En mutation i rabatten

Fingerborgsblomman, Digitalis purpurea, producerar många stora blommor på en lång stängel. Blommorna börjar normalt slå ut nedifrån, och när det blir de översta blommornas tur har de nedersta redan vissnat och fallit av.

De normala, hängande blommorna är rörlika med vid mynning och 4-5 centimeter långa, med fläckig insida och och korta, trubbiga kronflikar. De båda första bilderna visar ganska tydligt i vilken ordning blommorna slår ut och vilken form de skall ha.

Men det händer att den översta blomman på stängeln slår ut först och har ett helt annorlunda utseende. Den missbildade blomman är brett vidöppen som en uppåtvänd blåklocka, och den har många kronbladsflikar.

Det här fenomenet kallas peloria och är en mutation. En förändring sker i en gen som reglerar blomknopparnas oregelbundna (bilateralsymmetriska) tillväxt, och blomman som utvecklas blir regelbunden (radiärsymmetrisk). För att peloria skall utvecklas måste genen finnas i dubbel uppsättning (genen är recessiv).

Namnet Peloria kommer från Linné, som observerade fenomenet på gulsporre, Linaria vulgaris, men trodde att det exemplar han studerade var en hybrid mellan gulsporren och någon annan växt. Linné hade tidigare ansett att arter var något stabilt som inte kunde förändras. Men om fröet från "hybriden" kunde ge plantor med likadana blommor, måste man dra en för Linnés tid otänkbar och "vidunderlig slutsats, nämligen att det kan inträffa att nya arter uppstå inom växtvärlden".

Linné var i sitt tänkande långt före sin tid, men i dag vet vi att en ny art kan uppstå om en hybrid fördubblar sin arvsmassa. Den dubbla arvsmassan gör att hybriden och dess avkommor inte kan korsa sig med någon av ursprungsarterna. Hybriden med dess avkomma blir genetiskt isolerad och därmed har en ny art uppstått.

Både gulsporren och fingerborgsblomman hör till familjen lejongapsväxter (Scrophulariaceae), och även andra arter inom familjen uppvisar den här mutationen.

Rotskott med överraskning

Sent i höstas sågade vi bort det mesta av toppen på det gamla rosenhagtornsträdet i utkanten av trädgården. Grenarna var torra och trädet såg döende ut. Det kanske det är också, men vi tänkte att det borde kunna hänga med några år till.

Under detta sågande – som sannerligen inte var en sinekur eftersom grenarna har halvdecimeterlånga och mycket vassa taggar – upptäckte vi ett kraftigt rotskott. Skottet var redan då ett par meter högt och kanske sex centimeter i diameter. Det är tillräckligt för att kunna ersätta det gamla trädet, om det skulle behövas.

I år blommar det gamla trädet synnerligen generöst, mer än det gjort någon gång under de senaste fem-sex åren. Men dessutom blommar rotskottet för första gången. Och här kommer den oväntade överraskningen: Rotskottet har vita blommor, inte rosaröda som moderträdet. Dessutom är blommorna enkla och påminner mycket om de vildväxande hagtornens blomning.

Uppenbarligen är rosenhagtornen inte rotäkta. Troligen har man använt något hagtorn med köldhärdigare rot och ympat in rosenhagtornen på denna – ungefär som när man förädlar rosor. Mammaplantan kan vara en rundhagtorn, Crataegus laevigata, som är den enda svenska hagtornen vars blommor har tvådelat stift. Men å andra sidan stämmer bladformen inte med rundhagtorn, utan mer med spets- och trubbhagtorn. Kanske är mammaplantan någon art som inte finns vild i Sverige.

Så om rotskottet får växa vidare medan det gamla trädet dör, får vi så småningom ett vitblommande träd i stället för ett rödblommande med fyllda blommor. Men jag tycker inte att det gör något. De vita blommorna känns mer naturliga än de röda, och är egentligen mycket vackrare. Jag brukar föredra det naturliga framför det konstlade.

På bilden syns rotskottet i förgrunden till vänster. Mitt på grenen som går mot bildens mitt syns även en av de grymma taggarna. I bakgrunden den fårade stammen på det gamla trädet.

