Rotskott med överraskning

Sent i höstas sågade vi bort det mesta av toppen på det gamla rosenhagtornsträdet i utkanten av trädgården. Grenarna var torra och trädet såg döende ut. Det kanske det är också, men vi tänkte att det borde kunna hänga med några år till.

Under detta sågande – som sannerligen inte var en sinekur eftersom grenarna har halvdecimeterlånga och mycket vassa taggar – upptäckte vi ett kraftigt rotskott. Skottet var redan då ett par meter högt och kanske sex centimeter i diameter. Det är tillräckligt för att kunna ersätta det gamla trädet, om det skulle behövas.

I år blommar det gamla trädet synnerligen generöst, mer än det gjort någon gång under de senaste fem-sex åren. Men dessutom blommar rotskottet för första gången. Och här kommer den oväntade överraskningen: Rotskottet har vita blommor, inte rosaröda som moderträdet. Dessutom är blommorna enkla och påminner mycket om de vildväxande hagtornens blomning.

Uppenbarligen är rosenhagtornen inte rotäkta. Troligen har man använt något hagtorn med köldhärdigare rot och ympat in rosenhagtornen på denna – ungefär som när man förädlar rosor. Mammaplantan kan vara en rundhagtorn, Crataegus laevigata, som är den enda svenska hagtornen vars blommor har tvådelat stift. Men å andra sidan stämmer bladformen inte med rundhagtorn, utan mer med spets- och trubbhagtorn. Kanske är mammaplantan någon art som inte finns vild i Sverige.

Så om rotskottet får växa vidare medan det gamla trädet dör, får vi så småningom ett vitblommande träd i stället för ett rödblommande med fyllda blommor. Men jag tycker inte att det gör något. De vita blommorna känns mer naturliga än de röda, och är egentligen mycket vackrare. Jag brukar föredra det naturliga framför det konstlade.

På bilden syns rotskottet i förgrunden till vänster. Mitt på grenen som går mot bildens mitt syns även en av de grymma taggarna. I bakgrunden den fårade stammen på det gamla trädet.

Och till höger en kaprifol som tycker att trädet är bra att klättra i. Även den blommar för första gången i år.

Vårtecken

Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.

Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.

Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.

Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.

Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.

Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.

Ask på rödlistan

Det här unga trädet är friskt,
men i backen nedanför står
både unga och gamla träd
med askskottsjuka

Vid det här laget är nästan alla våra askar avlövade. Asken brukar kallas det förnämsta trädet; den kommer sist och går först. Lövsprickningen kommer sent på våren, ofta först i juni, och bladen fälls tidigt på hösten. En del av våra askar bryr sig inte om den regeln utan har fortfarande bladen kvar, till exempel det här unga trädet som växer tillsammans med oxel, rönn, lärk, tall och en.

Asken är vindpollinerad och blommorna kommer före lövsprickningen, men normalt blommar trädet först när det har blivit omkring trettio år gammalt.

Ask till nytta Asken har alltid varit ett "nyttigt" träd; bland annat har man samlat löv från den som vinterfoder åt boskapen. Det har till och med varit vanligt att hamla träden, för att få fram fler och lövrikare skott på mer åtkomlig höjd. Det hårda och sega virket har används till verktyg och redskap, och av barken framställdes Cortex Fraxini mot frossa och mask.

Askens löv är frostkänsliga, vilket troligen är bakgrunden till Carl Fredrik Hoffbergs konstaterande i Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom från 1792: "Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen."

I Anders Rosenstens Tankar om skogars skötsel, eller Nödig underrättelse om wilda träns natur och egenskaper, jämte bihang om allehanda fruktbärande träns skötsel, som höra til trägården från 1752 hittade jag ett av de roligare tipsen om vad ask kan vara bra till: "Om man i pestetiden dricker ett skedblad Ask-saft på nykter maga, så behöfver man ej frukta för fiäckfeber eller pesten."

Världsträdet Inom nordisk mytologi har asken speciell betydelse, som världsträdet Yggdrasil. Men eftersom världsträdet sägs ha varit evigt grönt, och fornnordiskans askr även kan betyda idegran, är det möjligt att Asken Yggdrasil i själva verket var en idegran. Namnet Yggdrasil tolkas vanligen som "Yggs häst"; Ygg är ett av Odens många namn.

Men "Yggs häst" kan i det här fallet vara en kenning och syfta på händelsen där Oden hängde sig som ett offer åt sig själv och blev hängande i nio nätter för att lära sig runsångernas hemligheter:

Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
    Havamal, strof 138

År 2010 placerades asken, Fraxinus excelsior, på rödlistan, och den betecknas som sårbar (VU). Anledningen är askskottsjukan.

