Grönt blir rött

Först den biologiska förklaringen Löven innehåller det gröna färgämnet klorofyll, och under sommaren använder trädet detta för att tillverka näring. När hösten kommer och det börjar bli kallt upphör näringstillverkningen. Klorofyllet bryts ned och den gröna färgen försvinner.

Men klorofyllet är inte det enda färgämnet i löven. Där finns även gula, orange och röda färgämnen, så kallade karotenoider – samma grupp av färgämnen som ger morötterna färg.

Dessa färger syns inte så länge klorofyllet finns kvar, men när det försvinner framträder färgerna.

Ljuset som träffar bladen har olika våglängder med olika färger – vi ser dessa färger i regnbågen. Färgerna vi ser omkring oss beror på vilka våglängder som reflekteras. Löven innehåller antocyanin, som absorberar blått, blågrönt och grönt ljus. Det ljus som reflekteras från löv som innehåller antocyanin uppfattar vi då som mer eller mindre rött.

Den andra sidan Känslan när vi ser lönnarna bli röda kan inte förklaras med kemi eller fysik – åtminstone inte enkelt. Vi blir glada. Människor ler när solen bryter fram mellan molnen och tänder flammande färger i ett regnvått träd. När en lång sommar börjar närma sig slutet kan vi till och med börja längta efter hösten och de vackra färgerna.

Men varför? De där korta veckorna, de är ju bara ett mellanspel innan det vackra försvinner och det levande tynar bort. Är de värda allt som kommer efteråt? Höstregnen och blåsten. Mörka morgnar och kvällar. Snö, gråslask och kyla. Så varför blir vi glada?

Är det kanske för att vi har en hemlighet, ett vapen mot höstrusket och vinterkylan: Vi vet vad som kommer efteråt. Det kommer en ny vår, med nytt liv, då vi kan glädja oss åt all den nya grönskan igen. Det vet vi. Och hur skulle vi kunna glädja oss åt våren om höstrusket ovh vinterkylan aldrig fanns?