Vår näst närmaste stad drabbas ofta av extrema oväder och i går var det dags igen. Vid sextiden på kvällen kom ett massivt skyfall med hagel och än en gång blev det översvämning i många källare. Samtidigt började toaletter svämma över i butiker i gatuplanet. Ovädret fortsatte i två timmar och när det slutade hade SOS Alarm fått in ett 40-tal anmälningar om översvämningar.
Så sent som klockan ett på lördagen låg hageldrivor fortfarande kvar på många platser i Lindesberg, ofta betydligt större än här – där det råkade vara lämpligt att stanna. Mer än tolv timmar efter ovädret, och medan vi utanför Nora hade sommarvärme med drygt 20°, var hagelkornen i Linde fortfarande nästan spelkulestora.
Jag vet inte vem som tog den här bilden.
Det kan ha varit Kjells farfar, järnvägsarbetaren, slaktaren, hemmansägaren och biodlaren Johan Andersson. Den prydligt klädde pojken under oxeln är Kjells pappa Åke och den fina leksakshästen i förgrunden är hans.
Bilden kan vara tagen på försommaren 1929, säkert före midsommar eftersom hässjestörarna fortfarande står lutade mot huset i bakgrunden. Längre in i sommaren skulle de användas i höskörden.
Oxeln är borta numera. I stubben efter den slog sig ett ekollon ned och oxeln har nu ersatts av en ek. Leksakshästen är också borta, liksom pojken, men skrindan finns kvar. Skrindan är hemgjord, men i dag finns ingen kvar som kan berätta vem som snickrade den. Det kan ha varit Åkes pappa, som levde tills Åke var 11 år fyllda. Han avled några dagar efter sin 46-årsdag 1936, i blindtarmsinflammation. Den senaste lille pojken som åkte i skrindan föddes 83 år efter Kjells pappa och är den fjärde generationen skrindåkare.
Det långa men mycket smala huset till vänster är det hus vi nu bor i. Huset har dock förändrats en del sedan dess. En glasad veranda har tillkommit framför stora ingången och den bortre dörren har blivit ett köksfönster. Rummet innanför var sommarkök när bilden togs och hade fortfarande jordgolv. En av skorstenarna, den som hörde till spisen i den gamla storstugan, revs på 1950-talet. Samtidigt förändrades fasaden en del och tyvärr ersattes de spröjsade fönstren med lösa innanfönster av moderna kopplade. De gamla spröjsade fönsterbågarna finns lyckligtvis kvar på gården, liksom den gamla glasade ytterdörren.
Bortom trädet med delad stam i bakgrunden till höger syns bikuporna. Kuporna står sedan länge i magasinet; ingen här odlar bin numera.
Vänster: Det grästorvstäckta, knuttimrade huset i bakgrunden, med hängränna av trä, är borta. I dess ställe byggde Kjells farfar det nuvarande magasinet i två våningar. Sett till markytan är magasinet minst dubbelt så stort som boningshuset.
Och: Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.
Men, i ärlighetens namn: Nora Bergslags Veteran-Jernväg, NBVJ, har satt upp riktiga skyltar nu.
Sjön Vikern en dag då himlen hade fallit ned på jorden. Längs stranden slingrar sig hemvägen från Gyttorp, drygt 2 km där man hela tiden har direktkontakt med vattnet.
Bilden är tagen från Dansbaneudden, som för länge sedan hette Nothusudden. Då låg det en sjöbod på udden, och på denna torkade fiskarena sina nät. Senare flyttades en dansbana hit från Käppstan längst in i viken mot Gyttorp, och udden fick sitt nya namn. Nu är udden helt obebyggd och en populär rastplats för förbipasserande i bil.
Strax hitom huset som syns på udden mitt i bilden går vår väg upp. Vi bor några hundra meter upp fågelvägen från Dansbaneudden.
Det här ser vi varje gång när vi är på hemväg. Men när folk som kommer hit kommenterar den vackra vägen, blir vi litet förvånade. Vi ser det ju så ofta, att vi inte tänker närmare på det. Är det inte litet synd att man blir så hemmablind?