Vi har ganska många askar, varav en del är hyggligt höga, och hos vår närmaste granne växer några riktigt stora askträd. Tyvärr är många av askarna sjuka.

Ask växer vild i södra och mellersta Sverige, även på Gotland och Öland. Redan 2002 hade enstaka observationer av sjukdomen gjorts, men året därpå kom de första säkra rapporterna. Sjukdomen kan redan tidigare ha funnits i Sverige, men då i så begränsade angrepp att de inte har uppmärksammats. I dag sprids askskottsjukan snabbt och angriper träden inom hela utbredningsområdet.

I Sverige är det här en ny trädsjukdom, men i Polen och Litauen har den varit känd i mer än tio år och åstadkommit mycket stora skador. Under denna korta tid har 60-80 procent av Litauens askbestånd dödats av askskottsjuka. Man vet ännu för litet om sjukdomen för att med säkerhet avgöra dess ursprung, men för närvarande verkar det troligt att den har kommit med vindburna svampsporer från Polen och Litauen till Sverige. I Danmark ser man samma spridningsmönster som i Sverige, men Norge tycks hittills vara förskonat.

Det har varit hård frost i natt och i
dag faller de sista bladen på det här
mycket unga men sjuka trädet

Det är först och främst de unga skotten som angrips. De knoppar som anlagts året innan på de då färska skotten slår inte ut på våren. Innerbarken på skotten dör och under sommaren kan angreppet spridas till grenarna. Från grenarna kan sjukdomen sedan gå vidare till stammen, där det uppstår kräftsår (stamnekroser). När dessa når runt hela stammen, dör kronan ovanför såret. Dessutom kan angreppet sprida sig till de nya skott och blad som kommer under sommaren. Den här sjukdomen dödar både unga träd och gamla bjässar, och såväl vildväxande som odlade träd.

År 2006 beskrevs i Polen en ny svampart, Chalara fraxinea, som är identisk med den svamp som angriper svenska askar. Den ger samma symptom som vid askskottsjuka och i odlingsförsök har det visat sig att olika askkloner har olika mottaglighet för askskottsjuka. Än har man dock inte hittat någon klon som är helt resistent.

Mycket tyder alltså på att sjukdomen sprider sig snabbt. Även i Sverige har askdöden fått stor omfattning. Många andra arter är knutna till asken och när asken dör hotas även dessa. Till de redan tidigare rödlistade arter som är beroende av asken hör askpraktbaggen, askvårtlav, aspfjädermossa, askticka och asknätfjäril.

Det finns ännu ingen fungerande metod för att hejda sjukdomen. Att fälla de angripna träden förhindrar inte spridningen, men är till nackdel för de arter som behöver asken. Svampens sporer sprids med vinden och man kan utgå från att där det finns askar finns även svampsporerna. Som läget är i dag är den viktigaste åtgärden att samla information om askbestånd som visar förhöjd motståndskraft mot sjukdomen. Förhoppningsvis kan detta så småningom leda till att man hittar resistenta askar.

Läs även andra bloggares inlägg om insekter, svamp, träd, växter, rödlistan

Gångar i björk och ryssolja

De här bilderna tog jag vid en björk som brutits i en storm. Halva trädet står fortfarande upprätt. Det finns en del grönska kvar i toppen, men trädet är svårt angripet av både björkticka och fnöskticka. Alla bilderna är tagna på barken.

Mest ser det ut som
en nyplöjd åker

Björksplintborren, Scolytus ratzeburgi, är en skalbagge som är vanlig i hela landet och den angriper medelålders och äldre björkar som är döda eller döende men fortfarande står upp. Det händer dock i undantagsfall att äggen läggs i redan liggande träd.

Splintved är den yttre delen av veden i en trädstam, mellan tillväxtzonen under barken och kärnveden. Kärnvedens celler är döda, liksom de flesta av splintvedens celler.

Gångarna går sida vid
sida tvärs över fibrerna

Men i splintveden finns en del levande celler som sköter transporten av vatten och mineraler från rot till blad. Splintveden har ofta mindre motståndskraft än kärnan mot insekter och svampar, men på ett växande träd angrips kärnveden lättare än splintveden, därför att splintvedens levande celler kan aktivera ett försvar.

Från utsidan ser man raden
av hål in till modergången

Björksplintborrehonan placerar ett hundratal ägg utefter en modergång som anläggs längs med fibrerna i veden. Över denna ser man rader med utgångshål. När äggen kläckts äter larverna fram mer eller mindre slingrande gångar som utgår vinkelrätt från modergången och delvis går ned i splintveden.

Modergången sedd inifrån

Larverna övervintrar i gångarna och förpuppar sig på försommaren. De nykläckta skalbaggarna äter sig sedan ut genom ett flyghål, varpå de söker sig till tunna, levande kvistar där de gnager i sig föda.

