Varför nöjer de sig inte med ett "Ja"?

Bortse från professionella intervjuoffer, sådana som Carl Bildt. De har lärt sig hantera intervjuare.

Bortse också från dem som verkar tycka att det svåraste och värsta man kan råka ut för är att behöva svara på en fråga, eller att ens öppna munnen. Vi som är gamla nog minns väl Stenmarks något kortfattade svar. Frågan kunde innehålla en hel räcka ord i många meningar, men svaret blev oftast bara ett "Jo".

Men där emellan...

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller: "Jag anser absolut att han har rätt i att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet, så jag håller med honom, ja."

Eller möjligen: "Om jag anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet? Jag anser att Leonard Lagvrängare har rätt där. Man måste ta till 'datt', så jag håller med honom. Absolut, ja."

Jag har en känsla av att ju längre in i detta "mellan" intervjuoffret befinner sig, desto svårare har han att kort och gott svara "Ja". Annars kunde det bli:

Intervjuaren: "Leonard Lagvrängare anser att man måste ta till 'datt' för att få rätsida på det här problemet. Håller du med honom?"
Intervjuoffret: "Ja."

Varför är det så - om det nu är det? Måste intervjuoffret brodera ut svaret för att hinna tänka igenom vad han bör/förväntas svara? Eller vill han i mesta möjliga mån dra ut på och pressa fram det gottaste ur den "berömmelsetid" han har fått sig tilldelad för att uttala sig i radio/TV?