Den ena kommer från högre belägen mark, medan den andra följer en bit längs bergets fot. Där bäcken från berget kommer ned till slätare mark möts de båda bäckarna. De bildar en större och starkare bäck och från den stunden kommer de att följas åt genom livet.Kjell visade mig bäckarna men jag kände, utan att några ord behövde sägas om det, att det var något helt annat han gjorde. Han gav mig något; jag kände att han inuti sig själv sade: "Jag vill ge dig det här."
Drygt ett halvår senare gifte vi oss på Backåkra. På morgonen, långt innan vi skulle åka till kyrkan, tog Kjell motorsågen med sig och gick till skogs. När han kom tillbaka hade han med sig en krans, en brudkrona som han hade bundit av maskrosor och röda grankottar.
Jag gifte mig den dagen med en sådan man som sågar ned en gran för att kunna skapa just den brudkrona som passar båda bäst. Henne och honom, maskrosbarnet och skogsmänniskan.
Sent den eftermiddagen gick vi upp i skogen till bäckarna. Där kom den ena bäcken från berget där granarna växte och den andra från maskrosornas lågland. Och vi stod där bäckarna möttes.Kjell sade: "Här har jag stått och tänkt på de båda ensamma bäckarna som möts och blir en. Och jag har önskat att jag skulle få veta vem den andra bäcken är. Nu vet jag."
Just där lade vi ned brudkronan i vattnet, för att låta den göra som bäckarna. Maskrosor och grankottar kunde följas åt på vattnet, tillsammans för resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar