Lopplummer

Visst är den litet vacker i all blygsamhet. Nästan som granskott, men nere i mossan och med tunna platta "barr".

Den lummerväxt man oftast ser är mattlummer, Lycopodium clavatum. Inte minst används den ju som dekoration i diverse julgrupper. Tyvärr, eftersom den växer långsamt och behöver många år på sig för att återställa det som rivits bort bara för att pryda en adventsstake. Dessutom är alla de svenska lummerväxterna fridlysta i hela landet; de får inte tas upp med rötterna och inte samlas in till försäljning. I en del län är de helt fredade, vilket betyder att de inte ens får plockas småskaligt till den egna julprydnaden.

Men det här är lopplummer, Huperzia selago, som också har kallats luslummer och lusgräs. En tydlig skillnad mellan lopplummer och mattlummer är att den förra har sporgömmor i bladvecken, och i skottspetsarna små groddknoppar som kan sprätta iväg och slå rot, medan den senare har sporer i axlika samlingar i toppen av upprätta skott.

Lopplummern är grövre byggd än mattlummern och har upprätta, upprepat gaffelgrenade skott. Skotten har lika långa grenar och blir upp till tre decimeter höga. Till skillnad från mattlummern bildar den inte revor.

Lopplummern är cirkumpolär och växer i fuktig skog och hedmark, i myrkanter och på berg. Den är tämligen allmän i nästan hela landet.

Dekokt på lopplummer har använts mot ohyra på boskap och svin, vilket väl antagligen har gett växten dess namn. Linné skriver i Flora Lapponica från 1737 "Allmogen brukar tvätta sina nötkreatur och svin, då de besväras af löss, med en dekokt af denna mossa; då detta skett, blifva de inom få dagar fria från dessa besvärliga insekter."

Ett annat tänkbart upphov till namnet kan vara att groddknopparna hoppar iväg likt loppor när man rör vid dem.

Läs även andra bloggares inlägg om läkeväxter, växter