Under vintern är det ganska lätt att se angreppen av björksplintborre, eftersom hackspettar kan hacka bort mycket bark för att komma åt de övervintrande larverna innanför.

Man tror att björkar som är utsatta för någon form av stress, som vatten- eller syrebrist, eller av kalätande insekter, lättare blir angripna av björksplintborre. Man kan också utgå från att björksplintborren gynnas av värme, som i sig kan medföra torka för björkarna.

Ryssolja av björknäver Ryssolja är en lättflytande olja som utvinns genom torrdestillering ur björkbark. Historiskt har den använts som lädersmorning på bland annat skor och seldon till hästar.

Här återger jag den finlandsvenske botanikern, prästen och ekonomiske publicisten Pehr Kalms (1716-1779) redogörelse för hur oljan utvanns, som han beskrev det i sin Wästgötha och Bahusländska resa Förrättad År 1742. Denna resa genomförde han på uppdrag av Carl von Linne och som dennes lärjunge.

"Ryssoljans tilverkande hade jag tilfälle at inhämta af Herr Landtmätaren LINDBERG som sade sig först fått veta det på det sätt; at han uti Gefle gifvit en Rysse ät dricka så mycket bränvin han någonsin behagat, då han i fylnaden uppenbarat for honom det samma. Landtmätaren Lindberg har sedermera försökt och proberat det samma, och bekommit en olja, som skal haft just samma lukt, som den, hvilken är på Ryska lädret, samt med den samma smort såväl all sin Sadel- och åkedon, som stöflar och dylikt, hvartil denne olja skal vara mycket skön; hon sades göras på detta sätt: man tager gammal näfver, ju äldre, ju bättre, skär den i stycken, och sätter samma stycken på kant ned i en grytbotten det ena stycket brede vid det andra, samt så tätt man någonsin kan plugga och drifva dem tilhopa, öfver hela grytbotten, öfver grytan lägges sedan et bräde, som täcker den samma jämt; midt uppå samma bräde bör vara et hål, hvarigenom oljan skal rinna ut; derefter gräfves en grop i jorden, deri en stenskål eller annat käril sättes; deröfver stjelper man grytan, så at brädet eller låcket är nederst, men botten af grytan up åt; smetar sedan och stryker med ler rundt omkring grytbrädden emellan samma brädd och brädet eller låcket at intet väder eller luft på något sätt må komma derigenom, ty der det sker, gör man sig fåfängt hopp om, at bekomma någon olja, och är det gemenligen et tecken, at om man icke får någon olja; det hål eller öpning då varit någorstäds för väder emellan brädet och grytbrädden. När man nu så har smörgt med ler emellan brädet och grytbotten, och fortfar dermed 5 eller flere timmar, då oljan flyter utur näfren ned igenom hålet uti skålen, som är derunder, hvilken sedan kan tagas up och förvaras. Herr Landtmätaren Lindberg sade sig fått efter en bränning et stop olja, som varit hel skön. Ny eller ung näfver skal icke duga härtil, emedan man deraf väl skal få en olja, men den sades nästan vara som bara vatten, och skal man knapt kunna känna, at den har den lukt som den ordinaira hafver. Grytorne skola icke fara särdeles väl af detta brännande, derföre brukas hälst sådana, som äro gamla, och utaf hvilka man ej mera gör stort värde."

Kalm nämner inte var elden skall anläggas, men den traditionella metoden för torrdestillering var att anlägga eld runt och på själva grytan. Jag tänker pröva det här nästa sommar, men innan dess skall jag göra ett mindre försök. Jag misstänker att man kan ersätta järngrytan med en kakburk (typ pepparkakor) av plåt och stoppa den i vedspisen.

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter

Darra som ett asplöv

Aspen signalerade höst, men det varade bara några dagar. Sedan kom den hårda blåsten och slet bort alla löv från trädet och fördelade dem över åkern. Det vackra var kortvarigt och jag får se fram emot upprepningen nästa år.

Jag mindes en höst för länge sedan, då jag och min äldste son en fortfarande frostig men intensivt solig morgon åkte för att handla. På vägen ned från skogen passerade vi en aspdunge som växte likt en ö en bit ut på åkern. Hela dungen med kanske femtio träd flammade som eld i rött och gult i solljuset.

Någon timme senare kom vi tillbaka. Av färgerna i träden återstod ett enda rött blad, i toppen på det högsta trädet. Men på marken mellan träden låg ett minst halvmeterdjupt täcke av röda och gula löv.

Att alla träden fällde sina blad samtidigt på det här sättet berodde sannolikt på att alla träden var en och samma individ. Asp kan bilda stora dungar genom rotskott. Alla träden är då en klon och har samma genetiska egenskaper.

