Svamptid

I går var vädret perfekt för en stunds svampfotografering. Vi valde ett skogsparti ett stenkast hemifrån.

Ljusa skogen

Här växer främst gran, men även en hel del unga lövträd. Marken har för länge sedan varit åker och har fått växa igen mer eller mindre som den velat. Den är kalkrik och bevuxen med många olika örter och gräs, samt med en hel del mossa. Däremot växer ingen tall här. Träden står så glest att solljuset når ned till marken på många ställen.

Mörka skogen

Bara ett hundratal meter längre bort finns ett annat skogsparti som också har varit åkermark. Men där är miljön en helt annan. Där växer bara gran och några få svamparter – knappt ett grönt strå på marken utom längs en upphuggen stig där ljuset kommer åt. Granarna är höga och en del är ganska grova. Det är högst 50 år sedan marken var gräsvall.

Jag själv äter inte svamp, och jag har aldrig gjort det. Jag tycker helt enkelt att konsistensen är motbjudande. Däremot kan smaken av svamp vara god. Torkad svamp – som trattkantarell – finstött och använd som krydda i till exempel såser och köttbullssmet är gott. Dessutom tycker jag att det är roligt att leta, plocka, fotografera och försöka artbestämma svamp.

→ Aprikosspindling, Cortinarius armeniacus, är en av 200-300 arter i det stora släktet Cortinarius, spindlingar eller spindelskivlingar. Förr ansågs en del av arterna som matsvampar, men numera avråder man helt från all förtäring av dem. Dels vet man för litet om vad svamparna innehåller, dels finns det stora förväxlingsrisker och flera av arterna är mycket giftiga. En del arter kan emellertid användas till annat, som blodspindlingen nedan.

← Blek taggsvamp, Hydnum repandum, är en god matsvamp som knappast kan förväxlas med olämpliga svampar och dessutom har fördelen att den är lättrensad. Lämna kvar de riktigt stora svamparna – de kan bli litet beska. Svampen kan frysas, glaskonserveras eller läggas in i ättika, medan torkade svampar kan ge en besk eftersmak.

→ Blodspindling, Cortinarius sanguineus, har mild lukt och smak och hela svampen är mer eller mindre blodröd. Svampen är liten och inte alltför vanlig, men i just det skogsparti där vi hittade den växer den i massor.

Blodspindlingen är en av flera kanelspindlingar som används för färgning av bland annat ullgarn. Den ger intensiva och mustiga röda färger, medan andra kanelspindlingar ger gula färger.

Kanelspindlingarna innehåller så kallade antrakinonfärger, som vanligen är mycket ljusäkta. För att färgen dessutom skall bli tvättäkta sköljer man med ättika efter färgningen.

→ Brun flugsvamp, Amanita regalis, är en giftig svamp. Den innehåller nervpåverkande gift och är en typisk förväxlingssvamp. Den förväxlas med stolt fjällskivling, Macrolepiota procera, som är brun och har ring, men har fasta fjäll som är mörkare än bottenfärgen. Fjällen är inte lösa hyllerester som hos brun flugsvamp. Brun flugsvamp har dessutom hyllerester på den lökformade fotbasen, vilket stolt fjällskivling inte har. Foten är vit, medan den hos stolt fjällskivling är brunvattrad.

Observera att brun flugsvamp har mild smak, svag lukt och ofta är angripen av larver och sniglar. Detta innebär inte att svampen är ogiftig!

← Citrongul slemskivling, Gomphidius glutinosus, sägs vara en hygglig matsvamp, men om man plockar den i fuktigt väder blir den knepig att rensa. Den är mycket slemmig och det kan vara klokt att dra av den slemmiga hatthuden redan i skogen. Man kan ta den från kanten eller skära ett litet kryss mitt på hatten och dra därifrån. Den nedre, gula delen av foten skärs bort – den blir både träig och slemmig.

Äldre fruktkroppar svartnar och då passar de naturligtvis inte i maten. Däremot kan de användas till att färga ullgarn och ger då en mättad brun färg.

→ Dofttaggsvamp eller välluktande taggsvamp, Hydnellum suaveolens, är en seg, träig och hård taggsvamp som ofta innehåller invuxna barr, grässtrån och liknande. Den är alldeles oätlig. Hatten är ojämn och knottrig och färgen växlar från vitt till gulbrunt.

Trots det mycket varierade utseendet är det mycket lätt att känna igen svampen. Den har en intensiv doft av anis eller lavendel och lukten känns på långt håll. Förr torkade man svampen och lade den i linneskåpet för att få väldoftande lakan och handdukar. Man kan göra likadant i dag om man vill. Jag har ett exemplar liggande på tork ute i köket och doften känns in till mig.

