Dagens goda gärning

En annan guldögonslända
från en tidigare räddning –
dagens hade sex ben

Guldögonsländan, Chrysoperla carnea, satt på undersidan av ett halvt ihoprullat kaprifolblad och högervingen hade fastnat mot bladet. Den hade klibbat fast i en minimal spindeltråd. Så jag letade fram tre verktyg: luppen, en knappnål och Kjell.

Kjell höll bladet upprullat. Med hjälp av luppen och nålen kunde jag sedan mycket försikigt pilla loss vingen. Den lade sig på rätt plats och den lilla damen föreföll oskadd. Likaså spindeltråden, så det verkar ju troligt att hon inte hade något klibb kvar på vingen.

En stund senare gick jag ut och tittade till henne, och talade om för henne att hon var fri igen. Hon gick fram till bladkanten, tittade mildögt på mig och flög i väg.

Så nu känner jag mig god. Och litet undrar jag faktiskt vad Kjell tänker om mig. Han avbryter korrekturläsandet av sin kappa för att hjälpa hustrun rädda ett litet kryp. Sådana äkta män är det inte gott om, men om det vore så skulle världen kanske vara en bättre plats att leva på.

En grön ticka?

Borsthår på ung
respektive äldre hatt

Nej då, inte alls. Från början är borsttickan, Trametes hirsuta, grå- eller gulvit. Mikroskopiska grönalger slår sig ned på den borstiga hatten och snart har tickan blivit vackert grönrandig i stället.

Randningen beror på att hatten är zonerad eller koncentriskt fårad och på att borsthåren växer i band med olika bredd, så att algerna får mer eller mindre bra fäste.

Tickan ger vitröta i veden och kort efter att trädet har dött bryter de ettåriga fruktkropparna fram. Det här är en av de vanligaste tickorna på öppen mark, som beteshagar och hyggen, och den kan växa i stora mängder på stubbar och lågor av björk och andra lövträd. Sällsynt förekommer den även på barrträd.

Här växer borsttickan på en sälglåga i ett soligt, södervänt läge invid en gammal och varm stenmur vid betesvallen. Den murkna stammen får vara i fred eftersom den ligger så nära muren. Den duger inte till ved och den ligger inte i vägen för slåtterbalken.

Det är inte bara tickor som har glädje av att träd får ligga kvar där de har fallit. Den näring som har samlats i trädet under dess livstid frigörs när trädet bryts ned. Den återgår till ekosystemet och redan medan nedbrytningen pågår kommer en mängd insekter och andra smådjur att dra nytta av den – vilket samtidigt innebär att de påskyndar nedbrytningen. Naturen vet exakt hur det här skall gå till, det är bara vi människor som lägger hinder i vägen genom att "städa" alldeles i onödan.

Hatten kan ha njur- eller halvcirkelform, eller till och med vara formad som en rosett. Den är uppemot 10 cm bred och omkring 1 cm tjock längst in. Ytterkanten är betydligt tunnare och har ofta inskärningar.

Undersidan med porerna

Till nytta för vem? De grönalger som växer på svamphatten är beroende av vatten. De livnär sig genom fotosyntes och genom att ta upp närsalter ur vattnet. Borsthåren på svamphatten håller kvar en hel del fuktighet. Redan det gör att grönalgerna drar nytta av svampen.

Frågan är då om nyttan är ömsesidig. I och för sig skulle man kunna tänka sig att svampen fick viss näring från algerna, men uppriktigt sagt tror jag inte riktigt på det. Det vore litet som att försöka få ett äppelträd att växa bättre genom att gödsla äpplet. Jag vet faktiskt inte hur förhållandet mellan svamp och alg fungerar i det här fallet. Men å andra sidan gör algerna kanske ingen skada heller.

Svampböcker Borsttickan ger ett bra exempel på problemet med svampböcker. Jag har sex sådana liggande vid datorn just nu, utkomna mellan 1981 och 2009, samtliga rikt illustrerade. Ingen av dem är direkt inriktad på matsvamp.

En bra sak med att ha flera svampböcker är att man kan jämföra bilderna. Skillnaden i utseende på en och samma art kan vara stor mellan de olika böckerna, precis som i naturen. De flesta behöver bilderna som hjälp i artbestämningen.

Av de sex böckerna tar två inte ens upp borsttickan. Tre tar upp svampen, men nämner inte algpåväxten och grönfärgningen eller visar den i bild. Bilderna visar i stället en vitgråaktig svamp. En enda både visar den gröna färgen och talar om varför svampen blir grön. När man står med en tydligt grönrandig svamp i handen och försöker lista ut vad det är, kommer man inte långt om bilderna bara visar vitgrå svampar.

Vacker men illaluktande

En del spindlingar/spindelskivlingar är egentligen ätliga, men eftersom det är lätt att förväxla arterna och eftersom en del av dem är dödligt giftiga, rekommenderar man numera att man totalt avstår från att plocka spindlingar till mat.

Men just stinkspindlingen eller kamferspindlingen, Cortinarius camphoratus, lägger man nog inte frivilligt i svampkorgen. Den luktar nämligen riktigt illa, som om man hade glömt kastrullen med skalpotatis på plattan och låtit vattnet koka bort. Men den obehagliga lukten är inget säkert kännetecken – en del känner den inte alls eller märker bara en svagt obehaglig lukt.

Skivorna är till en början blåvioletta, men de blir snart rostbruna av sporerna. Detsamma gäller för hylleresterna på foten. Stinkspindling förväxlas ofta med blåmusseron, men denna har aldrig trådar på hatten eller foten och aldrig rostbruna sporer. Hos blåmusseroner är sporerna i stället ljust rosa.

I bilden nedan ser man tydligt den rostbruna färgningen på skivorna och på den översta delen av foten,

I bilden ovan ser man hur hylletrådarna mellan foten och hatten brister när hatten växer till sig.

Köttet är ljust lila i hatten och foten. Svampen är ganska vanlig i mossig barr- och blandskog. Den är vacker och inte giftig, men den är oätlig. Och dessutom är den alltså en av dessa spindelskivlingar som man skall avstå från.

Tackbrev till faster Märta

Förr skrev man – helst för hand – tackbrev när man hade varit bortbjuden eller fått en present. Extra viktigt var detta om man hade fått en present av en äldre släkting, särskilt om släktingen var en så kallad arvtant. Så här kunde det se ut:

Käraste faster Märta!
Jag vill bara tacka för den stämningsfulla julafton som vi fick uppleva hos faster Märta. Än en gång tack också för den vackra kofta som faster Märta stickat åt mig till julklapp. Koftor på män börjar ju bli modernt nu igen.
   Grönt är min älsklingsfärg; visste faster Märta det? De gula och blå ränderna gör koftan extra vacker och den sticker verkligen ut i mängden. Läderskoningarna på armbågarna är så praktiska och påminner om barndomen. Tänk, sådan förundran koftan skall väcka när jag bär den på arbetet efter helgerna!
   Redan nu längtar jag till påsk, då vi får återse faster Märta och åter kommer i tillfälle att avnjuta faster Märtas underbara kakor.
   Till dess önskar jag faster Märta allt gott under det nya året.

