En fyraårig flicka jag en gång kände brukade säga så. Vad det än gällde, som en fyraåring kunde tänkas vilja bestämma själv – vilka kläder hon skulle ha på sig, vad hon skulle äta, när hon skulle sova – kom detta "Mej stämmer här!".
Nu är det jag som "stämmer". Det är mitt växthus, min man och mina ögon, och det är jag som bestämmer vad jag anser vara vackert. Och Kjell hör dit.
Den lilla kaktusbladskivan blev liggande i ett hörn av grusplanen runt växthuset, genom tre vintrar. Ingen städade bort den, därför att tillräckligt tjocka handskar aldrig fanns tillstädes samtidigt med städtanken – och tro mig: den här kaktusen har ovanligt elaka taggar.
Inte förrän nu i våras. Då upptäckte jag att bladet satt fast med en liten rottråd i marken. Jag pillade loss bladet och lade det på en kruka med jord inne i växthuset.
Där började det hända saker. Efter en tid visade sig en liten knopp i kanten av bladskivan. Knoppen växte vidare och blev ett nytt blad. Nu har det kommit ytterligare en knopp.
Och det här är vackert. En liten bit av en växt, som är anpassad för ett helt annat klimat än omväxlande blöta och mycket kalla vintrar, lyckas överleva och ta nya tag. "Life always finds a way."
Passionsblomman, eller Kristi korsblomman, är kanske inte vacker, men väldigt speciell. Sedan gammalt symboliserar den olika delar av passionsberättelsen, och det kan vara roligt att känna till hur:
- Blommans pistill har ett tredelat märke. Det sägs avbilda de tre spikarna som Jesus korsfästes med: en i varje hand och en genom båda fötterna.
- De fem ståndarna symboliserar Jesu fem sår: i fötterna, i händerna och i sidan.
- Fruktämnet avbildar kalken som användes vid den sista måltiden.
- Bikronan, den fransiga kransen, symboliserar Jesu törnekrona.
- Blomman har tio kronblad, som sägs motsvara de tio trogna apostlarna – Petrus förnekade ju Jesus och Judas förrådde honom.
- Blommans färger avbildar färgerna i Jesu kläder.
Just den här passionsblomman har levt inomhus under vintern. Den har omväxlande vissnat bort nästan helt och vuxit vildsint. När det blev dags att flytta ut den i växthuset klippte jag ned den nästan till jordytan, så att bara ett par gröna blad blev kvar. Det räckte för att den skulle repa sig. Nu är den lika full av knopp och blommor som förra året.
För det första är växthuset inte till för att odla mat i första hand – det är själen som skall växa här. Då har liljorna en funktion att fylla: De bjuder på nästan exotisk skönhet och doft. Jag skall dock erkänna att just doften kan bli litet väl massiv ibland.
I växthuset kan jag dessutom ägna mig åt giftfri bekämpning av liljebaggar, genom att plocka bort skalbaggarna och lägga dem i en burk såpvatten. De dör ganska snabbt och det ger mig inte dåligt samvete, eftersom jag inte tror på att skalbaggar har tillräckligt utvecklade hjärnfunktioner för att "lida".
De fullbildade liljebaggarna kryper på hösten ned i jorden för att övervintra där. Så snart vårsolen börjar värma kommer de fram för att para sig. Ett totalt jordbyte i liljekrukorna på hösten, inklusive tvätt av själva knölarna, bidrar till att minska angreppet året därpå. Det här jordbytet är svårt att åstadkomma på friland, men med krukodlade liljor går det bra. Dessutom kan man då ge liljorna en bra vinterförvaring – en blöt vinter kan annars få dem att ruttna bort.
