jämställdhetsdebatten, då hon förespråkade kvinnans skyldighet att suga av sin man varje morgon, om han så önskade.

Eller som Let's Dance-jurymedlemmen (han som är bög) som i sin ungefär fjärde mening i det första programmet i den pågående serien talar om att han ser fram mot många vickande rumpor, och litet senare i samma program - efter att ha sett en sådan vickande herrumpa - med ett menande flin klargör att han minsann skall titta på den när han kommer hem. Ungefär som om Let's Dance vore en audition inför inspelningen av en porrfilm avsedd för män med just hans preferenser. Jag undrar hur det för Let's Dance-deltagaren i fråga därefter kändes att vända ryggen åt juryn. Rätt creepy, kan jag föreställa mig.

Eller Robert Gustavsson, som i stort sett aldrig hinner förbi andra inandningen innan han levererar ett smaklöst sexskämt. Till och med min ytterst pryda mamma, som skulle ha fyllt hundra nästa år, strödde vid sällsynta tillfällen omkring sig bättre ekivoka skämt än Gustavsson. Hela han är en nästan perfekt imitation av mina killkompisar i barndomen, fram till dess att de fyllde tretton och började bli vuxna. Men det var förstås i slutet av 1950-talet; killar blev kanske vuxna tidigare då, till exempel innan de närmade sig femtioårsåldern - där Robert Gustavsson befinner sig.

Eller Melodifestivalens programledare förra året, Petra Mede, som glatt utropade att hon innan programserien var slut skulle ha hånglat med alla deltagarna... Varför denna upplysning? Vem var intresserad av den? Förhoppningsvis inte de ännu inte ens tonåriga småflickor som utgör en mycket stor andel av Melodifestivalens tittare.

Idrottsgalan i söndags då? För er som inte såg programmet kan jag berätta något litet från inledningen: Programledaren kommer in och spelar virrig för att få en anledning att säga att han blev lös i magen på väg in. Därefter uppmanar han publiken att förbättra sin hygien genom att efter eventuellt toalettbesök gå förbi Ulf Adelsohn och låta denne andas på deras händer (jag vet inte om Ulf Adelsohn är alko eller var berusad, men det var det intrycket programledaren gav).

Sedan tog något slags prisutdelning vid, till årets nybörjare eller något sådant.

Med denna lilla detalj avklarad studsar Magnus Uggla och en dansflock in på scenen. Plagierande dansnumret från "Det våras för Hitler" meddelar de:

Norge är ett tattarland, Norge är ett ruttet land, norrmän är ett jävla rövarband med koftor fulla av löss, Norge är ett land som vi hatar och dessutom borde det stå i brand, den norske journalisten Skavlan har knullrufs, den norske vinnaren i Eurovision Song Contest är en hobbit med fiol... Och så vidare, tills det hela avslutas med att Uggla spränger Norge samt förklarar krig mot landet.

Längre än så såg jag inte programmet. Till och med min sportförtjuste men trots det högt älskade man vägrade se resten.

OK, det hela skall väl föreställa lustigt. Men det är det inte. Det är rent ohyggligt lågtstående underhållning. Kiss- och bajshumor följt av ... ja, vad då? Om programledaren kan jag ju säga att jag inte hade väntat mig så mycket annat. Om Magnus Ugglas framträdande är väl "Jag mår illa" en lämplig kommentar?

Mitt i alltsammans visades flera gånger en förläget flinande svensk före detta kronprins. Kungahusets kvarlevande ända in i vår tid brukar ursäktas med att kungligheterna gör PR för Sverige. Denna PR borde i det här fallet ha bestått i att herr prinsen reste sig och gick, i stället för att sitta kvar att ge sitt stöd åt spektaklet.

Är det verkligen bara jag som blir tvärsur på den här typen av underhållning? Den är f-n i mig inte rolig!

Varför nöjer de sig inte med ett "Ja"?

Bortse från professionella intervjuoffer, sådana som Carl Bildt. De har lärt sig hantera intervjuare.

Bortse också från dem som verkar tycka att det svåraste och värsta man kan råka ut för är att behöva svara på en fråga, eller att ens öppna munnen. Vi som är gamla nog minns väl Stenmarks något kortfattade svar. Frågan kunde innehålla en hel räcka ord i många meningar, men svaret blev oftast bara ett "Jo".

Men där emellan...

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller: "Jag anser absolut att han har rätt i att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller möjligen: "Om jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet? Jag anser att Leonard Lagvrängare har rätt där. Man måste ta till 'datt', så jag håller med honom. Absolut, ja."

Jag har en känsla av att ju längre in i detta "mellan" intervjuoffret befinner sig, desto svårare har han att kort och gott svara "Ja". Annars kunde det bli:

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Ja."

Varför är det så - om det nu är det? Måste intervjuoffret brodera ut svaret för att hinna tänka igenom vad han bör/förväntas svara? Eller vill han i mesta möjliga mån dra ut på och pressa fram det gottaste ur den "berömmelsetid" han har fått sig tilldelad för att uttala sig i radio/TV?