Varför darrar asplöv som asplöv? Aspens blad har långa skaft som är plattade från sidorna, medan själva bladskivan är styv och tung. Den modellen är instabil; bladet kan inte balansera på skaftet.

Redan den allra svagaste vind som drar fram genom kronan får bladskivan att falla åt endera sidan, men det läget är inte heller stabilt. Bladet rätar upp sig igen – och faller på nytt åt det ena eller det andra hållet. Resultatet blir en ständig rörelse och vi ser det som att asplöven darrar.

Nedbrytande svampar tar upp näring
ur bladet, mikroskopiska organismer
tar hand om det som blir kvar och
slutligen har hela bladet återgått
i ekosystemet

Skydd mot insekter Men bladen darrar inte av rädsla – tvärtom. Den här nästan konstanta rörelsen gör det svårare för skadeinsekter att slå sig ned på aspens blad. I själva verket är konstruktionen alltså ett skydd för aspen.

Aspen har också en annan typ av blad, som inte darrar. Dessa har ett kortare bladskaft och alldeles vid bladskivans bas sitter två små honungskörtlar. Dessa så kallade extraflorala nektarier (nektarbehållare utanför blomman) innehåller godis för myror. Myrorna som lockas upp till honungskörtlarna håller andra insekter borta från aspen.

Flera andra vildväxande arter i Sverige har samma slags nektarier, bland dem hägg och surkörsbär, men där finns nektarierna på alla blad. Den långskaftade, darrande egenskapen hos de vanliga bladen på asp har förklarats med att den är en ersättning för avsaknaden av nektarier. Den tycks i alla händelser vara till fördel för aspen, eftersom insektsangreppen på bladen är färre än hos många andra trädarter.

Skalbaggar Andra delar av aspen är inte lika skyddade. Som exempel angrips veden och barken av asppraktbagge (Poecilonota variolosa), cinnoberbagge (Cucujus cinnaberinus), aspsplintbock (Leiopus punctulatus) och aspbarkgnagare (Xyletinus tremulicola). Asppraktbaggen och aspbarkgnagaren anses som nära hotade, aspsplintbocken som sårbar och cinnoberbaggen som starkt hotad. Alla fyra är rödlistade.

Aspsaftmal En insekt som har specialiserat sig på aspblad är aspsaftmal, Phyllocnistis labyrinthella, som är vanlig över hela landet. Honan, en liten fjäril med ett vingspann på bara 6-7 mm, lägger ägget intill en huvudnerv i bladet och larven äter sig fram mellan bladskivorna. Larven lämnar spår efter sig i form av labyrintlika gångar som är fyllda med luft och längs mitten har en exkrementsträng. Angreppet syns tydligt genom att bladen blir silvervita, men trädets hälsa påverkas inte. Larven förpuppar sig i gången under en omvikt bladkant. (Bilden till vänster är hämtad från Wikipedia.)

Svampar Flera svampar, lavar och mossor är specialiserade på eller föredrar asp, antingen det levande trädet eller lågor. Dit hör arter som aspsopp, aspticka, stor aspticka, vit aspticka, gul vägglav och asphättemossa. Stor aspticka och vit aspticka är rödlistade. En svamp sätter sig på bladen och bryter ned hela bladmassan så att bara nätverket av nerver blir kvar.

Fåglar och däggdjur Gamla aspar är omtyckta tillhåll för fåglar och en rad andra djur. Hackspettar söker föda och boar i den relativt mjuka och lätthackade stammen. Vi hade en gång en gammal asp där vi kunde lägga örat till stammen och lyssna på hackspettsungarna där inne, långt under ingångshålet. De övergivna hackspettsbona blir sedan boplatser för fladdermöss, ekorrar och vesslor, samt förstås för andra fåglar.

Även större däggdjur uppskattar aspen; den är en viktig foderväxt för älg, hjortar, rådjur och hare som gärna gnager på den mjuka och saftiga unga barken.

Var god mot aspen! Aspar – unga, gamla, torra, fallna – är alltså viktiga för många andra organismer. Att levande aspar får stå kvar känns kanske självklart, men minst lika viktigt är det att låta torra och fallna aspar finnas kvar i skogen. Vi människor vill gärna "städa" omkring oss, men i skogen är det bäst att låta naturen sköta städandet på sitt eget sätt.

Kristi kors och Karl-Bertil Sägnen säger att asplöven darrar av skam därför att Kristi kors timrades av aspträ. I det sekulariserade Sverige har vi naturligtvis en annan förklaring, nämligen att aspen darrar av rädsla för Svenska Tändsticksaktiebolaget (numera Swedish Match AB). Och vilken asp skulle utan att darra kunna se Karl-Bertil Jonssons julafton och höra om tändstickstavlan av Bodens fästning?