Med varmaste hälsningar från faster Märtas egen brorson
Bobo

Sedan kom datorerna och även faster Märta har blivit datoriserad med e-post och allt. Inte ens arvtanten vill göda det inte längre existerande eller i alla fall osynliga Postverket, särskilt sedan närmaste brevlåda flyttat till stadens köpcentrum, dit faster Märta inte kan ta sig utan färdtjänsten.

Tackbrevet till faster Märta kommer fortfarande att ha samma lydelse, men sedan händer något konstigt. Den utgående e-posten förses alldeles automatiskt med en "signatur", vilket gör att brevet får följande tillägg:

Bo Boson, CEO of Boson Group worldwide
Sales, Marketing and Product development
Boson Group Outplacement and Jobcoaching
contact@boson.se
www.boson.se

Visst känns det litet egendomligt? Jag tror i alla fall att faster Märta skulle uppfatta det som aningen avsläktifierat. Det kan nog vara smart att välja signatur efter mottagaren och kanske avstå från den när den gör brevet opersonligt. I faster Märtas ögon förblir man ju ändå bara lille Bobo, oavsett hur "stor" man har blivit.

Välskrivning

Det kom ett brev. Inte ett privatbrev, utan en försändelse från en institution inom Västra Götalandsregionen. Kuvertet var av den vanliga "myndighetssorten": självklistrande och med påtrycken "Västra Götalandsregionen" och "Porto betalt".

Helt vanligt, alltså – bortsett från en detalj. Adressen var inte tryckt, eller datorutskriven på en klisterlapp. Den var handskriven! Hur ofta ser man det?

Handstilen väckte minnen. Det här är precis den handstil jag plågades med i folkskolan. Den där stilen som präntades med en bläckpenna, vars hantering termin efter termin resulterade i att jag fick Bc i välskrivning.

Jag inser att en del yngre läsare nu helt kan ha tappat greppet om vad jag skriver, men när jag började skolan 1952 förekom en del saker som inte finns längre, som:

• Det hette folkskola.
• Man fick betyg från första terminen.
• Betygen var A, a, Ab, Ba, B, Bc och C. Skalan utökades genom att man kompletterade med + eller -. Ab+ var alltså bättre än Ab men sämre än a. Vid B hängde man på gärdesgården, medan Bc och C var underkänt.
• Skolbänken kallades pulpet.
• Man skrev med det som då kallades bläckpenna och bestod av ett träskaft i vilket man stoppade ett fjädrande stålstift. Detta doppades i ett bläckhorn som förvarades i en särskild försänkning i pulpetskivans bakre högra hörn. Reservoarpenna fick inte användas. Kulspetspennan var visserligen uppfunnen, nätt och jämnt, men var svindyr och fick inte användas i skolan.
• Ett av skolämnena var Välskrivning, och det gick ut på att alla skulle lära sig exakt samma standardiserade handstil, vilket försvinnande få gjorde. Stilen hade många snirklar och skulle luta elegant mot höger men många, särskilt pojkarna, lyckades få den här lutningen att öka gradvis så att bokstäverna mot slutet av meningarna trillade platt på varandra.

Åter till ämnet. Adressen är alltså skriven med denna handstil som alla skulle lära sig. Av detta drar jag slutsatsen att människan som skrev adressen är i ungefär min ålder, eller i alla fall inte avsevärt yngre.

Men det finns en detalj till, något som får mig att tro att det var en kvinna som skrev. Titta på första siffran i postnumret. Den är litet tjusigt utsmyckad! Kanske är det en fördom, men jag kan inte tänka mig en man sitta på jobbet och snofsa till siffrorna på ett kuvert litet extra.

Kjell tittade på kuvertet och höll med mig. "Hon måste ha tråkigt på jobbet", sade han. Jag tänker tvärtom. Hon måste ju ha roligt på jobbet, annars skulle hon inte ha lust att fina till sjuan så här.

Ett litet tillägg, bara: Numera kan jag skriva snyggt, även med bläckpenna. I skolan var det inte så. Som vuxen har jag för skojs skull lärt mig skriva med högerfoten och med pennan fasthållen mellan tårna. Det blir ingen skönskrift, men min handstil i folkskolan var ungefär lika mycket välskrivning som min fotstil är i dag!

Haiku för knorrfågeln

Knorrfågeln

Knorrfågeln knorrar
Jag vet inte vem det är
Som knorrar var natt

Det var i våras som jag hörde honom för första gången.

Jag är tämligen säker på att han är en fågel. När jag hade lokaliserat ljudet till ett torrt plommonträd, och försökte närma mig i skumrasket, flyttade han tyst men snabbt först till eken och sedan några meter längre bort till björkdungen. Men när jag gick tillbaka till verandan återvände han till plommonträdet.

Han knorrar alltså. Inte som en kuttrande duva, utan mer som en riktigt stor, njutningsfull katt som spinner med öppen mun. Ett tiotal knorrar i snabb följd, ett uppehåll och sedan en knorrserie igen.

Och varför skulle för övrigt en dagaktiv duva tillbringa nätterna med att knorra, och riskera att avslöja sitt tillhåll? Om inte annat skulle det väl få hustrun att knorra, mer än ett helt härke av dalabönder över Gustav Vasa.

Vi har många ugglearter alldeles omkring oss, men vilken av dem kan tänkas knorra? Oavbrutet, natten igenom? Han skulle svälta ihjäl. Samma sak med fladdermöss. De kan flyga tyst och snabbt, men har inte tid att ägna nätterna åt knorr.

Knorrandet fortsatte långt in i sommaren, men under de dygnet runt-ljusa veckorna blev det tyst. Nu har han börjat igen, och jag vet fortfarande inte vem det är.

Älvornas festplats

Den här inredningen kan inte köpas på IKEA. Den är inte så beständig heller, och tur är väl det. Man hinner inte tröttna, men man blir glad när den kommer tillbaka.

Det blir ju ofta så när naturen får bestämma själv hur det skall se ut. Man behöver inte damma heller, och det är alldeles gratis. Det enda man måste göra är att tillåta sig att se litet mer än man ser.

Jag tror inte för ett ögonblick på älvor, tomtar eller troll. Men när jag tillåter tankarna att ändå ströva litet i sagornas fantasivärld, ser jag att det här är en plats där de små, små älvorna har dukat till fest.

Verkligheten: På väg tillbaka nedför sluttningen mot järnvägen, när jag hade fotograferat klibbtickan, snubblade jag över en annan granstubbe. Som alla gamla granstubbar hade den samlat på sig diverse förna närmast marken. När jag lättade litet på en bit bark hittade jag en för mig ny myxomycet, som jag tills vidare tror är fruktkroppar av ullklubba, Trichia decipiens. Lampraderna på bilden ovan till vänster är i verkligheten 2-3 cm långa. Några prover av den fick följa med hem och i dag har de ändrat utseende – de har blivit litet mörkare och brunare i färgen (höger).

