Problemfamiljen

Hunden Sissi har äntligen lärt sig att jaga bort rådjuren ur trädgården. De senaste dagarna har hon fått träning flera gånger varje dag. Rådjuren äter fallfrukt under äppelträdet fem meter från verandan. Äpplena här hemma är tydligen godare än äpplena som Kjell har burit upp i skogsbrynet åt dem.

Jag vill definitivt inte ha rådjuren här; de gör stor skada på buskar, träd och andra trädgårdsväxter. Tyvärr är våra lokala jägare, till exempel Kjell, inte påtagligt intresserade av rådjursjakt. Nu börjar dessutom älgjakten på måndag, så det lär nog dröja innan jägarna vänder ens tankarna mot rådjuren. Visst skulle jag kunna stängsla själva trädgården, men det känns litet fånigt att sätta upp minst en halv kilometer stängsel när det finns bössa. Alltså fortsätter jag att lära hunden att rådjur är no, no, no i trädgården.

Sissi är en i och för sig ganska liten Jack Russell-terrier, men hon är mycket snabb och modig. Som exempel har hon flera gånger tagit grävlingar i nackskinnet och ruskat om dem ordentligt. Hon jagar runt och sprider rådjursfamiljen tills alla har försvunnit åt olika håll in i skogen. Då springer hunden en extra kontrollvända över åkrarna innan hon kommer hem.

Problemet då är att rådjuren är så orädda. Fem minuter efter att ha blivit bortjagade hade den stora – för att vara rådjur – familjen återsamlats högst 30 meter från huset. De brydde sig inte ett dugg om att jag stod alldeles i närheten. Så småningom drog de sig över till slåttervallen på höger sida av vägen. Där finns gott om mat så här års.

Rådjur blir lätt litet halvtama när de i stort sett får vara i fred. Tidigare bodde jag i ett skogshus i Sörmland. Där kom rådjuren upp på verandan för att äta av växterna i hängamplarna. Först när jag gick ut på verandan och grälade på dem masade de sig nedför trappan igen, men långsamt. Det här är inget man önskar sig, särskilt inte med barn i huset. Rådjurshorn är vassa.

Nåväl, efter en halvtimmes betande hörde rådjuren ljud från vägen nedanför. Johan var på hemväg – han cyklar sista biten från Gyttorp. Men först när de kunde se honom blev det tillräckligt oroande för att de skulle dra sig tillbaka över vägen och in i skogen. De kanske kände sig trängda mellan mig och hunden ovanför dem och Johan som kom från andra hållet.

Bambi?

Medan jag skrev det här fick jag för övrigt släppa ut hunden på ytterligare ett varv rådjursjakt. Hon börjar kunna det här nu, och i morgon lär hon få nya tillfällen att träna. Återstår att lära henne springa i den riktning jag pekar.

Den här geten fick tre kid i år, precis som förra året. Alla tre verkar friska och de är påtagligt stora med tanke på att de har fått konkurrera om maten. Trillingkullen förra året klarade sig genom den kalla vintern ända fram till dess att våren var i antågande. Då försvann två av kiden – vi har gott om lodjur.

Normalt blir honorna könsmogna vid ett års ålder men det händer att könsmognaden kommer redan den första sommaren eller först den tredje. Rådjurens parningsperiod infaller i månadsskiftet mellan juli och augusti, men embryot fäster inte i livmodern förrän omkring nyår och det är först då som fosterutvecklingen inleds. Kiden föds i maj-juni.

En fördel med denna fördröjda fosterutveckling är att brunsten kommer under den tid på året då geten är som mest välnärd – vilket ökar möjligheterna till flerfödslar – samtidigt som kiden föds när tillgången till mat är som bäst för den mjölkproducerande mamman.