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter, fåglar, rödlistan, svamp

Den fallna enen

Roten står kvar men
stammen är bruten

Det här var en 9 meter hög och mycket grov en. Ungefär en meter från marken hade den en omkrets på 85 centimeter. Den växte i ett röjningsröse, där den troligen har stått i flera hundra år.

Men för knappt tio år sedan drabbades den av en storm som den inte mäktade med. Troligen hade den redan tidigare någon stor skada nära marken och nu bröts den av strax ovanför roten. Stubben och den nedersta delen av stammen har stora sprickskador.

Understa grenen är grövre än
stammen på en normalstor en

Enen blev liggande vågrätt, stödd på grenarna så att stammen vilar ungefär en meter ovanför markytan. Större delen av trädet dog, men en liten del av stammen lyckades behålla kontakten med roten.

De flesta grenarna och nästan hela stammen har förlorat all bark, men en del grenar levde fortfarande. Medan enen har vuxit vidare på dessa överlevare, har det utvecklats helt nya livsmiljöer på den liggande stammen och på grenarna. Däremot är stubben fortfarande relativt fri från påväxter och träet där är friskt. En granstubbe skulle vid det här laget ha varit mer eller mindre osynlig under mossor, lavar, svampar och blomväxter.

Den ynkliga rotförbindelsen
räcker för tillväxten

Eneträ är mycket hållbart och tål avsevärt mer blöta än till exempel en fallen gran skulle göra. Efter de tio år som gått skulle granen ha murknat, men enens grenar är fortfarande hårda och en del av dem är helt kala – inte ens mossorna och lavarna har fått fäste på dem.

Både grenar och stam är mossbevuxna, men veden är fortfarande hård och oangripen. Det svampmycel som går att urskilja i träet ligger i ett bara någon millimeter djupt skikt och där innanför syns det ljusa eneträet..

Min tumnagel verkar jättelik

Flera svamparter har slagit sig ned i enen, och de delar utrymme med mossor, lavar och vissna kvistar och löv. En av svamparterna är den lilla hjulbroskingen, Marasmius rotula (höger). De flesta är dock litet större än just det här exemplaret.

En liten filtlav växer
under svamparna

Betydligt fler men ungefär lika stora är de här svamparna (vänster).

Hattens ovansida är parasollmönstrad som hos hjulbroskingen, men brun i stället för vit, och den har nedlöpande lameller som påminner en aning om kantareller. Jag har inte lyckats fastställa vilken art det är, men jag lutar litet åt rostnavling, Xeromphalina campanella.

En rad pyttesmå
spindelskivlingar

I en springa mellan två barkflagor hittade jag den här lilla spindelskivlingen. Den största av svamparna är bara 11 mm hög och jag kan omöjligt avgöra vilken art det är – eller om den tänker bli större.

Filtlav – drygt 20 arter
har hittats i Sverige

Den gråsvarta filtlaven, Peltigera sp, växer på flera ställen i mossan – ett litet exemplar syns under rostnavlingen ovan. Lavbålen har formen av ett blad med stora lober. Undersidan är ådrad med penselliknande utskott.

Bägarlav, Cladonia sp

Lavar är så kallade bålväxter – de har inte rot, stam och blad. De består av en svamp och en alg (ibland en cyanobakterie). Svampen tar upp vatten och fungerar som stödjevävnad åt algen, samtidigt som algen genom fotosyntesen producerar näring som svampen behöver.

Länge har det ansetts att detta är ett förhållande som båda parter drar nytta av. Nu finns dock forskning som visar att det inte behöver förhålla sig så: svampen kan leva parasitiskt på algen. Algen i laven växer bättre utan svamp, men svampen klarar sig mycket sämre utan alg. Dessutom hittar man sällan den lavbildande svampen utan sin algpartner, medan algen ofta är frilevande.

Den heliga enen

Nakenfröigt och gömfröigt
Barrväxterna har i likhet med blomväxterna pollenkorn och frön, men de har inte blommor. De honliga fröämnena sitter öppet och de hanliga pollenkornen kommer vid pollineringen i direkt kontakt med fröämnena. Det är på grund av denna öppna exponering av fröämnena som barrväxterna kallas nakenfröiga.

Hos de gömfröiga växterna, blomväxterna, sitter fröämnena inne i frukter och pollenkornen kommer inte i kontakt med fröämnena. För att skilja fortplantningorganen hos barrväxter från blommor hos blomväxter, kan man kalla dem hanorgan och honorgan. På gran, tall och lärk brukar vi dessutom kalla honorganen kottar.