Alldeles bortom stubben stod en liten samling av mönjeskål, Aleuria aurantia. De lysande färgade skålarna är små – jämför på bilden med stensötan och björkbladen.

De lär vara ätliga men, allvarligt talat, vem skulle ha hjärta att plocka bort de här färggranna skönheterna?

(S)tickigt

Det här är en rejäl ticka. Den sitter på sin granstubbe och formligen ropar ut ett "Här är jag! Titta på mig!". Den syns bra på minst 50 meters avstånd, nedifrån den gamla järnvägen där vi gick. Så vi tog oss upp till den för att titta närmare.

Klibbtickan, Fomitopsis pinicola, växer främst på gran men även på tall, björk och al. Fruktkroppen är flerårig och växer sig större varje år – den kan till slut bli 40 cm bred. Den är onekligen fin att titta på.

Klibbtickan slår sig ned i levande träd via skador på trädet eller sätter sig på redan död ved, som på stubbar. Fruktkropparna utvecklas oftast först efter att trädet har dött, men ibland hittar man dem även på levande träd. Tickan orsakar brunröta i trädet, varvid cellulosan i veden bryts ned. Däremot lämnas ligninet kvar och det kommer så småningom att bli en viktig beståndsdel i skogens förna.

De vednedbrytande tickorna har en mycket viktig funktion i skogens ekosystem. Träd lever i allmänhet länge och hinner under sin livstid binda en mängd energi i sina stammar och grenar. När trädet dör och tickorna bryter ned veden, frigörs näring som blir till nytta för alla levande svampar, mossor, lavar och gröna växter i skogen, vilket i sin tur kommer alla de skogslevande djuren till godo.

Jag lade mig på rygg och hasade in under tickan för att kika på undersidan. Det hade regnat, så jag blev rätt våt. Det fastnade pinnar i håret. Barr flyttade in under blusen och en myra bet mig i benet. Vassa pinnar stack in i ryggen. Allt stacks och om man har ondsinta knän är det dessutom litet knepigt att resa sig när man har krupit in under en ticka.

Men det var värt besväret; annars hade jag aldrig fått se det här vackra. Och hade jag fastnat där, så skulle jag ju i alla fall ha haft tak över huvudet.

Myxomyceternas livscykel

Vargmjölk, Lycogala epidendrum
Plasmodium

Befruktningsfasen
Förenklat kan livscykeln beskrivas så här: En haploid spor gror och bildar en encellig myxamöba eller en myxflagellat – myxomycetens könscell. Denna smälter samman med en annan könscell och bildar en diploid cell. Fortfarande handlar det alltså bara om en enda cell, men den är inte en könscell längre.

Den näringsupptagande fasen
Den nya cellen växer genom att cellkärnan delar sig upprepade gånger, men utan att nya cellväggar bildas. Denna enda cell, som hos till exempel trollsmör kan bli uppemot en halvmeter tvärs över, kommer nu att innehålla många cellkärnor och den har bildat ett plasmodium.

Det är under plasmodiestadiet som myxomyceten äter och kan krypa – eller snarare pumpa sig – framåt i sökandet efter föda. Plasmodiet flyttar sig inte fort, kanske ett par centimeter per dag, men genom att fotografera det upprepade gånger kan man konstatera att det verkligen har flyttat på sig. Födan består av till exempel svampsporer och bakteriekolonier.

← Bilderna här visar (kanske) trollsmör, Fuligo septica var. candida. Från vänster till höger bild har det gått 16 timmar. Myxomyceten har gjort en tydlig förflyttning uppåt i bilden, och dessutom ändrat ytstrukturen. →

Fruktkroppar av vargmjölk

Fortplantningsfasen
När plasmodiet har vuxit till sig tillräckligt bildar det fruktkroppar i vilka nya sporer kommer att utvecklas. Det finns flera olika typer av fruktkroppar; de vanligaste kallas sporangier, plasmodiokarp, aethalier och pseudoaethalier.

Sporerna bildas genom en speciell typ av celldelning, reduktionsdelning eller meios, som är typisk för just bildandet av könsceller. Vid meiosen får de nya cellerna en enkel uppsättning kromosomer och således blir de haploida. Här börjar livscykeln alltså om.

I de fall där man har räknat antalet kromosomer hos myxomyceter har man fått fram relativt höga siffror, mellan 50 och 100 i en diploid kromosom.

Stormbarn

Det blev aldrig någon riktig storm, men det blåste riktigt hårt under några dagar, med som värst uppemot 20 meter/sekund i byarna. Här uppe hos oss var det inte så farligt, bara tillräckligt för att jag inte skulle våga mig ut i skogen.

Nere vid sjön var det värre. Vikern är ingen jättesjö, men den är lång och det finns gott om svängrum för vinden när den vill ta sats. I sluttningen alldeles ovanför vägen längs stranden växer gamla och riktigt grova björkar och granar. Många av de här träden är svårt angripna av röta, och för en del av dem blev blåsvädret för mycket.

Vid infarten till huset som ligger närmast Käppstabadet inne i viken stod en hög lönn. Den vräktes inte omkull, men den spräcktes så illa att den måste tas ned.

Blåsvädret hade ställt till elände på många platser och samtidigt hade det kommit massor av regn med översvämningar som följd, så det dröjde några dagar innan någon hann ta ned den spräckta lönnen. Cykel- och gångvägen alldeles under den stängdes av, för att förebygga olyckshändelser.

Men nu ligger lönnen inne på ägarens tomt. Jag antar att den kommer att förvandlas till en försvarlig vedhög.

Den här björken, som växte i sluttningen ovanför sjön, knäcktes rakt av några meter från marken. De många björktickorna, Piptoporus betulinus, som fortfarande sitter kvar visar att trädet redan var rejält angripet av brunröta. När björktickans fruktkroppar bryter fram är trädet redan döende.

Björktickans fruktkropp är ettårig. Den bryter fram under sommaren och hösten, och kan sitta kvar över vintern.

Svampen är oätlig. Köttet har emellertid en konsistens som gör det användbart som knivbryne (strigel) och nåldyna.

Men den här björken var dessutom angripen av fnöskticka, Fomes fomentarius, som orsakar vitröta. Fruktkroppen är flerårig och när den är som mest aktiv på våren kan den släppa ifrån sig många miljarder sporer per dag.

Av fnösktickans kött tillverkas fnöske, som är lätt att få glöd på men brinner långsamt. Det används för att fånga upp gnistor när man slår eld med eldstål eller liknande. Sedan överförs glöden från fnösket till något som brinner bra, som näver eller tjärstickor. I träd som är angripna av fnöskticka hittar med ibland långa vita mycelhudar. Dessa brinner lika långsamt som fnösket och har använts som ersättning för stubintråd.