← Granblodriska, Lactarius deterrimus, har en kryddigare smak än de andra blodriskorna. Om man inte uppskattar den, kan man använda riskan som blandsvamp tillsammans med mildare svampar. Äter man mycket blodriska kan urinen bli röd, men detta är helt ofarligt och går snart över.

Blodriskor är lätta att känna igen och är riktiga nybörjarsvampar. Köttet är sprött och när man bryter eller snittar svampen sipprar det fram orange/morotsröd eller vinröd saft. Denna saft mörknar snart och blir hos granblodriskan grönaktig när saften torkar. Svampar som har de här båda egenskaperna är inte giftiga.

Blodriskor är ofta insektsangripna, men yttre delen av hatten kan fortfarande vara fin trots att mitten ser ut som ett såll. Rensa redan i skogen och ha gärna en egen burk i svampkorgen för de här småbitarna som annars blir till mos. Blodriskor blir lätt missfärgade och får gröna eller röda fläckar, men smaken påverkas inte av detta. Granblodriskan lämpar sig inte för torkning, eftersom den lätt blir besk. Frys in eller glaskonservera i stället.

→ Granfingersvamp, Ramaria eumorpha, är en av många fingersvampsarter. Där de växer ser man dem ofta i stora grupper. De flesta är saprotrofer, vilket innebär att de hämtar sin näring ur dött organiskt material, i det här fallet granbarr.

Fingersvamp betraktades förr som säker matsvamp, men nu vet man att det finns flera arter och att de dessutom är svåra att skilja från varandra. Flera smakar illa och en av dem är dessutom svagt giftig.

← Gullhorn, Calocera viscosa, kallas även klibbfingersvamp eller hjorthornssvamp. Den är lysande guldgul, klibbig och geléartad i fuktigt väder men blir fastare med torrare yta i torka och får en färg som går mer åt orange.

Det här är ett utmärkt exempel på svårigheterna med att skilja fingersvamparna åt. Gullhorn är nämligen inte ens en fingersvamp utan en gelésvamp.

Gullhorn växer på eller nära murknande grenar och barrträdsstubbar. Den här står i en alldeles egen, bara 20 cm hög gran.

→ Barrbrosking, Micromphale perforans. Den här pyttiga svampen växer tillsammans med sina många fränder på granbarr i mossa. De är många, men så små att man lätt skulle förbise dem om det inte vore för den lysande vita hatten som påminner om ett parasoll. Och förstås den i förhållande till tjockleken jättehöga foten. Foten är ju faktiskt inte tjockare än barret som svampen växer på.

De här svamparna är nära släkt med den läckra nejlikbroskskivlingen, Marasmius oreades, som bildar häxringar i gräsmattor och betesmarker. Men det är knappast mat man tänker på när man ser hjulbroskingarna. Snarare sitter man i mossan och fantiserar om små, små älvor under parasollen.

→ Skogsriska, Lactarius trivialis, är den mest sålda matsvampen i Finland. Den har från början en skarp smak, som dock försvinner efter 5 minuters kokning och påföljande insaltning. Kokningen leder till att svampen blir svagt grönfärgad.

Här hade regnvädret skapat ett vackert och litet hemlighetsfullt "skogsöga" i mossan.

← Skålsvamp – men jag vet inte vilken art det är. Eventuellt är det någon typ av haröra, Otidea sp. De har en lustig form, tycker jag. Varje skål är ungefär 2 cm hög från bottnen och de tycks inte växa sig större.

→ Skäggriska, Lactarius torminosus, hör liksom skogsriskan ovan till de så kallade finska riskorna. Till skillnad från blodriskorna har de finska riskorna inget gemensamt kännetecken som skiljer dem från alla andra riskor.

Det finns många riskor som avger en vit saft när man bryter dem och från början har en skarp smak. De flesta av dessa är oätliga men gruppen finska riskor blir ätliga när de har fått koka i rikligt med vatten i 5-10 minuter. Uttrycket finska riskor har uppkommit genom att riskorna sedan länge har behandlats som matsvamp i Finland.

← Vårtig röksvamp, Lycoperdon perlatum, är den vanligaste röksvampen i Sverige. Den är lätt att känna igen och har blivit en populär matsvamp. Det är bara de unga och fasta fruktkropparna, som fortfarande är helt vita inuti, som används.

Här finns dock en förväxlingsrisk: Små, ännu inte utvecklade flugsvampsknoppar kan uppfattas som röksvampar. Ett snitt genom knoppen visar dock anlaget till skivor och fot hos flugsvampen, medan röksvampen helt saknar synliga strukturer.

Om man är så barnslig som jag, tycker man att det är roligt att klämma på mogna röksvampar för att få se rökmolnet av sporer som slungas ut genom hålet i toppen. I naturen tar till exempel regndroppar hand om denna spridning. Varje droppe som faller på hatten leder till att ett spormoln kastas ut.