Men i den normala vardagen är det inte nödvändigt att göra den här åtskillnaden – det kan vara bra att känna till att det finns en skillnad, men sedan kan man om man så vill fortsätta att kalla blommor blommor, även om de sitter på en gran eller en en. Det tänker jag göra.

En, Juniperus communis
Vår vanliga "svenska" en är det mest utbredda trädet i Europa. Den är tvåbyggare, vilket innebär att den har enkönade han- och honblommor på olika plantor. Alla bilderna här kommer från samma honbuske och de är tagna i september.

Enen växer oftast som en upprätt buske, men kan också bilda träd eller krypa tätt intill marken. Längs blåsiga kuster är det vanligt med enar som bara är någon eller några decimeter höga men breder ut sig till mer än en meter i diameter – enarna ovanför raukfälten längs Fårös nordvästkust är en upplevelse.

De vassa barren är mörkgröna på undersidan och ljust grågröna på ovansidan med mörkare strimmor längs kanten. De sitter i tretaliga kransar, vilket skiljer enen från alla andra vilda barrväxter i Sverige.

De små gula hanblommorna släpper sitt pollen tidigt under försommaren – enen ryker. Honblommorna är gulgröna med tre köttiga fjäll som växer ihop till små bärkottar – i bilden ovan, som är tagen i september, ser man de tre fjällen som skall bilda bärkotten. Den andra sommaren växer sig dessa större och får en grönare färg. Först den tredje sommaren blir de blåsvarta, ofta med ljusare dagg, samtidigt som fröna i dem mognar. De båda senare stadierna syns i bilden till höger, men alla tre åldrarna finns samtidigt på busken.

Enbären är alltså botaniskt sett inga bär, utan bärkottar där både täckfjäll och fröfjäll har blivit köttiga och mer eller mindre ihopvuxna när kotten har mognat. "Skarven" mellan fröfjällen syns tydligt på enbären, som på det mogna bäret mitt i bilden och på ettårsbäret längst till höger. Det här märket har tolkats som en bild av Kristi kors, vilket säkert har bidragit till att enen betraktats som helig även i kristen tid.

Kikbär och medicin
På nästan alla enar finns en fjärde typ av "bär", de så kallade kikbären. Dessa har inget alls med enens fortplantning att göra, utan är gallbildningar som sitter längst ut i skottspetsarna och består av tre yttre förstorade barr som omger tre förkrympta barr. Längst in sitter en liten mygglarv av allmän engallmygga, Oligotrophus juniperinus.

Förr kokade man kikbären i mjölk och använde som läkemedel mot andtäppa och kikhosta. Man kunde även lägga några kikbär i kläderna vid halsen som skydd mot björnfrossa, en förlamande rädsla som kan drabba en människa som oförhappandes möter björn, och göra henne oförmögen att hantera situationen vettigt. Utöver detta har olika delar av enen använts medicinskt bland annat mot smitta, som sårsalva och mot gulsot, förstoppning, gikt, sur mage, difteri, hosta, förkylning, urinstämma och lunginflammation.

Användning i folktro och verklighet
Enen har sedan urminnes tider ansetts som ett heligt träd och den har genom alla tider haft många användningsområden, både rent praktiska och mer subtila. Som exempel strödde man enris på golvet i hus där någon stod lik. Detta förtog den "onda" lukten, men såg samtidigt till att den barfotade döde inte strövade omkring i huset som gengångare under natten. Enkvistar skyddade mot förhäxning, blixten och annat ont. En enkvist över ytterdörren höll häxan borta eftersom hon måste räkna alla barren innan hon steg över tröskeln – kanske kunde hon likt trollen inte räkna längre än till tre – och enkvistar i fähuset skyddade korna mot häxeri som tog bort mjölken eller gjorde att korna kastade (fick missfall).

Förr var det viktigt att hälsa hövligt på enen när man passerade den; min egen mormor ansåg att man alltid skulle niga för den.

En välbyggd gärdesgård restes ofta med en som stående störar. Dessa har stor förmåga att stå emot röta och höll många gånger längre än granstörarna man använde som slanor. Jag har själv i barndomen varit med och reparerat sådana gärdesgårdar, där granslanorna ofta måste bytas men enstörarna stod kvar nästan hur länge som helst.

Kjell minns från sin barndom här på gården att man strödde enris runt potatisbingarna i källaren för att hålla råttorna borta.

I dag är enbären fortfarande en viktig krydda till viltkött och enkvistar ger fin smak vid rökning av kött och charkuterier, medan eneträ främst används till småslöjd av olika slag. Vilken förälder har inte som julklapp fått en smörkniv eller ett grytunderlägg av en, tillverkat i skolan av något barn? Intressant nog kan smörkniven av eneträ vara en kvarleva från den tid då smörkärnan skulle vara gjord i eneträ för att skydda smöret mot häxor.

