Hur jag blev fossiliserad

Jag har alltid samlat på stenar. Vackra stenar, konstiga stenar, stenar med skojiga linjer i, stenar som får vacker färg när man blöter dem och stenar som jag har fått av barnen – de har smittats av mig. Jag har däremot aldrig lärt mig uppskatta "konstnärligt förvandlade" stenar, som när stenar gjorts om till smycken eller målats för att se ut som bergslagstroll. Eller, ännu värre, en platt sten med en påmålad kyrka och texten "Minne från Leksand".

År 1979 hade stensamlingen hunnit bli ganska försvarlig. Men den sommaren gjorde jag en resa, som gick från Stockholm via Lappland till Nordnorge och sedan ned genom hela Norge, längs svenska väst- och sydkusten för att så småningom gå till Öland. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid havet nära Byrums raukfält, som jag då aldrig hade hört talas om.

I havet finns naturligtvis en mängd stenar, som gjorda för att samlas på. Jag tog upp en sådan sten och där den låg i handen föll den isär i tre delar. Den mellersta delen bildade en kil in mellan de båda yttre och slutade i en spets. Innan stenen delades hade spetsen varit helt skyddad inne i stenen.

Och precis just där och då blev jag fossiliserad. Längst ut på spetsen satt ett litet skal som en gång för länge sedan hade varit den ena skalhalvan på en armfoting. Armfotingar (Brachiopoda) finns än i dag och de livnär sig genom att filtrera föda ur havsvattnet. De påminner litet om musslor, men har en lång fot med vars hjälp de kan hålla sig fast på sten eller i sanden.

Men just den här armfotingen var inte nutida. Ölands kalkstensberggrund bildades under den paleozoiska eran, i den period som kallas ordovicium. Den började för 488 miljoner år sedan och slutade 44 miljoner år senare.

Där stod jag med resterna efter ett nästan en halv miljard år gammalt djur i handen. Ett djur som hade levat just här innan de allra första landlevande djuren ens hade utvecklats. Det hade levat här, men ändå inte här eftersom det som långt, långt senare skulle bli Sverige då befann sig någonstans vid ekvatorn.

Tanken var så otroligt fascinerande. Om jag inte hade varit där just då, och inte hade tagit upp stenen, hade ingen någonsin fått veta att just den här armfotingen hade levat där. Då hade havsvågorna slagit sönder stenen och krossat det lilla skalet. Nästan halva mitt hittillsvarande liv har gått sedan dess, men känslan av något förunderligt finns fortfarande kvar.

Det här fick följder. Alla resor till Gotland sedan dess har ökat på samlingen av fossil här hemma. Och när jag 1991 flyttade mellan två hus i Tyresö, och hade yngsta brorsan och hans kompis till hjälp med att bära lådorna med sten, muttrade de: "Somliga tjejer samlar på frimärken."

Svampdjur ...

... är de inte, men väl djur som åtminstone tillfälligt lever i eller på svamp: en snigel, en mångfoting, en fästing, en mygglarv och en pytteliten fluga.

Snigeln åt i ensamt majestät på en ockragul grynskivling. Jag lyckades faktiskt inte hitta ett enda "sällskapsdjur" på den vackert gula svampen.

Det som gett ockragul grynskivling, Cystoderma amianthinum, dess svenska namn är nog främst färgen på köttet.

Hattens ovansida är tämligen "vanligt" gul, men skär man itu svampen får man fram en helt annan färg. Svampen är värdelös som matsvamp, men den är ju vacker att titta på.

De resterande fyra djuren har egentligen tre saker gemensamt (bortsett från att de båda sistnämnda är insekter): de är leddjur, de höll till mellan skivorna under samma honungsskivlingshatt och jag såg dem inte förrän jag redan hade fotograferat dem och tittade på bilderna. Turligt nog hade jag tagit med mig just den här svamphatten hem, så jag fick chansen att fotografera mygglarven och mångfotingen en gång till.