Fnöske och eldstål var den vanliga metoden för att göra upp eld så sent som vid mitten av 1800-talet. Det var först när fosfortändstickorna kom i allmänt bruk som fnöskemetoden blev "omodern". Fnöske och fnösktickor har hittats vid utgrävningar av nordiska stenåldersbosättningar. Fosfortändstickorna däremot fick en jämförelsevis kort glansperiod. Den vita fosforn var giftig; arbetarna på tändsticksfabrikerna, av vilka många var barn, drabbades av fosforförgiftning som ofta fick dödlig utgång. Stickorna innebar stora risker eftersom de tände på alla skrovliga underlag. Försäljningen förbjöds i Sverige år 1901.

Men köttet kunde dessutom bankas ut till ett material som liknar mocka. Av detta syddes till exempel klädesplagg; i Livrustkammaren finns en rock och en mössa som i början av 1700-talet sytts av fnöskticka. Svampen används även till garnfärgning och ger då en mörkbrun färg.

Slutligen har fnöskticka utnyttjats inom sjukvården. Fnösket kallades då Fungus chirurgorum och användes vid smärtlindring, till att fördriva bölder och som blodstillande medel.

Brunröta i gran

Brunröta och vitröta
Brunröta uppstår när svampen bryter ned cellulosan i träet men lämnar ligninet (vedämnet). Rötan ser ut som kubformade bitar av fast, brunt trä som lätt kan smulas sönder mellan fingrarna. Rötan kallas ibland kubröta.

Vitröta i björk

Vid vitröta har svampen brutit ned både cellulosan och ligninet, och veden blir vit, mjuk och trådig.

Vinteride på kvastskaftet!

Det vita till vänster i
öppningen är kalklocket

Vinbergssnäckan har slagit sig ned på skaftet till piassavakvasten och den har bestämt tänkt sig att vintersova här. Men det är ett olämpligt val. Den kommer att bli grymt utsatt för kyla och hungriga skator, men framför allt behöver vi kvasten när snön kommer.

Så när löven börjar falla flyttar vi den till ett för snäckor bättre läge. Då skall den få en rejäl lövhög med litet inblandning av kvistar och allmänt trädgårdsrens.

Vinbergssnäckan övervintrar normalt på en i alla fall relativt skyddad plats. På våra breddgrader blir det förstås svårt för den att hitta frostsäkra vintertillhåll. Under djupa lövhögar kan temperaturen dock hålla sig ovanför nollan, särskilt om lövhögen täcks med snö. På öppen mark kryper tjälen djupare än snäckan kan göra.

Men vinbergssnäckan är tålig. När temperaturen sjunker under 10° börjar den förbereda sig inför vintern. Den slutar äta och kryper djupt in i någon löv- eller komposthög, eller gräver ned sig i mjuk och lös jord till ungefär 15 cm djup. Sedan måste den skydda sig mot både vattenförlust och angrepp utifrån. Den drar sig in i skalet helt och hållet, men först tömmer den tarmen – det är säkert en förnuftig åtgärd med tanke på hur länge den skall vara instängd och på hur bokstavligen pytteliten bostadsyta den kommer att ha. Det ligger ofta hela små högar av avföring i strängar alldeles utanför skalöppningen på vintervilande snäckor.

Över skalöppningen bildar snäckan nu ett lock, men det här görs inte av slem som när snäckan behöver skydda sig mot uttorkning under sommaren, utan av kalk. Locket blir tättslutande och när det är färdigt efter några dagar är snäckan helt avskuren från omvärlden. Snäckan är nu väl förberedd inför den långa vintervilan. En snäcka som har stängt in sig i skalet och förseglat skalöppningen med ett kalklock är mycket väl skyddad. Den klarar då synnerligen stark kyla.

En del snäckor placerar sig inför vintervilan på platser där man tycker att de inte borde kunna överleva. De kan klistra fast sig med ett slemlock under till exempel en trätrappa – eller som snäckan här på ett kvastskaft – och sedan bilda kalklocket innanför slemlocket. Trots vinterkyla på ned till -30° överlever snäckan. I själva verket innebär vinterkylan mindre risk för snäckan än perioder med sommartorka, då snäckan bara använder torkat slem som skyddslock.

När våren kommer och temperaturen stiger igen stöter snäckan bort kalklocket och gräver sig fram ur sitt vintertillhåll. Nu har den varit utan mat i uppemot ett halvår och behöver näringspåfyllning, innan det blir dags för parning i maj.

Haiku för Hasse

Hasse begravs av sin
matte på djurens gravplats

Hasse i kistan

av Ida Lindelöf

Liten nymf är kall
på den frusna vintersnö
ville komma in.

Ömsint känsla väcks:
"Rädda nymfen den lilla!"
In till värmen nu.

Liten nymf i burk
simmar så långsamt framåt.
"Vakna lilla du!"

Nymfen piggnar till
i vattenfyllda burken,
ser så ensam ut.

Ida ropar bums:
"Hasse får nymfen heta!"
I min kyl han bor.

Hasse tuggar lax.
Annars han oftast sover,
kallt i burken sin.

Dagar, veckor går.
Hasse sover vidare.
Inget annat sker.

Kylig dag kommer
Ida hem så utmattad.
Smörgås tänker ta.

Öppnar kylskåpsdörr,
säger som hon oftast gör:
"Hej du lilla vän."

Stillhet möts i kyl.
Nymfen så stilla sitter.
Inget ben den rör.

Ida tystnar nu,
stirrar på burk med fasa;
Hasse vilar nu.

Vintersömn det är,
den långa kalla sorten,
väntar på en vår.

Drömmer om ett ljus,
med värme, blommor, solsken.
Vingar sträckas ut.

Liten Hasse nu
flyger genom skyarna.
Drömmar vingar bär.

R.I.P. Hasse

Sällskap på huvudkudden

Korsspindelhona

Den här lilla figuren dök plötsligt upp mellan boken jag läste och handen som höll boken, kravlade över min arm och fortsatte ned på huvudkudden på andra sidan. Lyckligtvis låg kameran inom räckhåll. Jag hade gärna sett litet bättre belysning, vilket jag dock inte hann med innan spindeln försvann någonstans under sängen.

Korsspindeln, Araneus diadematus, är mycket vanlig och lever helt på animalisk föda. Bytesdjuren fångas i de stora och vackra hjulformade nät spindeln bygger, nät som kan vara en halvmeter tvärsöver. Nätet byggs av proteintrådar och spindeln återanvänder proteinet. När det är dags för ett nytt nät äter den upp det gamla, och proteinet återgår i cirkulationen.

Nätet byggs med ekrar och spiraler. Det är bara spiraltrådarna som är klibbiga och kan fånga byten. Spindeln sitter ofta mitt i navet, i korsningen mellan ekertrådarna, och i området närmast finns det vanligen inga spiraltrådar. Från sin plats mitt i nätet kan spindeln känna vibrationerna när något byte har fastnat och dessutom avgöra i vilken riktning bytet finns. Men spindeln kan också sitta i ett gömsle utanför nätet. Den har då en signaltråd som går in till navet och överför vibrationerna när det är dags att rycka ut och ta hand om bytet. Signaltråden är ofta litet tjockare än de andra ekertrådarna och genom att följa den kan man hitta spindelns gömsle.

Ett experiment som genomfördes under andra halvan av 1990-talet av forskarna Jutta M. Schneider och Fritz Vollrath vid universitetet i Århus, Danmark, visade att korsspindeln kan anpassa nätet efter det byte som är vanligast på platsen. När spindlarna matades med långbenta myggor byggde de glesare fångstspiraler än när de matades med små bananflugor som skulle kunna flyga oskadda genom ett mygganpassat nät.

Det här är en hona – hanen är betydligt mindre och smalare. Så här dags på året är hon sannolikt full av mogna ägg och kanske redan befruktad. Snart kommer hon att lägga sina 200-300 ägg på en liten platta som hon har spunnit i något för spindlar godkänt läge: på en vägg, mellan stenarna i en mur eller i en barkspringa.

Antalet ägg påverkas i viss mån av om hon har ätit upp hanen under parningen – proteintillskottet ger fler ägg. För hanen kan det då vara en bra strategi att bli uppäten efter parningen, men bara om det är den sista honan han har tillgänglig för parning – det leder ju till att han får större avkomma. Men om han har fler tillgängliga honor, är det smartare att överleva.

När honan har lagt sina ägg, spinner hon en luddig, gulaktig kokong över dem, och på den sätter hon sig sedan och vaktar äggen. Vakthållningen fortsätter ett par veckor tills honan dör, men äggen kläcks först under påföljande vår. Alldeles efter kläckningen kan man tydligt se de nyfödda spindlarna som kravlar omkring i kokongen.

Korset på bakkroppen
är inte en giftsymbol

Giftspindel?
Det påstås ofta att korsspindeln är Sveriges enda giftiga spindel, men det stämmer inte. Nästan alla spindelarter använder gift, men få av de svenska spindlarna kan bita igenom vår sega hud. Korsspindeln kan förvisso bita en människa, men giftet är svagare än hos en geting. Bettet kan ge klåda och svullnad, ungefär som efter ett myggstick, men det går över mycket snabbt.

En del uppfattar det mer eller mindre tydliga korset på bakkroppen som en symbol för att spindeln är giftig – ungefär som när svampböckerna markerar svamparnas giftighet med ett eller flera kors. Men så är det naturligtvis inte.

Det är fullt tänkbart att teckningen har uppkommit under evolutionen och levt kvar därför att den var fördelaktig för spindlarna, kanske som en signal till andra spindlar. Men det var inte för att signalera giftighet till oss människor. Mig veterligt har just det här korset aldrig betraktats som en kristen symbol heller, som till exempel i fallet med "korset" på enbären.

Nya spindelarter?
Beträffande giftigheten kan spindeln möjligen ha fått konkurrens på senare år, av en spindelart som inte är helt oförarglig. För tre år sedan spreds uppgifter i olika tidningar om att svarta änkan, Latrodectus mactans, hade blivit bofast i Sverige och att arten var en av världens giftigaste. Det är den inte, men den är i alla fall så pass giftig att omkring 1 procent av de bitna dör. Naturhistoriska riksmuseet meddelade då att antalet rapporter om svarta änkor som hittats i Sverige verkligen hade ökat. Men de spindlar som påträffades hade troligen följt med importerade bilar från södra USA, och det fanns inga belägg för att arten faktiskt lyckats föröka sig i Sverige.

Det händer mycket ofta att djur som normalt inte hör hemma i Sverige hittas inom landet. Vanligen har de kommit hit med lastbåtar eller flyg, till exempel med frukt- och grönsaksimporter, men smådjur som insekter och spindlar kan dessutom ha följt med vindarna hit. Om arten sedan både kan överleva i den nya miljön, och fortplanta sig i den, kan vi få en nyetablerad art i landet. Ofta möts dock denna art av konkurrens som den inte klarar av från andra och redan etablerade arter.

Var rädd om dina spindlar
Korsspindlar bosätter sig ofta inomhus. Man hittar dem i badrummet, bakom dörrar och bokhyllor, och på alla andra platser där vi inte är alltför flitiga med dammsugaren. Det finns goda skäl att låta dem vara ifred: Korsspindlar fångar och förtär många av de flugor och andra besvärligheter som vi inte vill ha omkring oss. Spindlarna är i själva verket nyttodjur.

Fånga det småtta – svaret på frågan

Mystifikationen

Nu vet jag vad det är som jag har fotograferat. Men innan jag avslöjar det, skall jag berätta hur jag fick svaret.

Min dotter – hon som döper insekter och skriver haikudikter till dem – skulle låna Kjells bil. Innan hon åkte härifrån upptäckte hon något smått längs övre kanten på vindrutan, så jag kallades ut med lupp.

Dotra trodde att det kanske kunde vara någon svamp – vi hade just varit inne i skogen och beundrat en stubbe med vargmjölk, som visserligen inte är svamp men ändå. Men Kjells bil är inte gammal nog att vara svampbevuxen. Kanske något slags ägg då?

En annan bil – mer sannolik som
boplats för myxomyceter

Jag såg genast att det här var samma grunka som jag hade fotograferat på eldkaprifolen, men jag visste fortfarande inte vad det var.

Däremot uteslöt placeringen inne i bilen teorin om myxomyceter, som en bloggföljare hade framfört. Visserligen är myxomyceter globala, men en bosättning inne i en två år gammal Dacia verkade ändå litet väl magstarkt.

Så dotra åkte hem och satte sig i sängen med datorn. Ett par timmars googlande senare ringde hon, utbristandes: "Guldögonslända!" (Jag gillar att ha barn som ringer och inte säger "Godafton, hulda och vördade moder", utan utbrister i sådant som "Guldögonslända!" Det skapar liksom glitter i vardagen.) (Här har dock dotra rättat mig beträffande vad hon egentligen gjorde när hon hittade lösningem – se Kommentarer.)

"Jippie!!!" svarade jag och började genast leta. Och hon hade alldeles rätt. Det är en guldögonslända som har placerat sina ägg på eldkaprifolen och i bilen. Äggen är först en aning grönaktiga, men blir snart vita.

Guldögonsländan, Chrysoperla carnea, sätter en droppe seg vätska på underlaget, drar ut den till en smal tråd, låter tråden stelna och placerar ägget överst. Det gör att redan kläckta larver som kryper förbi under de nya äggen inte ser dem. Annars vore risken stor att larverna åt upp äggen. I stället sätter de i sig bladlöss, spinnkvalster, trips, vita flygare och annat otyg som vi mänskliga odlare gärna vill ha hjälp att bli av med. Det är hungriga kryp, de här larverna – det är inte för intet de kallas bladluslejon.Larven påminner i formen litet om en alligator, med väl utvecklade ben och stora kniptångs- eller lieliknande mundelar som den använder för att suga kroppsinnehållet ur sina bytesdjur. En enda larv kan sätta i sig upp till 500 bladlöss.

