Fånga det småtta – svaret på frågan

Mystifikationen

Nu vet jag vad det är som jag har fotograferat. Men innan jag avslöjar det, skall jag berätta hur jag fick svaret.

Min dotter – hon som döper insekter och skriver haikudikter till dem – skulle låna Kjells bil. Innan hon åkte härifrån upptäckte hon något smått längs övre kanten på vindrutan, så jag kallades ut med lupp.

Dotra trodde att det kanske kunde vara någon svamp – vi hade just varit inne i skogen och beundrat en stubbe med vargmjölk, som visserligen inte är svamp men ändå. Men Kjells bil är inte gammal nog att vara svampbevuxen. Kanske något slags ägg då?

En annan bil – mer sannolik som
boplats för myxomyceter

Jag såg genast att det här var samma grunka som jag hade fotograferat på eldkaprifolen, men jag visste fortfarande inte vad det var.

Däremot uteslöt placeringen inne i bilen teorin om myxomyceter, som en bloggföljare hade framfört. Visserligen är myxomyceter globala, men en bosättning inne i en två år gammal Dacia verkade ändå litet väl magstarkt.

Så dotra åkte hem och satte sig i sängen med datorn. Ett par timmars googlande senare ringde hon, utbristandes: "Guldögonslända!" (Jag gillar att ha barn som ringer och inte säger "Godafton, hulda och vördade moder", utan utbrister i sådant som "Guldögonslända!" Det skapar liksom glitter i vardagen.) (Här har dock dotra rättat mig beträffande vad hon egentligen gjorde när hon hittade lösningem – se Kommentarer.)

"Jippie!!!" svarade jag och började genast leta. Och hon hade alldeles rätt. Det är en guldögonslända som har placerat sina ägg på eldkaprifolen och i bilen. Äggen är först en aning grönaktiga, men blir snart vita.

Guldögonsländan, Chrysoperla carnea, sätter en droppe seg vätska på underlaget, drar ut den till en smal tråd, låter tråden stelna och placerar ägget överst. Det gör att redan kläckta larver som kryper förbi under de nya äggen inte ser dem. Annars vore risken stor att larverna åt upp äggen. I stället sätter de i sig bladlöss, spinnkvalster, trips, vita flygare och annat otyg som vi mänskliga odlare gärna vill ha hjälp att bli av med. Det är hungriga kryp, de här larverna – det är inte för intet de kallas bladluslejon.Larven påminner i formen litet om en alligator, med väl utvecklade ben och stora kniptångs- eller lieliknande mundelar som den använder för att suga kroppsinnehållet ur sina bytesdjur. En enda larv kan sätta i sig upp till 500 bladlöss.

Guldögonsländor är alltså nyttodjur och väl värda att hjälpa och skydda. De försöker gärna övervintra inne i våra bostäder, där luften dock är för torr. Ge dem i stället vinterbon utomhus, till exempel halmbalar med hål för inflygningen och med gamla tegeltakpannor som skydd mot blötan uppifrån. Sländorna anses uppskatta den tegelröda färgen.

Bladluslejonen används för biologisk bekämpning i odlingar. Har man växthus kan man placera sländornas vinterbon där.

Så tack dotra mi för hjälpen. Du är klok du och jag ser fram emot en haiku för en guldögonslända. Det kan den väl vara värd!