Den heliga enen

Nakenfröigt och gömfröigt
Barrväxterna har i likhet med blomväxterna pollenkorn och frön, men de har inte blommor. De honliga fröämnena sitter öppet och de hanliga pollenkornen kommer vid pollineringen i direkt kontakt med fröämnena. Det är på grund av denna öppna exponering av fröämnena som barrväxterna kallas nakenfröiga.

Hos de gömfröiga växterna, blomväxterna, sitter fröämnena inne i frukter och pollenkornen kommer inte i kontakt med fröämnena. För att skilja fortplantningorganen hos barrväxter från blommor hos blomväxter, kan man kalla dem hanorgan och honorgan. På gran, tall och lärk brukar vi dessutom kalla honorganen kottar.

Men i den normala vardagen är det inte nödvändigt att göra den här åtskillnaden – det kan vara bra att känna till att det finns en skillnad, men sedan kan man om man så vill fortsätta att kalla blommor blommor, även om de sitter på en gran eller en en. Det tänker jag göra.

En, Juniperus communis
Vår vanliga "svenska" en är det mest utbredda trädet i Europa. Den är tvåbyggare, vilket innebär att den har enkönade han- och honblommor på olika plantor. Alla bilderna här kommer från samma honbuske och de är tagna i september.

Enen växer oftast som en upprätt buske, men kan också bilda träd eller krypa tätt intill marken. Längs blåsiga kuster är det vanligt med enar som bara är någon eller några decimeter höga men breder ut sig till mer än en meter i diameter – enarna ovanför raukfälten längs Fårös nordvästkust är en upplevelse.

De vassa barren är mörkgröna på undersidan och ljust grågröna på ovansidan med mörkare strimmor längs kanten. De sitter i tretaliga kransar, vilket skiljer enen från alla andra vilda barrväxter i Sverige.

De små gula hanblommorna släpper sitt pollen tidigt under försommaren – enen ryker. Honblommorna är gulgröna med tre köttiga fjäll som växer ihop till små bärkottar – i bilden ovan, som är tagen i september, ser man de tre fjällen som skall bilda bärkotten. Den andra sommaren växer sig dessa större och får en grönare färg. Först den tredje sommaren blir de blåsvarta, ofta med ljusare dagg, samtidigt som fröna i dem mognar. De båda senare stadierna syns i bilden till höger, men alla tre åldrarna finns samtidigt på busken.

Enbären är alltså botaniskt sett inga bär, utan bärkottar där både täckfjäll och fröfjäll har blivit köttiga och mer eller mindre ihopvuxna när kotten har mognat. "Skarven" mellan fröfjällen syns tydligt på enbären, som på det mogna bäret mitt i bilden och på ettårsbäret längst till höger. Det här märket har tolkats som en bild av Kristi kors, vilket säkert har bidragit till att enen betraktats som helig även i kristen tid.

Kikbär och medicin
På nästan alla enar finns en fjärde typ av "bär", de så kallade kikbären. Dessa har inget alls med enens fortplantning att göra, utan är gallbildningar som sitter längst ut i skottspetsarna och består av tre yttre förstorade barr som omger tre förkrympta barr. Längst in sitter en liten mygglarv av allmän engallmygga, Oligotrophus juniperinus.

Förr kokade man kikbären i mjölk och använde som läkemedel mot andtäppa och kikhosta. Man kunde även lägga några kikbär i kläderna vid halsen som skydd mot björnfrossa, en förlamande rädsla som kan drabba en människa som oförhappandes möter björn, och göra henne oförmögen att hantera situationen vettigt. Utöver detta har olika delar av enen använts medicinskt bland annat mot smitta, som sårsalva och mot gulsot, förstoppning, gikt, sur mage, difteri, hosta, förkylning, urinstämma och lunginflammation.

Användning i folktro och verklighet
Enen har sedan urminnes tider ansetts som ett heligt träd och den har genom alla tider haft många användningsområden, både rent praktiska och mer subtila. Som exempel strödde man enris på golvet i hus där någon stod lik. Detta förtog den "onda" lukten, men såg samtidigt till att den barfotade döde inte strövade omkring i huset som gengångare under natten. Enkvistar skyddade mot förhäxning, blixten och annat ont. En enkvist över ytterdörren höll häxan borta eftersom hon måste räkna alla barren innan hon steg över tröskeln – kanske kunde hon likt trollen inte räkna längre än till tre – och enkvistar i fähuset skyddade korna mot häxeri som tog bort mjölken eller gjorde att korna kastade (fick missfall).

Förr var det viktigt att hälsa hövligt på enen när man passerade den; min egen mormor ansåg att man alltid skulle niga för den.

En välbyggd gärdesgård restes ofta med en som stående störar. Dessa har stor förmåga att stå emot röta och höll många gånger längre än granstörarna man använde som slanor. Jag har själv i barndomen varit med och reparerat sådana gärdesgårdar, där granslanorna ofta måste bytas men enstörarna stod kvar nästan hur länge som helst.

Kjell minns från sin barndom här på gården att man strödde enris runt potatisbingarna i källaren för att hålla råttorna borta.

I dag är enbären fortfarande en viktig krydda till viltkött och enkvistar ger fin smak vid rökning av kött och charkuterier, medan eneträ främst används till småslöjd av olika slag. Vilken förälder har inte som julklapp fått en smörkniv eller ett grytunderlägg av en, tillverkat i skolan av något barn? Intressant nog kan smörkniven av eneträ vara en kvarleva från den tid då smörkärnan skulle vara gjord i eneträ för att skydda smöret mot häxor.

De äldsta enarna
Enen kan bli mycket gammal, äldre än alla andra träd i Sverige. De äldsta träd som någonsin har hittats i Sverige var enar; de åldersbestämdes genom årsringarna till nästan 1000 år, 900 år respektive 840 år.

Litet kuriosa
På det sommarställe där vi bodde 1955 växte en mycket stor en invid uppfarten. Den hade en knappt meterhög stam, som sedan delades i tre grenar. Mellan dessa låg en stor sten fastkilad – den hade troligen följt med enen genom dess uppväxt. En senare sommargäst i huset "städade bort" stenen. Jag tyckte så synd om enen, som blev skild från den vän den hade haft sedan den var liten.