Harkrank

Harkrankshona

Harkrankarna lockas till ljus och ett öppet fönster på kvällen är alldeles oemotståndligt. De "vill" inte in, men evolutionen har inte lärt dem skilja mellan månljus och människoljus, så de kommer invinglande – de flyger inte så där rysligt bra – och ramlar gärna ned på kudden där man ligger i godan ro och läser.

Många tycker att de här djuren är otäcka. Saken blir inte bättre om de då får veta att harkrankar räknas till myggorna. Men särskilt myggiga är det faktiskt inte. De varken bits eller sticks, utan är fullständigt harmlösa. De har inte ens att bra försvar. Det enda de kan göra om de fastnar någonstans eller blir angripna, är också det som jag tycker illa om hos dem: De tappar ett eller annat ben. Högst ofint, tycker jag, som inte vill ha strödda ben på huvudkudden.

Alla sex benen sitter kvar

Men sett ur harkrankens synvinkel är det förstås en annan sak. Det är bättre att leva med fem eller fyra ben än att inte leva alls.

Det finns omkring 350 harkranksarter i Sverige. En del är inte större än vanliga stickmyggor, medan andra kan ha ett vingspann på över 6 cm. I tropikerna, där de allra flesta av världens omkring 13 000 (eller 10 000 eller 15 000, beroende på vad som räknas in) harkranksarter lever, finns arter som blir betydligt större.

För övrigt finns det harkrankar som helt saknar vingar.

I allmänhet har insekter två par vingar, men i flera grupper är det ena vingparet ombildat för att fylla någon annan funktion. Ta som exempel de hårda framvingarna som skyddar bakvingarna och bakkroppen hos skalbaggar.

Harkrankarna hör som andra myggor till tvåvingarna, dit även flugorna räknas. Hos tvåvingar är det bakre vingparet ombildat till ett slags svängkolvar, så kallade halterer, som är insektens balansorgan under flykten. I detaljbilden ovan till vänster syns spetsen på dessa svängkolvar.

Det är lätt att skilja könen åt bland de här insekterna. Honan har ett äggläggningsrör som gör att bakkroppen ser ut att vara utdragen till en lång spets. Hon lägger äggen i fuktig jord eller i vatten, beroende på vilken art hon tillhör. Larver av arter som lägger ägg i jorden äter främst multnande material, men vissa arter äter levande rötter och skott, framför allt av gräs. En av dem, kålharkranken, kan åstadkomma stora skador på sädesbrodd.

Eftersom fullbildade harkrankar inte biter eller tuggar har de ingen användning för rörliga mundelar. I stället är mundelarna omformade till ett framåtriktat sugrör som lämpar sig perfekt för att suga nektar – vilket är just vad harkrankar främst äter under sitt förmodligen korta liv som fullbildade insekter.

Det här är alltså tämligen oförargliga djur, men de får ändå gärna avstå från att lägga sina ben på min kudde!