Och till höger en kaprifol som tycker att trädet är bra att klättra i. Även den blommar för första gången i år.

Kaprifoler och nattfjärilar

Äkta kaprifol och eldkaprifol – de samexisterar mer än gärna kring verandan. Båda har sina speciella fördelar som trädgårdsboende.

Äkta kaprifol, Lonicera caprifolium, har en relativt kort blomningstid under maj och juni, ibland med en extra blomning sent på sommaren. Blommorna i vitt, rosa och gult doftar nattetid berusande ljuvligt och lockar till sig allehanda intressanta flygfän, som större snabelsvärmare (Deilephila elpenor), brun björnspinnare (Arctia caja) och ligustersvärmare (Sphinx ligustri).

Blommorna doftar inte påtagligt under dagen, vilket är vettigt eftersom de pollinerande fjärilarna inte flyger då. Fjärilarna är i stället aktiva från skymningen till gryningen. Man träffar sällan på dem ute i naturen, men i ljuset från lampan inne på verandan ser jag dem ofta.

Det här är stora fjärilar, med vingspann på upp till sju centimeter för de båda förstnämnda arterna, och de hörs när de kommer. Ett intensivt brumsurrande nattetid kring kaprifolerna betyder nästan alltid att fjärilarna är på besök.

Ligustersvärmaren är vår största nattfjäril. Hanen kan ha ett vingspann på elva centimeter och honan blir ännu större. De hovrar likt kolibrier framför kaprifolerna medan de suger nektar ur blommorna. Den jämförelsen är befogad; faktum är att det finns kolibrier som är mindre än de här fjärilarna.

Larverna är också imponerande. Den här är drygt tio centimeter lång, en storlek som den når på fem-sex veckor medan den äter av den växt som honan lagt sina ägg i. Bland annat är syren och ask populära värdväxter (och liguster, men sådana har vi inte här), men ligustersvärmaren är inte så artbunden som vissa andra fjärilar. Så småningom, alldeles innan det är dags för larven att bli puppa, kommer den att ömsa färg. Först blir den rödaktig och senare brun. Den övervintrar som puppa, i en jordhåla som den invändigt fodrar med fina silkestrådar.

Äkta kaprifol, eller trädgårdskaprifol, har en blomställning som ofta byggs upp i flera våningar och under varje våning sitter ett bladpar som är sammanvuxet till en skål. Blommorna sitter i en enda krans alldeles intill bladskålen.

De här sammanväxta bladen utvecklas först när blomställningarna kommer. Därför är det lätt hänt att man före blomningen förväxlar äkta kaprifol med vildkaprifol, Lonicera periclymenum, som saknar denna sammanvuxna bladskål. Vildkaprifolen är alltså en egen art, inte en trädgårdskaprifol på rymmen. Den har en mer sydvästlig utbredning än äkta kaprifol och blommar något senare än denna. Vildkaprifolen trivs vid kusten och är Bohusläns landskapsblomma.

Det sammanväxta bladparet finns vanligen hos eldkaprifolen, Lonicera x brownii 'Dropmore Scarlet', också men blommorna bildar oftast flera kransar kring ett gemensamt blomskaft ovanför det sista bladparet, och ofta kommer flera sådana blomställningar från ett och samma bladpar.

Eldkaprifolens blommor saknar för oss märkbar doft, men de lockar till sig humlor och getingar i mängd. När insekterna har kommit i gång på allvar får de flesta blommorna små hål vid basen, där insekterna har bitit hål för att komma åt godiset inuti. Blomtratten är så smal att insekter utan sugsnabel inte når in från blommans öppning.

Det eldkaprifolen saknar i doft kompenserar den emellertid med en oerhört generös och långdragen blomning! Den sista blomställningen förra året slog ut sina eldröda blommor på julaftonen, och det verkar som om de sent anlagda knopparna helt enkelt vaknar ur vintersömnen och fortsätter sin tillväxt när våren kommer.

Så blomningen pågår i stort sett året om, men tillfälliga avbrott när det blir för kallt. Det är som om eldkaprifolen tror sig bo i ett betydligt mildare klimat, och ser vintern som ett kortvarigt bakslag, något den kan rycka på axlarna åt.

Vår på riktigt

I dag kom den riktiga våren. De första blåsipporna slog ut, isen har släppt taget om dammen och småfåglarna sjunger så mycket de orkar och hinner.

En nyhet har jag sett bland de större fåglarna. Under ett par år har vi haft en ensam kråka i trädgården, men nu har den fått sällskap. Det skall bli roligt att se bevis i form av ungar för att de är ett par.

Trädgården ser för närvarande ut som skrutt – den pockar verkligen på vårstädning. Nåja, det brukar vara roligt eftersom resultatet blir fint. Men krattandet får nog husets karlar ta hand om!

Hampus

När jag var liten bodde vi i Enskede gård i Stockholm. Vi hade en ganska stor trädgård med många fruktträd, och bland dem fanns ett litet hampusträd.

Äpplena på det trädet var godare än alla andra äpplen. De mognade tidigt, så pass att man kunde börja äta dem innan sommarlovet var slut – det var ju längre på den tiden då man fortfarande hade sexdagarsvecka i skolan.

De här äpplena var dessutom så lagom stora. Två rejäla tuggor räckte för att sluka hela äpplet, med kärnhus och allt. Man var inte så kräsen i den åldern.

Jag var väldigt förtjust i det här trädet, så pass att jag kallade det "mitt". Jag bestämde att jag skulle ha ett hampusträd när jag blev stor. Nu är jag stor, och nu har jag äntligen det där hampusträdet. Det gav ett enda äpple första året det bodde här. Förrförra och förra året var utdelningen något generösare. Och i år har det slagit till riktigt på allvar – minst hundra hampusäpplen blev det.

Byggmästarnas mästare

Vad kom först – spindeln eller vattnet? Man skulle kunna tro att spindeln byggde sitt hjulnät först och att vattnet sedan slog hål i mitten. Men i själva verket var det troligen tvärtom.

Spindeln började antagligen med att dra den yttersta tråden, den som hela nätet sedan skulle hänga i. Den tråden löper på tryggt avstånd från vattenfallet. Sedan drog spindeln radietrådarna tvärs över, genom att krypa längs undersidan av yttertråden samtidigt som den spann radietråden, och sedan spänna och fästa tråden när den kommit halvvägs runt. Slutligen byggde den spiralen inifrån och ut – spiralen måste gå inifrån för att spindeln skall ha något att krypa på när avståndet mellan radietrådarna ökar – med början en bit från själva navet så som hjulnätsspindlar har för vana. Det gjorde samtidigt att spindeln kom lagom långt ut från det rinnande vattnet.

I en av mina bilder ser man faktiskt en radietråd som går in mot navet. Om vattnet hade träffat nätet med sådan kraft att det slogs sönder, skulle skadorna vara betydligt större. I stället är nätet helt och fint sammanhållet där det borde vara det.

Spindeltråd har mycket hög draghållfasthet och elasticitet. Den är starkare än ståltråd i samma tjocklek och har högre töjbarhet än nylon. Det gör att tråden faktiskt borde hålla för det rinnande vattnet. Vattendropparna i nätet stör troligen inte nämnvärt. Man ser ofta spindelnät som är översållade av regn- eller daggdroppar, medan nätets ägare jagar i godan ro med hjälp av nätet.

Julikväll

Efter några dagars regnande har molnen försvunnit och kvällssolen i slutet av juli är generös.

Fackelblomstren, Lythrum salicaria, till vänster kommer från barndomens Skylsjön i Sörmland, men har inte protesterat mot flytten utan spritt sig runt dammen. De rödbladiga klippståndsen, Ligularia dentata 'Desdemona', bredvid får snart stora och starkt gula blommor, men till dess bjuder den på färgsprak med hjälp av solljuset.

Det gamla äppelträdet till höger, med krokiga och vindlande grenar, ger inte mycket äpplen men är ett favorittillhåll för katter och skator. Den blå bänken är en paus på väg till växthuset, om man bara vill njuta av färger och dofter en stund.

Fördel glesbygden

Att bo så här, med en ljuvlig trädgård utanför rumsfönstret i stället för en bullrig gata – man känner sig rent förmögen!

De sista solstrålarna

Solen ligger i horisonten bortom sjön och ljuset faller in mellan björkarna bakom mig. Det är bara sekunder kvar innan solen försvinner under horisonten.

Eken har en ljus ansvällning längst ned på stammen. Den beror på att eken utvecklades ur ett ekollon som råkade hamnat djupt in i en gammal murken oxelstubbe. För några år sedan rensade vi bort de sista resterna av stubben, som myrorna hade förvandlat till mer eller mindre pulver.

Sedan dess har eken snabbt vuxit till sig. Lövsprickningen kommer visserligen senare än på mammaeken som växer bakom mig och löven blir mindre, men för övrigt tycks den må bra.

Mammaeken planterades 1964 av Kjells mormor, som hade den med i en kasse när hon kom från Stockholm för att hälsa på.

Fågelholken satte Kjell upp förra våren. Just nu bor ett par svartvita flugsnappare i den, men förra året och hela vintern har den varit bebodd av talgoxar. Talgoxehanen är mycket väluppfostrad: Han knackar innan han stiger in.

Fridsamt vid dammkanten

En stunds njutning vid dammen. Stormhattarna och rudbeckian har just börjat blomma, medan kransveronikan snart har klarat av första blomningen men fortfarande lockar humlor och fjärilar. Malvan som har självsått sig mellan plattorna blommar och smultronen har nya bär varje dag. Den vitrosa näckrosen i dammen har blommat sedan i april och att döma av de nya knoppar som kommer har den inte tänkt sluta än.

Den fina parkbänken är jag mycket förtjust i. Tack vare att Kjells pappa, ihågkommen som Backa-Åke av folk på bygden, var en flitig samlare av allt som gick att samla och kunde vara bra att ha, har vi fem sådana bänkar. Dessa plus en uppsjö av grythyttefåtöljer gör att vi kan ordna många sittplatser i trädgården, utan att behöva se skymten av plast.

Skrämfågel

En "skrämfågel" som antagligen har stått i ett jordgubbsland en gång i tiden. Vi hittade både den och det musselskalsformade fågelbadet i en typisk "tipphög" bakom gamla hönshuset i skogskanten.

Fågeln är gjord av en trädgren och påminner en del om en fasan, kanske dock med betoning på första stavelsen. Inga småfåglar vågar sig fram till fågelbadet, som i stället används av katterna och hundarna, att dricka respektive bada i. Fåglarna badar i dammen.

Störtregn

2008: I slutet av juli, efter lång torka, kom sommarens första riktigt rejäla regn. Pergolan förvandlades till något som förde tankarna till tropisk regnskog.

Utsikt från huvudkudden

Det här är min utsikt från huvudkudden, i det gula vårgryningsljuset.

Kaprifolen blommar, som den alltid gör så snart det inte är minusgrader. Stormhattarna som skymmer dammen har redan kommit en god bit på väg.

Att kunna somna och vakna så här, med ytterdörren på vid gavel, är livskvalitet på högsta nivå!

Det doftar vackert!

Att bo så här känns som rikedom, men av en sort som inte skapas med pengar. Det är väl egentligen det här som borde vägas in när taxeringsvärdet fastställs? Inte sjöutsikt (som vi ju har), kvadratmetrar inomhus (som vi har väldigt få av) eller köksstandard (modern spis-kyl-frys men för övrigt 1950-tal)...

Både dottern och Kjell stirrar lystet på fläderblommen och muttrar om saft. Men jag har hittills lyckats hålla emot. Blommorna är vackra och doftande där de sitter. Sedan blir bären god mat för fåglarna, som inte kan gå till affären och förse sig. Själva kan vi köpa flädersaft av lokal tillverkning helt utan mysko tillsatser.

När schersmin och fläder har blommat ut, tar klätterhortensian över på sydsidan till vänster.