Guldögonsländor är alltså nyttodjur och väl värda att hjälpa och skydda. De försöker gärna övervintra inne i våra bostäder, där luften dock är för torr. Ge dem i stället vinterbon utomhus, till exempel halmbalar med hål för inflygningen och med gamla tegeltakpannor som skydd mot blötan uppifrån. Sländorna anses uppskatta den tegelröda färgen.

Bladluslejonen används för biologisk bekämpning i odlingar. Har man växthus kan man placera sländornas vinterbon där.

Så tack dotra mi för hjälpen. Du är klok du och jag ser fram emot en haiku för en guldögonslända. Det kan den väl vara värd!

Lika men inte samma

Ibland kan förväxlingar när man plockar svamp bli ödesdigera. Som exempel förväxlas vit flugsvamp lätt med champinjoner och röksvampar, och toppig giftspindelskivling med kantareller.

Risken för förväxling ökar när den giftiga svampen växer tillsammans med den goda matsvampen, och än mer när man då plockar svamparna hela knippen i taget i stället för en och en. Då är det lätt hänt att någon riktig fuling slinker med bland godsakerna.

Slemmurkling,
Leotia lubrica

Varning: livsfara När det gäller just flugsvamp och giftspindelskivling kan förtäringen göra så att inre organ slås ut, så att till exempel en njurtransplantation blir nödvändig, eller i värsta fall leda till döden. Det är alltså mycket viktigt att lära sig att säkert känna igen både den svamp man plockar och de förväxlingssvampar som finns. Moderna svampböcker tar upp det här – lita inte på gamla svampböcker!

Slemmurkling är en typisk förväxlingssvamp. Den förväxlas med trattkantarell som är en mycket omtyckt matsvamp. Slemmurkling och trattkantareller är lika och växer dessutom ofta tillsammans. Plockar man trattkantareller hela tuvor i taget, är risken stor att man får med slemmurkling på köpet.

Trattkantarell,
Cantharellus tubaeformis

Viktiga skillnader
Slemmurklingen (ovan) är geléig och blir slemmig i fuktigt väder. Hatten är gulgrön till olivgrön, och den är bucklig med inrullad kant. Hatten har inga rynkor eller åsar på undersidan. Foten kan ha små grönaktiga prickar.

Trattkantarellens (höger) hatt är navlad till trattlik, och på ovansidan är den gulbrun till brunsvart. Hatten har på undersidan gula till gråa grenade åsar som löper ned på foten.

Ett bra sätt att undvika förväxlingar är att plocka svamparna en och en. Skulle man ändå råka få med en slemmurkling, så är i just det här fallet ingen större skada skedd. Den anses som oätlig, men den är inte giftig.

Gamla svampböcker, och nya
Många gamla svampböcker har fina bilder och kan vara bra att ha för den som vill jämföra och kanske skaffa sig djupare kunskaper än de modernare böckerna ger. Så behåll dem – men lita inte på råden om ätbarhet. Många svamparter som tidigare klassats som bra matsvamp har omvärderats, och man har hittat nya gifter och tidigare inte ens anade faror.

Bra moderna svampböcker nöjer sig inte med att räkna upp de kanske 30 bästa ätliga svamparna. Minst lika viktig som denna kunskap är att man "lär känna fienden" – man måste känna till och känna igen de viktiga giftsvamparna och man måste lära sig vilka giftiga eller oätliga svampar som de goda matsvamparna kan förväxlas med. Bra moderna svampböcker ägnar mycket text- och bildutrymme åt detta.

Så leta i bokhandeln och leta på Internet. Googla! Det finns dessutom många bra webbplatser som ägnar sig helt åt svamp. En sådan är Svampguiden, med ett bra forum där du får hjälp av andra svampentusiaster och av erkänt svampkunniga.

Men tänk också på att mycket av det som skrivs på Internet inte är sant. Gamla svampskrönor sprids vidare som om de vore universella sanningar. Påståenden om att giftsvamp aldrig är maskäten och om att man alltid kan avgöra giftigheten genom att smaka på svampen – ja, tror man på detta kan det gå mycket, mycket illa! Glöm inte det.

Den fallna enen

Roten står kvar men
stammen är bruten

Det här var en 9 meter hög och mycket grov en. Ungefär en meter från marken hade den en omkrets på 85 centimeter. Den växte i ett röjningsröse, där den troligen har stått i flera hundra år.

Men för knappt tio år sedan drabbades den av en storm som den inte mäktade med. Troligen hade den redan tidigare någon stor skada nära marken och nu bröts den av strax ovanför roten. Stubben och den nedersta delen av stammen har stora sprickskador.

Understa grenen är grövre än
stammen på en normalstor en

Enen blev liggande vågrätt, stödd på grenarna så att stammen vilar ungefär en meter ovanför markytan. Större delen av trädet dog, men en liten del av stammen lyckades behålla kontakten med roten.

De flesta grenarna och nästan hela stammen har förlorat all bark, men en del grenar levde fortfarande. Medan enen har vuxit vidare på dessa överlevare, har det utvecklats helt nya livsmiljöer på den liggande stammen och på grenarna. Däremot är stubben fortfarande relativt fri från påväxter och träet där är friskt. En granstubbe skulle vid det här laget ha varit mer eller mindre osynlig under mossor, lavar, svampar och blomväxter.

Den ynkliga rotförbindelsen
räcker för tillväxten

Eneträ är mycket hållbart och tål avsevärt mer blöta än till exempel en fallen gran skulle göra. Efter de tio år som gått skulle granen ha murknat, men enens grenar är fortfarande hårda och en del av dem är helt kala – inte ens mossorna och lavarna har fått fäste på dem.

Både grenar och stam är mossbevuxna, men veden är fortfarande hård och oangripen. Det svampmycel som går att urskilja i träet ligger i ett bara någon millimeter djupt skikt och där innanför syns det ljusa eneträet..

Min tumnagel verkar jättelik

Flera svamparter har slagit sig ned i enen, och de delar utrymme med mossor, lavar och vissna kvistar och löv. En av svamparterna är den lilla hjulbroskingen, Marasmius rotula (höger). De flesta är dock litet större än just det här exemplaret.

En liten filtlav växer
under svamparna

Betydligt fler men ungefär lika stora är de här svamparna (vänster).

Hattens ovansida är parasollmönstrad som hos hjulbroskingen, men brun i stället för vit, och den har nedlöpande lameller som påminner en aning om kantareller. Jag har inte lyckats fastställa vilken art det är, men jag lutar litet åt rostnavling, Xeromphalina campanella.

En rad pyttesmå
spindelskivlingar

I en springa mellan två barkflagor hittade jag den här lilla spindelskivlingen. Den största av svamparna är bara 11 mm hög och jag kan omöjligt avgöra vilken art det är – eller om den tänker bli större.

