Hur jag blev fossiliserad

Jag har alltid samlat på stenar. Vackra stenar, konstiga stenar, stenar med skojiga linjer i, stenar som får vacker färg när man blöter dem och stenar som jag har fått av barnen – de har smittats av mig. Jag har däremot aldrig lärt mig uppskatta "konstnärligt förvandlade" stenar, som när stenar gjorts om till smycken eller målats för att se ut som bergslagstroll. Eller, ännu värre, en platt sten med en påmålad kyrka och texten "Minne från Leksand".

År 1979 hade stensamlingen hunnit bli ganska försvarlig. Men den sommaren gjorde jag en resa, som gick från Stockholm via Lappland till Nordnorge och sedan ned genom hela Norge, längs svenska väst- och sydkusten för att så småningom gå till Öland. Av en ren tillfällighet hamnade jag vid havet nära Byrums raukfält, som jag då aldrig hade hört talas om.

I havet finns naturligtvis en mängd stenar, som gjorda för att samlas på. Jag tog upp en sådan sten och där den låg i handen föll den isär i tre delar. Den mellersta delen bildade en kil in mellan de båda yttre och slutade i en spets. Innan stenen delades hade spetsen varit helt skyddad inne i stenen.

Och precis just där och då blev jag fossiliserad. Längst ut på spetsen satt ett litet skal som en gång för länge sedan hade varit den ena skalhalvan på en armfoting. Armfotingar (Brachiopoda) finns än i dag och de livnär sig genom att filtrera föda ur havsvattnet. De påminner litet om musslor, men har en lång fot med vars hjälp de kan hålla sig fast på sten eller i sanden.

Men just den här armfotingen var inte nutida. Ölands kalkstensberggrund bildades under den paleozoiska eran, i den period som kallas ordovicium. Den började för 488 miljoner år sedan och slutade 44 miljoner år senare.

Där stod jag med resterna efter ett nästan en halv miljard år gammalt djur i handen. Ett djur som hade levat just här innan de allra första landlevande djuren ens hade utvecklats. Det hade levat här, men ändå inte här eftersom det som långt, långt senare skulle bli Sverige då befann sig någonstans vid ekvatorn.

Tanken var så otroligt fascinerande. Om jag inte hade varit där just då, och inte hade tagit upp stenen, hade ingen någonsin fått veta att just den här armfotingen hade levat där. Då hade havsvågorna slagit sönder stenen och krossat det lilla skalet. Nästan halva mitt hittillsvarande liv har gått sedan dess, men känslan av något förunderligt finns fortfarande kvar.

Det här fick följder. Alla resor till Gotland sedan dess har ökat på samlingen av fossil här hemma. Och när jag 1991 flyttade mellan två hus i Tyresö, och hade yngsta brorsan och hans kompis till hjälp med att bära lådorna med sten, muttrade de: "Somliga tjejer samlar på frimärken."