Fästingen (vid pilen) och den lilla flugan (längst ned i högra hörnet) hade dock hoppat av på vägen. Men en uppfattning om storleken på dem kan man få genom att jämföra med mångfotingen. Den är ungefär 7 mm lång.

Mångfotingar Mångfotingen hade godheten att krypa ett varv över hattens ovansida, vilket gav mig chansen att identifiera den utan att skada den. Det är en dvärgplattfoting, Brachydesmus superus, en art som är vanlig i södra Sverige och förekommer upp till norra Svealand och längs hela norrlandskusten. Enligt den för övrigt helt fantastiska Nationalnyckeln blir plattfotingen rosa om den läggs i sprit, men hallå!!! Jag ser ingen som helst anledning att döda det arma krypet bara för att fastställa arten. Dvärgplattfotingen rör sig snabbt, vilket kanske förklaras av att den har nästan 60 ben att springa med.

Trilobit som jag hittade vid
Engelska kyrkogården på Fårö

Mångfotingar är leddjur. De hör alltså till samma stam, Arthropoda, som insekter, spindlar, kräftdjur och de utdöda trilobiterna, men de bildar en egen understam: mångfotingar eller Myriapoda. Oftast kallar vi de här djuren tusenfotingar, vilket är en överdrift även för de mångfotingar som har flest ben. Närmast kommer en amerikansk mångfoting, Illacme plenipes, som har 750 ben.

Men tycker man att "tusenfoting" är en överdrift, kan man alltid trösta sig med att det vetenskapliga namnet Myriapoda bokstavligen betyder "myriadfoting", det vill säga "tiotusenfoting". Nåja, "myriad" betyder "oräknelig mängd" också, och det kan man ju hålla med om.

Fästingar Fästingen som syns vid pilen i bilden av svamphattens undersida är troligen en nymf. Trots sitt lilla format är den stor nog att suga blod. Den lilla nymfen förmår antagligen inte borra sig in i seg människohud.

Alla fästingar går efter att ägget har kläckts igenom två olika faser (larv och nymf) innan de blir fullbildade, och dessa måste suga blod för att utvecklas vidare. De fullbildade honorna, som suger blod från stora däggdjur, måste ha detta blod inför äggläggningen.

Problemet om man blir biten av en riktigt liten fästing är att de är nästan omöjliga att få grepp om. Man måste vänta tills de har så att säga fyllt sig, och vem vill gå omkring med en blodsugande fästing i flera dagar? Eftersom vi vet att risken att smittas med borrelios blir större ju längre fästingen får sitta kvar, finns det goda skäl att avlägsna fästingen så snart som möjligt.

Fästingar är leddjur och hör till spindeldjuren, Arachnida, där de bildar en egen klass som heter Ixodida. Denna i sin tur delas i två familjer, hårda fästingar (Ixodidae) och mjuka fästingar (Argasidae).

Vem behöver fästingar? Ingen, såvitt jag vet, utom fästingarna själva. Man hör ofta den frågan om diverse obehagliga småkryp, som myggor till exempel. Men om nu ingen utom fästingarna själva behöver fästingar, så är ju det i sig inget skäl till att de skulle försvinna. Tvärtom – om ingen utnyttjar fästingar främjas ju fästingarnas överlevnad. För övrigt kan man ställa frågan på sin spets: "Vem behöver människan?" Och inte vill vi väl att människan skall försvinna?

Svampmyggan Svamp som är maskäten är praktiskt taget aldrig maskäten. I stället är den angripen av svampmyggelarver. En mask är så att säga mask hela livet, men larverna i svampen skall så småningom bli till fullbildade svampmyggor. De är alltså insekter.

Svampmyggorna bildar insektsfamiljen Mycetophilidae, med omkring 2 000 arter världen över, varav nästan 600 i Sverige. En del svampmyggor är rovlevande med insekter och andra smådjur som bytesdjur. En del är grottlevande och har lysförmåga, och de kan med ljuset som hjälp locka till sig bytet.