När himlen ser ut så här och sjön ligger nästan spegelblank, är det bedövande vackert. Och skönheten finns här hemma; vi behöver inte resa runt halva Jorden för att hitta den.
2009: Ljuset var onekligen litet spöklikt. Mörkret kom tidigt på kvällarna denna snöfria november och knutlampan fungerade inte. Dimman låg tung efter regnet och det var bokstavligen becksvart ute. Men en lampa inne i vedboden lyste och skapade den här dramatiken.
Johan tog bilden.
Solen ligger i horisonten bortom sjön och ljuset faller in mellan björkarna bakom mig. Det är bara sekunder kvar innan solen försvinner under horisonten.
Eken har en ljus ansvällning längst ned på stammen. Den beror på att eken utvecklades ur ett ekollon som råkade hamnat djupt in i en gammal murken oxelstubbe. För några år sedan rensade vi bort de sista resterna av stubben, som myrorna hade förvandlat till mer eller mindre pulver.
Sedan dess har eken snabbt vuxit till sig. Lövsprickningen kommer visserligen senare än på mammaeken som växer bakom mig och löven blir mindre, men för övrigt tycks den må bra.
Mammaeken planterades 1964 av Kjells mormor, som hade den med i en kasse när hon kom från Stockholm för att hälsa på.
Fågelholken satte Kjell upp förra våren. Just nu bor ett par svartvita flugsnappare i den, men förra året och hela vintern har den varit bebodd av talgoxar. Talgoxehanen är mycket väluppfostrad: Han knackar innan han stiger in.
På vägen söderifrån in i Lindesberg, den väg där man har sjö på båda sidor, finns ett par avsnitt med hastighetsbegränsning till 30, mot normala 50. Vi som kör den vägen relativt ofta vet naturligtvis detta. För andra och mer tillfälliga besökare kan det vara litet knepigare.
OK på vintern när träden är avlövade. Men så här års kommer turisterna. Det finns visst någon gammal regel om att man har skyldighet att känna till lokala hastighetsbegränsningar, men det här är väl i alla fall litet larvigt? Och det blir faktiskt inte bättre när man skall gissa var 30-begränsningen upphör.
Sent på kvällen den riktiga midsommaraftonen – det är bara ett par timmar kvar till midnatt. Solen har inte gått ned än, men det spelar ju ingen roll eftersom den strax efter kommer att gå upp igen.
Vägen ned från oss går nästan rakt västerut, och där vägen slutar går gränsen för hunden. Hon springer lös som hon vill, men håller sig inom "gränserna". Lyckligtvis har hon inte kommit på tanken att fortsätta hundra meter extra ned till sjön, trots att hon älskar att bada.
2007: Solnedgång över sjön Vikern, strax efter ett majregn. Det här är vår utsikt från verandan.
En pilot som flyger över Kalahari kastar ut en Coca Cola-flaska från sitt plan. Xixo hittar flaskan och tar den med till sin stam. De ser flaskan som en gåva från gudarna, men den ställer till elände för dem genom att skapa konflikter som de tidigare inte har upplevt. Därför bestämmer de sig för att lämna tillbaka gåvan till gudarna, genom att kasta ut den vid världens ände. Jag tror att det här hade varit en bra plats för att utföra detta uppdrag.
Bilden togs av Johan Andersson, i oktober 2006, med hans dåvarande mobiltelefons inte särskilt högupplösta kamera (Sony Ericsson K750i, 2 megapixlar).
Vår näst närmaste stad drabbas ofta av extrema oväder och i går var det dags igen. Vid sextiden på kvällen kom ett massivt skyfall med hagel och än en gång blev det översvämning i många källare. Samtidigt började toaletter svämma över i butiker i gatuplanet. Ovädret fortsatte i två timmar och när det slutade hade SOS Alarm fått in ett 40-tal anmälningar om översvämningar.
Så sent som klockan ett på lördagen låg hageldrivor fortfarande kvar på många platser i Lindesberg, ofta betydligt större än här – där det råkade vara lämpligt att stanna. Mer än tolv timmar efter ovädret, och medan vi utanför Nora hade sommarvärme med drygt 20°, var hagelkornen i Linde fortfarande nästan spelkulestora.