Filtlav – drygt 20 arter
har hittats i Sverige

Den gråsvarta filtlaven, Peltigera sp, växer på flera ställen i mossan – ett litet exemplar syns under rostnavlingen ovan. Lavbålen har formen av ett blad med stora lober. Undersidan är ådrad med penselliknande utskott.

Bägarlav, Cladonia sp

Lavar är så kallade bålväxter – de har inte rot, stam och blad. De består av en svamp och en alg (ibland en cyanobakterie). Svampen tar upp vatten och fungerar som stödjevävnad åt algen, samtidigt som algen genom fotosyntesen producerar näring som svampen behöver.

Länge har det ansetts att detta är ett förhållande som båda parter drar nytta av. Nu finns dock forskning som visar att det inte behöver förhålla sig så: svampen kan leva parasitiskt på algen. Algen i laven växer bättre utan svamp, men svampen klarar sig mycket sämre utan alg. Dessutom hittar man sällan den lavbildande svampen utan sin algpartner, medan algen ofta är frilevande.

Vackert väder på väg

Vi har haft rejäla regnväder de sista dagarna. Under den gångna natten regnade det så mycket att det stänkte kring stövlarna när jag gick över åkern i dag.

Men framemot mitt på dagen började det lätta, till och med så att solen tittade fram, och strax före sju i kväll såg solnedgången över sjön ut så här.

Det ser lovande ut inför morgondagen, då jag skall ut i skogen och plocka alla de många kantareller och bleka taggsvampar jag såg i dag.

Under ytan

Under natten har regnet vräkt ned – nästan 35 mm hann det komma. Långt in under en död gren hade mossan fångat en regndroppe som skimrade metallgrönt eller litet som en neonskylt där nere.

Fem månader sedan start

I början av april släppte isen taget om dammen och bara några dagar senare slog den första näckrosen ut. Knoppen hade utvecklats där nere i det kalla vattnet, eller kanske legat och vilat där sedan förra sommaren.

Sedan dess har näckrosen blommat med mellan 2 och som mest 9 blommor ständigt utslagna. Genomsnittligt har det funnits kanske 3 blommor utslagna, och eftersom varje blomma håller i ungefär 3 dagar har plantan gjort omkring 150 blommor sedan i april. Dessutom har den utvecklat en dotterplanta, som dock inte har blommat än. Hur orkar den?

Nu sjunger den nog på sista versen – för i år. Men nog är den bra vacker i dammens absoluta höstkvällsstillhet. Och kanske har den färdiga överraskningar där nere, att släppa upp så snart våren kommer tillbaka.

Den heliga enen

Nakenfröigt och gömfröigt
Barrväxterna har i likhet med blomväxterna pollenkorn och frön, men de har inte blommor. De honliga fröämnena sitter öppet och de hanliga pollenkornen kommer vid pollineringen i direkt kontakt med fröämnena. Det är på grund av denna öppna exponering av fröämnena som barrväxterna kallas nakenfröiga.

Hos de gömfröiga växterna, blomväxterna, sitter fröämnena inne i frukter och pollenkornen kommer inte i kontakt med fröämnena. För att skilja fortplantningorganen hos barrväxter från blommor hos blomväxter, kan man kalla dem hanorgan och honorgan. På gran, tall och lärk brukar vi dessutom kalla honorganen kottar.

Men i den normala vardagen är det inte nödvändigt att göra den här åtskillnaden – det kan vara bra att känna till att det finns en skillnad, men sedan kan man om man så vill fortsätta att kalla blommor blommor, även om de sitter på en gran eller en en. Det tänker jag göra.

En, Juniperus communis
Vår vanliga "svenska" en är det mest utbredda trädet i Europa. Den är tvåbyggare, vilket innebär att den har enkönade han- och honblommor på olika plantor. Alla bilderna här kommer från samma honbuske och de är tagna i september.

Enen växer oftast som en upprätt buske, men kan också bilda träd eller krypa tätt intill marken. Längs blåsiga kuster är det vanligt med enar som bara är någon eller några decimeter höga men breder ut sig till mer än en meter i diameter – enarna ovanför raukfälten längs Fårös nordvästkust är en upplevelse.

De vassa barren är mörkgröna på undersidan och ljust grågröna på ovansidan med mörkare strimmor längs kanten. De sitter i tretaliga kransar, vilket skiljer enen från alla andra vilda barrväxter i Sverige.

De små gula hanblommorna släpper sitt pollen tidigt under försommaren – enen ryker. Honblommorna är gulgröna med tre köttiga fjäll som växer ihop till små bärkottar – i bilden ovan, som är tagen i september, ser man de tre fjällen som skall bilda bärkotten. Den andra sommaren växer sig dessa större och får en grönare färg. Först den tredje sommaren blir de blåsvarta, ofta med ljusare dagg, samtidigt som fröna i dem mognar. De båda senare stadierna syns i bilden till höger, men alla tre åldrarna finns samtidigt på busken.

Enbären är alltså botaniskt sett inga bär, utan bärkottar där både täckfjäll och fröfjäll har blivit köttiga och mer eller mindre ihopvuxna när kotten har mognat. "Skarven" mellan fröfjällen syns tydligt på enbären, som på det mogna bäret mitt i bilden och på ettårsbäret längst till höger. Det här märket har tolkats som en bild av Kristi kors, vilket säkert har bidragit till att enen betraktats som helig även i kristen tid.

Kikbär och medicin
På nästan alla enar finns en fjärde typ av "bär", de så kallade kikbären. Dessa har inget alls med enens fortplantning att göra, utan är gallbildningar som sitter längst ut i skottspetsarna och består av tre yttre förstorade barr som omger tre förkrympta barr. Längst in sitter en liten mygglarv av allmän engallmygga, Oligotrophus juniperinus.

Förr kokade man kikbären i mjölk och använde som läkemedel mot andtäppa och kikhosta. Man kunde även lägga några kikbär i kläderna vid halsen som skydd mot björnfrossa, en förlamande rädsla som kan drabba en människa som oförhappandes möter björn, och göra henne oförmögen att hantera situationen vettigt. Utöver detta har olika delar av enen använts medicinskt bland annat mot smitta, som sårsalva och mot gulsot, förstoppning, gikt, sur mage, difteri, hosta, förkylning, urinstämma och lunginflammation.

Användning i folktro och verklighet
Enen har sedan urminnes tider ansetts som ett heligt träd och den har genom alla tider haft många användningsområden, både rent praktiska och mer subtila. Som exempel strödde man enris på golvet i hus där någon stod lik. Detta förtog den "onda" lukten, men såg samtidigt till att den barfotade döde inte strövade omkring i huset som gengångare under natten. Enkvistar skyddade mot förhäxning, blixten och annat ont. En enkvist över ytterdörren höll häxan borta eftersom hon måste räkna alla barren innan hon steg över tröskeln – kanske kunde hon likt trollen inte räkna längre än till tre – och enkvistar i fähuset skyddade korna mot häxeri som tog bort mjölken eller gjorde att korna kastade (fick missfall).

