Välskrivning

Det kom ett brev. Inte ett privatbrev, utan en försändelse från en institution inom Västra Götalandsregionen. Kuvertet var av den vanliga "myndighetssorten": självklistrande och med påtrycken "Västra Götalandsregionen" och "Porto betalt".

Helt vanligt, alltså – bortsett från en detalj. Adressen var inte tryckt, eller datorutskriven på en klisterlapp. Den var handskriven! Hur ofta ser man det?

Handstilen väckte minnen. Det här är precis den handstil jag plågades med i folkskolan. Den där stilen som präntades med en bläckpenna, vars hantering termin efter termin resulterade i att jag fick Bc i välskrivning.

Jag inser att en del yngre läsare nu helt kan ha tappat greppet om vad jag skriver, men när jag började skolan 1952 förekom en del saker som inte finns längre, som:

• Det hette folkskola.
• Man fick betyg från första terminen.
• Betygen var A, a, Ab, Ba, B, Bc och C. Skalan utökades genom att man kompletterade med + eller -. Ab+ var alltså bättre än Ab men sämre än a. Vid B hängde man på gärdesgården, medan Bc och C var underkänt.
• Skolbänken kallades pulpet.
• Man skrev med det som då kallades bläckpenna och bestod av ett träskaft i vilket man stoppade ett fjädrande stålstift. Detta doppades i ett bläckhorn som förvarades i en särskild försänkning i pulpetskivans bakre högra hörn. Reservoarpenna fick inte användas. Kulspetspennan var visserligen uppfunnen, nätt och jämnt, men var svindyr och fick inte användas i skolan.
• Ett av skolämnena var Välskrivning, och det gick ut på att alla skulle lära sig exakt samma standardiserade handstil, vilket försvinnande få gjorde. Stilen hade många snirklar och skulle luta elegant mot höger men många, särskilt pojkarna, lyckades få den här lutningen att öka gradvis så att bokstäverna mot slutet av meningarna trillade platt på varandra.

Åter till ämnet. Adressen är alltså skriven med denna handstil som alla skulle lära sig. Av detta drar jag slutsatsen att människan som skrev adressen är i ungefär min ålder, eller i alla fall inte avsevärt yngre.

Men det finns en detalj till, något som får mig att tro att det var en kvinna som skrev. Titta på första siffran i postnumret. Den är litet tjusigt utsmyckad! Kanske är det en fördom, men jag kan inte tänka mig en man sitta på jobbet och snofsa till siffrorna på ett kuvert litet extra.

Kjell tittade på kuvertet och höll med mig. "Hon måste ha tråkigt på jobbet", sade han. Jag tänker tvärtom. Hon måste ju ha roligt på jobbet, annars skulle hon inte ha lust att fina till sjuan så här.

Ett litet tillägg, bara: Numera kan jag skriva snyggt, även med bläckpenna. I skolan var det inte så. Som vuxen har jag för skojs skull lärt mig skriva med högerfoten och med pennan fasthållen mellan tårna. Det blir ingen skönskrift, men min handstil i folkskolan var ungefär lika mycket välskrivning som min fotstil är i dag!