Sällskap på huvudkudden

Korsspindelhona

Den här lilla figuren dök plötsligt upp mellan boken jag läste och handen som höll boken, kravlade över min arm och fortsatte ned på huvudkudden på andra sidan. Lyckligtvis låg kameran inom räckhåll. Jag hade gärna sett litet bättre belysning, vilket jag dock inte hann med innan spindeln försvann någonstans under sängen.

Korsspindeln, Araneus diadematus, är mycket vanlig och lever helt på animalisk föda. Bytesdjuren fångas i de stora och vackra hjulformade nät spindeln bygger, nät som kan vara en halvmeter tvärsöver. Nätet byggs av proteintrådar och spindeln återanvänder proteinet. När det är dags för ett nytt nät äter den upp det gamla, och proteinet återgår i cirkulationen.

Nätet byggs med ekrar och spiraler. Det är bara spiraltrådarna som är klibbiga och kan fånga byten. Spindeln sitter ofta mitt i navet, i korsningen mellan ekertrådarna, och i området närmast finns det vanligen inga spiraltrådar. Från sin plats mitt i nätet kan spindeln känna vibrationerna när något byte har fastnat och dessutom avgöra i vilken riktning bytet finns. Men spindeln kan också sitta i ett gömsle utanför nätet. Den har då en signaltråd som går in till navet och överför vibrationerna när det är dags att rycka ut och ta hand om bytet. Signaltråden är ofta litet tjockare än de andra ekertrådarna och genom att följa den kan man hitta spindelns gömsle.

Ett experiment som genomfördes under andra halvan av 1990-talet av forskarna Jutta M. Schneider och Fritz Vollrath vid universitetet i Århus, Danmark, visade att korsspindeln kan anpassa nätet efter det byte som är vanligast på platsen. När spindlarna matades med långbenta myggor byggde de glesare fångstspiraler än när de matades med små bananflugor som skulle kunna flyga oskadda genom ett mygganpassat nät.

Det här är en hona – hanen är betydligt mindre och smalare. Så här dags på året är hon sannolikt full av mogna ägg och kanske redan befruktad. Snart kommer hon att lägga sina 200-300 ägg på en liten platta som hon har spunnit i något för spindlar godkänt läge: på en vägg, mellan stenarna i en mur eller i en barkspringa.

Antalet ägg påverkas i viss mån av om hon har ätit upp hanen under parningen – proteintillskottet ger fler ägg. För hanen kan det då vara en bra strategi att bli uppäten efter parningen, men bara om det är den sista honan han har tillgänglig för parning – det leder ju till att han får större avkomma. Men om han har fler tillgängliga honor, är det smartare att överleva.

När honan har lagt sina ägg, spinner hon en luddig, gulaktig kokong över dem, och på den sätter hon sig sedan och vaktar äggen. Vakthållningen fortsätter ett par veckor tills honan dör, men äggen kläcks först under påföljande vår. Alldeles efter kläckningen kan man tydligt se de nyfödda spindlarna som kravlar omkring i kokongen.

Korset på bakkroppen
är inte en giftsymbol

Giftspindel?
Det påstås ofta att korsspindeln är Sveriges enda giftiga spindel, men det stämmer inte. Nästan alla spindelarter använder gift, men få av de svenska spindlarna kan bita igenom vår sega hud. Korsspindeln kan förvisso bita en människa, men giftet är svagare än hos en geting. Bettet kan ge klåda och svullnad, ungefär som efter ett myggstick, men det går över mycket snabbt.

En del uppfattar det mer eller mindre tydliga korset på bakkroppen som en symbol för att spindeln är giftig – ungefär som när svampböckerna markerar svamparnas giftighet med ett eller flera kors. Men så är det naturligtvis inte.

Det är fullt tänkbart att teckningen har uppkommit under evolutionen och levt kvar därför att den var fördelaktig för spindlarna, kanske som en signal till andra spindlar. Men det var inte för att signalera giftighet till oss människor. Mig veterligt har just det här korset aldrig betraktats som en kristen symbol heller, som till exempel i fallet med "korset" på enbären.

Nya spindelarter?
Beträffande giftigheten kan spindeln möjligen ha fått konkurrens på senare år, av en spindelart som inte är helt oförarglig. För tre år sedan spreds uppgifter i olika tidningar om att svarta änkan, Latrodectus mactans, hade blivit bofast i Sverige och att arten var en av världens giftigaste. Det är den inte, men den är i alla fall så pass giftig att omkring 1 procent av de bitna dör. Naturhistoriska riksmuseet meddelade då att antalet rapporter om svarta änkor som hittats i Sverige verkligen hade ökat. Men de spindlar som påträffades hade troligen följt med importerade bilar från södra USA, och det fanns inga belägg för att arten faktiskt lyckats föröka sig i Sverige.

Det händer mycket ofta att djur som normalt inte hör hemma i Sverige hittas inom landet. Vanligen har de kommit hit med lastbåtar eller flyg, till exempel med frukt- och grönsaksimporter, men smådjur som insekter och spindlar kan dessutom ha följt med vindarna hit. Om arten sedan både kan överleva i den nya miljön, och fortplanta sig i den, kan vi få en nyetablerad art i landet. Ofta möts dock denna art av konkurrens som den inte klarar av från andra och redan etablerade arter.

Var rädd om dina spindlar
Korsspindlar bosätter sig ofta inomhus. Man hittar dem i badrummet, bakom dörrar och bokhyllor, och på alla andra platser där vi inte är alltför flitiga med dammsugaren. Det finns goda skäl att låta dem vara ifred: Korsspindlar fångar och förtär många av de flugor och andra besvärligheter som vi inte vill ha omkring oss. Spindlarna är i själva verket nyttodjur.