Förr var det viktigt att hälsa hövligt på enen när man passerade den; min egen mormor ansåg att man alltid skulle niga för den.

En välbyggd gärdesgård restes ofta med en som stående störar. Dessa har stor förmåga att stå emot röta och höll många gånger längre än granstörarna man använde som slanor. Jag har själv i barndomen varit med och reparerat sådana gärdesgårdar, där granslanorna ofta måste bytas men enstörarna stod kvar nästan hur länge som helst.

Kjell minns från sin barndom här på gården att man strödde enris runt potatisbingarna i källaren för att hålla råttorna borta.

I dag är enbären fortfarande en viktig krydda till viltkött och enkvistar ger fin smak vid rökning av kött och charkuterier, medan eneträ främst används till småslöjd av olika slag. Vilken förälder har inte som julklapp fått en smörkniv eller ett grytunderlägg av en, tillverkat i skolan av något barn? Intressant nog kan smörkniven av eneträ vara en kvarleva från den tid då smörkärnan skulle vara gjord i eneträ för att skydda smöret mot häxor.

De äldsta enarna
Enen kan bli mycket gammal, äldre än alla andra träd i Sverige. De äldsta träd som någonsin har hittats i Sverige var enar; de åldersbestämdes genom årsringarna till nästan 1000 år, 900 år respektive 840 år.

Litet kuriosa
På det sommarställe där vi bodde 1955 växte en mycket stor en invid uppfarten. Den hade en knappt meterhög stam, som sedan delades i tre grenar. Mellan dessa låg en stor sten fastkilad – den hade troligen följt med enen genom dess uppväxt. En senare sommargäst i huset "städade bort" stenen. Jag tyckte så synd om enen, som blev skild från den vän den hade haft sedan den var liten.

Att minnas π

Symbolen för pi

Pi är en matematisk konstant som bland annat används för att beskriva förhållandet mellan en cirkels yta och dess radie: Cirkelns yta beräknas som cirkelradien² x pi.

Pi betecknas med den gemena grekiska bokstaven pi: π. Många minns kanske från skolmatten att pi börjar med 3,14. Det är ett närmevärde som duger i de allra flesta sammanhang.

Till vardags spelar det ingen större roll om man räknar med 2 eller 15 decimaler, och oavsett hur många decimaler man använder blir resultatet ändå aldrig exakt. Värdet på pi är ett decimaltal med oändlig decimalutveckling och utan regelbundenhet. Det kan inte uttryckas exakt med siffror.

Till exempel ISS
Låt oss säga att rymdstationen ISS befinner sig 6700 km från Jordens mittpunkt. Om ISS går i en cirkelrund bana runt Jorden blir diametern i banan 13400 km. Med diametern x pi får man längden på ett varv runt Jorden för ISS. Skillnaden om man räknar med 8 respektive 15 decimaler i pi blir ungefär 5 cm!

Här kan det vara viktigt att visa hur många decimaler man faktiskt har använt. Om man beräknar banlängden med 2 decimaler på pi i stället för 15, blir skillnaden drygt 21 km.

Mäta omkretsen exakt
Förhållandet mellan cirkelns omkrets (O) och dess diameter (D) uttrycks som O = D x π, men π har inget exakt siffervärde. Om man har den exakta längden på diametern, kan man då ange en exakt längd på omkretsen? Nej, det kan man faktiskt inte, eftersom det skulle leda till ett exakt siffervärde på π. Och omvänt: Om man råkar ha den exakta längden på omkretsen, kan man inte ange en exakt längd på diametern.

π är exakt 3!
Man kan alltså få riktigt bra mätresultat om man använder pi med ett lämpligt antal decimaler. Däremot blir det lätt aningen tokigt om man litar på professor Frink. I ett avsnitt av The Simpsons (säsong 12, Bye Bye Nerdie) skaffar han sig omedelbar uppmärksamhet från de pladdrande åhörarna (vetenskapsmän) genom att utropa: "Pi är exakt 3!"

Mätfelet för ISS blir nu nästan 190 mil, vilket skulle göra det knepigt för en transport från Jorden att ens hitta rymdstationen, för att inte tala om att docka med den. Låt oss hoppas att det bland de ansvariga för rymdtrafiken inte finns någon som trodde blint på professor Frink!

Lag om π=3
År 1998 tillkännagavs på Internet att delstaten Alabama i USA lagstiftat om att värdet på pi skulle vara exakt 3. Påståendet fick stöd av texter som "Lily Ponja, en medlem i den delstatliga skolstyrelsen, hör till dem som med det snaraste vill ha in det nya värdet på pi i läroböckerna. Hon anser dock att det gamla värdet bör få kvarstå som ett alternativ.
    – Enligt min uppfattning är värdet av pi bara en teori, och vi bör vara öppna för alternativa tolkningar, säger hon. Hon ser det som fördelaktigt att eleverna själva får avgöra vilket värde pi skall ha."

Det här publicerades den 1 april, ett datum som borde ha fått läsarna att dra öronen åt sig. Texten fick snabbt en mycket stor spridning. Naturligtvis var det ett aprilskämt och hela texten finns att läsa på Alabama π.

Men skämtarna var faktiskt inte först om det här påståendet. I sf-romanen Stranger in a strange land (sv. Främling på egen planet), som kom redan 1961, nämner Robert A. Heinlein att delstaten Tennessee har infört värdet 3 på pi.

Star Trek och π mot ondingar
Pi är intressant också på så sätt att det är ett av mycket få matematiska begrepp som återkommande dyker upp i skönlitteratur och filmer. I ett avsnitt från 1967 av Star Trek försöker ett ont väsen med farkostdatorns hjälp döda besättningen på Enterprise. Först skall dock besättningen försättas i yttersta skräck och fruktan, känslor som det ondsinta väsendet lever av. Spock ger då datorn order att beräkna värdet på pi till sista siffran. Datorn går in i en oändlig beräkning och kommer att fortsätta tills den får order att sluta. Därmed blir datorn oåtkomlig för den ondskefulla varelsen.

Poesi för π
Det finns en rad knep för den som vill lära sig att rabbla pi med många decimaler. För över trettio år sedan tänkte jag att en "pi-dikt" kanske vore en möjlighet. Varje ord får beteckna en enda siffra, vars värde anges av antalet bokstäver i ordet. Decimalkommat anges med ett vanligt kommatecken. Sedan kunde man lära sig dikten utantill.

Det här blev resultatet:

Hör, I vise i högre matematik
vi räknar exakt som gamle Euklides
Framräkna radiens kvadratur
med pi man cirkelns area finner
Så klaras lätt all vår geometri
mer än trettio decimaler gives

När orden ersätts med siffror får man 3,1415926535897932384626433832795 – nästa decimal är 0.

Det här är ju en god början, men skall jag komma lika långt som kinesen Lu Chao, som år 2005 klarade 67 890 decimaler, måste jag skriva 2 189 lika långa strofer till.