De äldsta enarna
Enen kan bli mycket gammal, äldre än alla andra träd i Sverige. De äldsta träd som någonsin har hittats i Sverige var enar; de åldersbestämdes genom årsringarna till nästan 1000 år, 900 år respektive 840 år.

Litet kuriosa
På det sommarställe där vi bodde 1955 växte en mycket stor en invid uppfarten. Den hade en knappt meterhög stam, som sedan delades i tre grenar. Mellan dessa låg en stor sten fastkilad – den hade troligen följt med enen genom dess uppväxt. En senare sommargäst i huset "städade bort" stenen. Jag tyckte så synd om enen, som blev skild från den vän den hade haft sedan den var liten.

En röd tid

Brakved, Frangula alnus, blommar länge och buskarna har ofta blommor och frukter i olika utvecklingsstadier samtidigt. De runda frukterna är först gröna, varpå de blir röda och till sist svartvioletta.

Namnet brakved kommer troligen av att man tidigare har använt den kolade veden vid kruttillverkning. Som liten kände jag inte till detta med kruttillverkningen, men jag visste att brakved använts som läkeväxt. Under namnet Cortex Frangulæ utnyttjades barken som laxermedel. Det gjorde naturligtvis att jag associerade namnet med något helt annat än krut.

Dessutom har man använt bark, blad och bär till att färga textilier i gult, brunt, violett och grönt.

Brakved är en av de två växter som citronfjärilen lägger sina ägg på. Den andra är getapel eller vägtorn, Rhamnus cathartica. Någon sådan har jag aldrig ens sett; det är tur att vi har gott om brakved, så att vi får ha citronfjärilar omkring oss.

Hartsros, Rosa villosa, är vanlig i skogskanter, längs vägar och i gamla hagmarker. Just den här är en ganska stor buske som växer i utkanten av en dunge – en typisk "ö" med stora björkar, lönnar, aspar och almar, enstaka enar och täta buskage av vildrosor, olvon, sälg och brakved – mitt på betesvallen nedanför huset.

Sådana dungar är mycket värdefulla som skydd för djur som älg, rådjur, räv, vildsvin, fåglar, kräldjur och insekter, och ofta hittar man dessutom litet ovanligare växter i dem. Dungarna får ju vanligen vara i fred för människor – få gör sig besväret att gå ut till dem, och de som gör det är av den sorten som har ett äkta naturintresse och vett att inte störa i onödan. Det är inte hit man går för att duka upp sin medhavda picknick, grilla och sedan lämna kvar soporna!

Hartsrosen är lätt att känna igen på lukten. Hela busken är full av små körtelhår – de syns mycket tydligt i närbilden av nyponet. Rör man vid dessa hår avger de en svag men omisskännlig doft av kådig granskog och svamputflykt. Det är kanske detsamma som "hartslukt", men för mig dominerar associationen till grankåda.

Olvon, Viburnum opulus, trivs i mycket ljus; då blommar den villigt med stora platta samlingar av vita blommor. De buskar som står i mörkare skog blommar inte alls lika mycket.

De stora bärklasarna är frestande, men man bör avstå från att smaka på bären, eftersom de kan framkalla magbesvär. De får ofta sitta kvar genom nästan hela vintern, men förr eller senare kommer en flock sidensvansar som snabbt plockar rent på buskarna.

Olvon är lättodlade och de finns ofta att köpa i plantskolor. Men de är lätta att föröka också, med avläggare, rotsticklingar eller sticklingar. När jag skulle rensa bort en knäckt gren som låg på marken vid den stora olvonbusken i trädgården, visade det sig att det hade vuxit fram rötter från grenen och bildats tre nya buskar.

Rönnen, Sorbus aucuparia, brukar inte bli särskilt gammal. Den växer som en buske eller ett ganska litet träd. En del exemplar blir dock mycket höga. I min barndom hade vi alldeles bakom huset en synnerligen pampig rönn. Nederdelen av stammen var mycket bred, som på en riktigt gammal ek. Den var också eklikt murken, med djupa håligheter in i trädet. Men den växte vidare ändå – den bara stod där och såg odödlig ut.

Men så kom Allhelgonaorkanen i november 1969, och det blev för mycket för rönnen. Den började falla mot huset under kronan, men vred sig sedan och lade sig till ro mellan två av uthusen, utan att skada vare sig husen eller jättelönnen vid den andra husknuten. Rönnen slutade sitt liv som ved, men innan dess mätte vi upp den. Den hade varit 26 meter hög, och under resten av sitt liv odlade min mamma krasse i den kvarlämnade stubben.

