Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.
Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.
Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.
Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.
Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.
Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.
Det egendomliga vädret gör att tillvaron känns litet jobbig. Det är för varmt för årstiden och när det inte regnar är det dimma.
Mörkret är påtagligt. Redan vid fyratiden på eftermiddagen sänker det sig som en svart filt över tillvaron och fortfarande är det en hel månad kvar innan det blir som mörkast – om inte snön kommer. Soltimmarna den här månaden kan nästan räknas på ena handens tumme.
Men ibland lättar det en aning fram emot solnedgången. En tisdag när jag åkte för att köra Johan till bowlingen såg det ut så här vid sjön.
En fantastisk solnedgång. Men den gick fort. Mellan den första och den andra bilden hann det bara gå 26 sekunder. Redan några sekunder efter den andra bilden var det för mörkt för att ta en meningsfull bild.
Vi har haft rejäla regnväder de sista dagarna. Under den gångna natten regnade det så mycket att det stänkte kring stövlarna när jag gick över åkern i dag.
Men framemot mitt på dagen började det lätta, till och med så att solen tittade fram, och strax före sju i kväll såg solnedgången över sjön ut så här.
Det ser lovande ut inför morgondagen, då jag skall ut i skogen och plocka alla de många kantareller och bleka taggsvampar jag såg i dag.
Sjön Vikern en dag då himlen hade fallit ned på jorden. Längs stranden slingrar sig hemvägen från Gyttorp, drygt 2 km där man hela tiden har direktkontakt med vattnet.
Bilden är tagen från Dansbaneudden, som för länge sedan hette Nothusudden. Då låg det en sjöbod på udden, och på denna torkade fiskarena sina nät. Senare flyttades en dansbana hit från Käppstan längst in i viken mot Gyttorp, och udden fick sitt nya namn. Nu är udden helt obebyggd och en populär rastplats för förbipasserande i bil.
Strax hitom huset som syns på udden mitt i bilden går vår väg upp. Vi bor några hundra meter upp fågelvägen från Dansbaneudden.
Det här ser vi varje gång när vi är på hemväg. Men när folk som kommer hit kommenterar den vackra vägen, blir vi litet förvånade. Vi ser det ju så ofta, att vi inte tänker närmare på det. Är det inte litet synd att man blir så hemmablind?
Det är skojigt att ha fångat en kräfta i storlek som en mindre hummer! De flesta kräftorna håller dock ett betydligt blygsammare format, vanligen strax över det tillåtna minimimåttet.
Konstigt nog är det inte alls lika roligt att fiska kräftor numera, när man har tillgång till eget fiskevatten, som i den sedan länge svunna ungdomstiden då man smög längs stranden och tjuvfiskade.
När himlen ser ut så här och sjön ligger nästan spegelblank, är det bedövande vackert. Och skönheten finns här hemma; vi behöver inte resa runt halva Jorden för att hitta den.
2009: Kjell lägger ut burarna, tillsammans med grannen och grannens grabb.
Sent på kvällen den riktiga midsommaraftonen – det är bara ett par timmar kvar till midnatt. Solen har inte gått ned än, men det spelar ju ingen roll eftersom den strax efter kommer att gå upp igen.
Vägen ned från oss går nästan rakt västerut, och där vägen slutar går gränsen för hunden. Hon springer lös som hon vill, men håller sig inom "gränserna". Lyckligtvis har hon inte kommit på tanken att fortsätta hundra meter extra ned till sjön, trots att hon älskar att bada.
2007: Solnedgång över sjön Vikern, strax efter ett majregn. Det här är vår utsikt från verandan.
En pilot som flyger över Kalahari kastar ut en Coca Cola-flaska från sitt plan. Xixo hittar flaskan och tar den med till sin stam. De ser flaskan som en gåva från gudarna, men den ställer till elände för dem genom att skapa konflikter som de tidigare inte har upplevt. Därför bestämmer de sig för att lämna tillbaka gåvan till gudarna, genom att kasta ut den vid världens ände. Jag tror att det här hade varit en bra plats för att utföra detta uppdrag.
Bilden togs av Johan Andersson, i oktober 2006, med hans dåvarande mobiltelefons inte särskilt högupplösta kamera (Sony Ericsson K750i, 2 megapixlar).
