Små grodorna

För ett par år sedan flyttade vi in grodrom från bäcken till dammen. Rommen kläcktes och många små grodor blev det. De flesta blev uppätna, av snoken eller av de större sländnymferna. Av tusen små grodor är det kanske bara en som blir vuxen. Men en del överlever i alla fall och förra våren återvände en liten skara till dammen.

Grodor är hemkära varelser. De vill helst tillbaka till det vatten där de föddes, och det är där de i sin tur fortplantar sig. Ingen av de stora grodorna som bor i dammen är födda där. De stannar i dammen, men de lägger inte rom (de kanske är hanar). De små dammfödda grodor som kom tillbaka till dammen förra året var då inte tillräckligt stora för att själva skaffa avkomma.

Men nu är minst en av dessa unga grodor tillbaka och hon har lekt i dammen. En rejäl klick grodrom seglar omkring på vattenytan.

Av romkornens utseende att döma har det redan gått flera dagar sedan leken. Varje romkorn omges av en geléklump, vilket förmodligen skyddar den lilla grodan där inne eftersom det blir svårare för till exempel sländnymfer att komma åt den. Man ser tydligt de små grodbarnen som vrider och vänder på sig inne i kornen. Grodsvansen – i det här stadiet har grodor nämligen svans – syns tydligt, liksom de små utanpåliggande gälarna.

Gälarna finns kvar när det lilla grodynglet lämnar sitt romkorn, men tillbakabildas snart. I stället bildas lungor inne i ynglets kropp. Grodor andas luft som andra djur med lungor, men kan dessutom ta upp syrgas ur vattnet direkt genom huden. Detta gör att grodor kan överleva länge under vattnet, till exempel en hel vinter.

Så småningom försvinner även svansen, men först växer benen ut. Samtidigt som svansen tillbakabildas, växer grodans tunga fram. Medan detta sker kan grodan inte äta via munnen. Då är det så smart ordnat att svansen så att säga återgår till kroppen, och blir till näring åt grodan.

Det dröjer till framemot slutet av sommaren innan smågrodorna är färdiga att gå upp på land – de få som överlever ända dit.