I år har rönnarna blommat bra och skyddat äppelträden, som under år med dålig rönnblomning och bärsättning angrips mycket mer av rönnbärsmalen. De många bären – som egentligen inte är bär, utan snarare små äpplen – kan bli till god rönnbärsgelé. Men å andra sidan finns det ju så många fåglar som kommer att uppskatta dem i vinter.

Hampus

När jag var liten bodde vi i Enskede gård i Stockholm. Vi hade en ganska stor trädgård med många fruktträd, och bland dem fanns ett litet hampusträd.

Äpplena på det trädet var godare än alla andra äpplen. De mognade tidigt, så pass att man kunde börja äta dem innan sommarlovet var slut – det var ju längre på den tiden då man fortfarande hade sexdagarsvecka i skolan.

De här äpplena var dessutom så lagom stora. Två rejäla tuggor räckte för att sluka hela äpplet, med kärnhus och allt. Man var inte så kräsen i den åldern.

Jag var väldigt förtjust i det här trädet, så pass att jag kallade det "mitt". Jag bestämde att jag skulle ha ett hampusträd när jag blev stor. Nu är jag stor, och nu har jag äntligen det där hampusträdet. Det gav ett enda äpple första året det bodde här. Förrförra och förra året var utdelningen något generösare. Och i år har det slagit till riktigt på allvar – minst hundra hampusäpplen blev det.

Ginnalabarn

Väldigt förtjust blev jag när jag hittade två småbarn under ginnalalönnen (Acer tataricum ssp. ginnala); jag vill gärna ha fler av den. Föräldraplantan skulle bli träd men är en ganska stor buske – på grund av ett missöde med snöplogen för ett par vintrar sedan – men det går bra att dra upp lönnarna till små träd också, kanske sex meter höga.

Ginnalalönnen blir fantastiskt flammande röd på hösten, men näsorna börjar få färg redan på sensommaren. Såväl de som de röda bladskaften och årsskotten kontrasterar vackert mot de gröna bladen. Men höstfärgen tycks vara ärftlig – färgen varierar mellan individerna från ljusgul till mörkröd. Vår föräldraplanta har mycket starka höstfärger i lysande rött som förstås förstärks när solen lyser på den. Med kvällssolens ljus genom busken ser den ut som en stor eldsflamma.

Jag har försökt föröka lönnen från frö tidigare, men inte lyckats. Därför är det uppmuntrande att den nu har klarat det alldeles på egen hand. Nu vågar jag nog pröva en gång till och i år har befruktningen gått bra, så det finns gott om frö att experimentera med. Att köpa fler plantor i plantskolan är inte roligt. Dels är de attans dyra, dels är det alltså osäkert hur höstfärgen blir.

Julikväll

Efter några dagars regnande har molnen försvunnit och kvällssolen i slutet av juli är generös.

Fackelblomstren, Lythrum salicaria, till vänster kommer från barndomens Skylsjön i Sörmland, men har inte protesterat mot flytten utan spritt sig runt dammen. De rödbladiga klippståndsen, Ligularia dentata 'Desdemona', bredvid får snart stora och starkt gula blommor, men till dess bjuder den på färgsprak med hjälp av solljuset.

Det gamla äppelträdet till höger, med krokiga och vindlande grenar, ger inte mycket äpplen men är ett favorittillhåll för katter och skator. Den blå bänken är en paus på väg till växthuset, om man bara vill njuta av färger och dofter en stund.

Mammutträd

Nu har jag lärt mig att mammutträd kan överleva rätt sträng kyla – som exempelvis -32 grader i Danmark och -37 i Polen. Frågan är då om det inom överskådlig tid och med den nuvarande klimatförändringen kommer att bli så kallt i Arboga, dit jag tänker exportera en av mina båda fröplantor.

Den andra tänker jag plantera här hemma (utanför Gyttorp), men så att den kan få skydd åtminstone de första åren. Planteringsråden för fröna säger att träden kan odlas i stora behållare. Jag undrar hur stora de då skall vara – en swimmingpol var, kanske?

Viktigast för överlevnaden i kyla tycks vara att det finns rejäl marktäckning kring trädet – som tjockt snötäcke eller ordentligt med löv, torv eller liknande. Det får väl bli löv då, med den nuvarande snötillgången.

Trädet på bilden är "Grizzly Giant" i Yosemite National Park och drygt 60 meter högt. Rena barnungen, alltså, jämfört med de riktiga bjässarna, som är mer än 80 meter höga. Värstingen, General Sherman, är drygt 84 meter hög och har en volym som närmar sig 1500 kubikmeter. Lyckligtvis lönar det sig inte att avverka dem – förr gjorde man tändstickor av det spröda virket!!!