Kärrspindeln, Dolomedes fimbriatus, befinner sig tills vidare i en kruka minst 15 meter från dammen, men det dröjer säkert inte länge innan den har tagit sig dit. Den brukar springa på vattenväxterna och vattenytan, där den fångar diverse smådjur. Den kan dyka om den känner sig hotad, men också för att ta byten under vattenytan.
Det här är ett av de rovdjur som tullar rejält på beståndet av grodyngel – dessa har redan i dag börjat lämna sina skyddande romkorn.
Kärrspindeln har, liksom alla andra spindlar, ett giftigt bett, men i likhet med andra svenska spindlar är den ofarlig för människor. Det är osannolikt att bettet ens skall tränga igenom den mänskliga huden, och om det ändå gör det är ju giftets styrka anpassat för betydligt mindre byten än vi.
Men det är en snabb spindel och är den på det humöret kan den vara ganska aggressiv. I alla händelser är den fin att titta på.
Foto: Johan Andersson
För ett par år sedan flyttade vi in grodrom från bäcken till dammen. Rommen kläcktes och många små grodor blev det. De flesta blev uppätna, av snoken eller av de större sländnymferna. Av tusen små grodor är det kanske bara en som blir vuxen. Men en del överlever i alla fall och förra våren återvände en liten skara till dammen.
Grodor är hemkära varelser. De vill helst tillbaka till det vatten där de föddes, och det är där de i sin tur fortplantar sig. Ingen av de stora grodorna som bor i dammen är födda där. De stannar i dammen, men de lägger inte rom (de kanske är hanar). De små dammfödda grodor som kom tillbaka till dammen förra året var då inte tillräckligt stora för att själva skaffa avkomma.
Men nu är minst en av dessa unga grodor tillbaka och hon har lekt i dammen. En rejäl klick grodrom seglar omkring på vattenytan.
Av romkornens utseende att döma har det redan gått flera dagar sedan leken. Varje romkorn omges av en geléklump, vilket förmodligen skyddar den lilla grodan där inne eftersom det blir svårare för till exempel sländnymfer att komma åt den. Man ser tydligt de små grodbarnen som vrider och vänder på sig inne i kornen. Grodsvansen – i det här stadiet har grodor nämligen svans – syns tydligt, liksom de små utanpåliggande gälarna.
Gälarna finns kvar när det lilla grodynglet lämnar sitt romkorn, men tillbakabildas snart. I stället bildas lungor inne i ynglets kropp. Grodor andas luft som andra djur med lungor, men kan dessutom ta upp syrgas ur vattnet direkt genom huden. Detta gör att grodor kan överleva länge under vattnet, till exempel en hel vinter.
Så småningom försvinner även svansen, men först växer benen ut. Samtidigt som svansen tillbakabildas, växer grodans tunga fram. Medan detta sker kan grodan inte äta via munnen. Då är det så smart ordnat att svansen så att säga återgår till kroppen, och blir till näring åt grodan.
Det dröjer till framemot slutet av sommaren innan smågrodorna är färdiga att gå upp på land – de få som överlever ända dit.
Orangutangbarn, lammungar, mänskobäbisar, valpar, föl och kattungar, alla har de en sak gemensamt: De är försvarslösa. Utan skyddande vuxna har de inte en chans att överleva.
Alla är däggdjur och har ögon som förefaller större i förhållande till ansiktet än hos vuxna djur. Och kanske är det de stora ögonen som hos människan väcker känslor som "beskydda mig" och "jag är gullig".
Å andra sidan finns det andra djurbarn som har ännu större ögon i förhållande till "ansiktet", och ändå inte väcker den allra minst känsla av "gullig". Som sländnymfer och dykarbaggarnas barn – ögonen är jättestora, men att kalla det de sitter i för ansikte, är nog att ta i. För övrigt vet jag vad de kan göra med sina fångstapparater – de skulle göra sig i vilken Alien-film som helst. Eller fiskyngel. Roliga att titta på, men gulliga – nä, det tycker jag inte. Och nykläckta småfågelungar med sina jätteögon – intressanta med litet äckliga.
Det lilla paddbarnet är förvisso inget däggdjur. Men ändå ... vuxna paddor är trevliga att titta på, men har knappast någon sötfaktor. Den här lilla, däremot, är både gullig och väcker beskyddarinstinkten till liv. Man pratar med den: "Kom nu lilla vän, så flyttar vi på dig så att stora elaka slåttermaskinen inte gör dig illa när den kommer." Man blir larvig, man gullepratar med en liten padda – och man skäms inte över det!
Ändå är den lilla paddan inte ens försvarslös – den har redan blivit så stor att den måste klara sig själv.
Så alla små är inte söta. Men många är det; betydligt fler än jag trodde innan jag började känna efter.
En ovanligt vacker huggorm i lysande silver och brunsvart. Teckningen syns sällan så här tydligt – troligen har ormen nyss ömsat skinn.
2009: Det här var en mycket stor snok, gott och väl över metern lång. Han höll till i dammen och skrämde antagligen vettet ur grodorna. Nåväl, grodorna överlevde men det gick värre för snoken. Han trasslade in sig i ett nät inne i hönshuset och omkom ömkligen när han inte kunde ta sig loss.
I år har vi en ny snok i dammen. Den är bara någon halvmeter lång och kan inte utgöra någon fara för annat än möjligen den allra minsta grodan. Kanske tar han en eller annan guppy också, för att inte tala om sländnymferna.
Två av de tre grodorna som mestadels håller till under en stor veketågsrugge alldeles i dammkanten. Den första flyttade in så snart vi hade fyllt dammen för första gången. Den tredje och minsta, som inte finns med på bilden, föddes här förrförra året.
