Arctic Blast

Är det fler än jag som gillar dåliga sf- och katastroffilmer, typ ju sämre, desto bättre? Min alla tiders favorit är "Plan 9 från yttre rymden" från 1959 – den där en av huvudrollsinnehavarna dör i början av inspelningen, varpå rollen övertas av regissörens flickväns kiropraktor, eller ryktesvis möjligen regissörens mamma. Jag ser om den då och då bara för att få skratta åt världens sämsta film någonsin. Detta ondskefulla rymdskepp som kommer farande för att invadera Jorden och blir hängande i ett tydligt snöre, där det vickar som en gammaldags skomakarlampa, framkallar alltid samma "Yesss!!!

"Flykten från Jorden" från 1951 är också en sådan pärla: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban, instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin, otroligt mycket utrymme för varje passagerare, startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana, skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål, framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Filmen fick en Oscar för bästa specialeffekter.

Många filmer i den här genren plus bland katastroffilmerna är dåliga bara för att de är dåliga. Exempel på detta är "2012: Doomsday", som är så eländig att det gör ont. (Ej att förväxla med "2012". Även den är rätt dålig, men den har bra specialeffekter och innehåller åtminstone drottning Elizabeth och hennes welsh corgihundar.) Men en del är så dåliga att de blir bra! Jag såg en sådan film nyligen: "Arctic Blast".

Har man sett "The Day After Tomorrow" känner man igen sig, men "Arctic Blast" lyfter dåligheten till nya och alldeles oanade höjder. Filmen försöker förklara det som händer "vetenskapligt", men misslyckas därför att nämnda vetenskap är helt och fullständigt uppåt väggarna.

Tanken är att en solförmörkelse gör det gruvligt kallt i mesosfären, utanför ozonskiktet, och redan här kommer den första märkligheten. Ozonskiktet sägs vara Jordens "enda skydd mot kylan utanför". I verkligheten skyddar ozonskiktet inte mot kyla, utan mot UV-strålning.

Australiska barn som leker på stranden ses ofta iklädda långärmat. Det är för att skydda barnen mot UV-strålning som slipper igenom det redan urtunnade ozonskiktet och som annars kan leda till malignt melanom, inte för att skydda dem mot den kyla som enligt vetenskapen i "Arctic Blast" borde ha blivit följden av nämnda urtunning.

Just när det är så här jämrans kallt i rymden, öppnas en reva i ozonskiktet. Genom denna väller en köldvåg ned mot Jorden och träffar ett stort fartyg utanför Tasmaniens sydkust. Denna köldvåg, som innesluts i en "isdimma", är så kall att den på några sekunder lyckas djupfrysa hela fartyget och döda alla som befinner sig ombord – de fryser sekundsnabbt till isstoder. Däremot fryser inte havet, så fartyget kan fortsätta på egen hand in mot kusten och köra upp på land.

Snart får man veta hur kall isdimman är: -68 grader Celsius...

Den svenske ingenjören Sven Lidström har arbetat på forskningsstationen Amundsen-Scott i Antarktis. Han har ett personligt utomhusrekord på -75 grader, kallare än det varit någonstans utanför Antarktis. Han säger: "Hur lång tid man klarar beror på hur mycket kläder man har på sig och hur mycket man har ätit. Är man välklädd och rör på sig kan man nog klara en timme." Alltså blir det ingen djupfrysning på bara några sekunder.

På radion talar man om att isdimman har nått Tasmaniens sydkust och rör sig fort. Den kommer att nå delstatens huvudstad Hobart om två timmar. Hade filmmakarna tittat på en karta hade de upptäckt att Hobart ligger på sydkusten, dit isdimman alltså redan har nått.

Isdimman rullar nu fram över marken, men inte fortare än att man kan springa ifrån den (se bilden ovan). Samtidigt (!) hinner den dock nästan ikapp en bil som kör i 100 km/h.

Dimman kunde alltså djupfrysa ett fartyg på några sekunder, men folk som sitter utspridda i ett stort rum i ett vanligt hus med en liten brasa i öppna spisen klarar sig. Isen (det påpekas att det handlar om mycket fuktighet) som lägger sig på bilrutor kan lätt borstas bort. Dessutom går det fint att starta bilar när det är -68 grader. Oljan har inte blivit tvärtjock, det sker uppenbarligen ingen isbildning i bensinen och batteriet är inte dött.

Isdimman nedlägger även ett trafikflygplan. Eftersom sådana flyger på 10000 meters höjd, där det normalt är -60 grader, borde de rimligen vara konstruerade för att klara även -68 grader.

Hjälten (meteorolog) ger sig ut i isdimman, som inte fryser ned just honom, för att skaffa insulin åt en assistent som har för lågt blodsocker. Blodsockret är enligt mätaren 5,8 mmol/l, vilket är normalt, men assistenten tuppar ändå av. När hon får insulin piggnar hon till igen – hade hon verkligen haft för lågt blodsocker skulle hon ha dött av extrainsulinet.

En kul detalj är att temperatur och andra mått anges i fahrenheit och miles, som inte används i Australien.

Så småningom händer det som man bara väntar på. Nya revor öppnas i ozonskiktet och gissa var: Jo, naturligtvis över storstäder som Rio, Philadelphia, San Francisco, Tokyo, London och Amsterdam.

När tusentals, kanske hundratusentals eller rentav miljoner människor har dött löser hjälten det hela. Sedan den amerikanska militären och den elake chefen har misslyckats med sitt världsräddningsförsök, skickar man på hjältens förslag och mitt i isdimman upp hundratals väderballonger från Queensland till originalrevan, lastade med magnesium.

I Australien har man uppenbarligen världens snabbaste väderballonger. De når revan cirka 5 mil ovanför Hobart (som är beläget hundratals mil söder om Queensland) på bara 20 minuter. Sedan bombas ballongerna ovanifrån med kärnvapen, vilket utlöser åskväder som bildar nytt ozon och lagar revan. Världen är räddad. Tadaaa!!!

Den här filmen innehåller allt: Hund som fryser ihjäl, strulig och olydig dotter, oförstående fru, snälla svärföräldrar, elak chef, elak chefs älskarinna som dör, sjuk assistent och alltså en hjälte som försöker rädda världen och dessutom talar en australisk dialekt som blir lika trovärdig som när en skåning misslyckas med att härma göteborgska.

Det hela är så dumt att det blir roligt. Jag hittade filmen för 29 kronor och det var den värd. Som en modernare variant av "Plan 9 från yttre rymden".

Är sexig detsamma som åtråvärd?

En långfredag i tidiga tonåren gick jag på bio och såg "De tio budorden", sannolikt på Vinterpalatset i Stockholm. Filmvalet berodde just på att det var långfredag. På den tiden fick man nöja sig med religiösa nöjen på långfredagar och "De tio budorden", med Cecil B. DeMilles presentation, betraktades naturligtvis som religiös film.

Men någonstans i bedömningen måste det ha gått snett; en sida av saken kom helt enkelt inte med i tänket. Det här var på den tiden då "491" inte hade haft premiär, då novellantologin "Kärlek 1" inte hade publicerats och då Per Oscarsson inte hade klätt av sig i Hylands hörna. "Sex" var just det: heltalet mellan fem och sju. Allt annat var otänkbart, särskilt för småflickor i yngre tonåren, ty på den tiden var flickor i den åldern verkligen småflickor.

Så kom "De tio budorden" och in i handlingen trädde Yul Brynner. Oh my God!!! Han träffade som ett knytnävsslag i maggropen, hakan föll, ett kvidande letade sig upp genom strupen och tungan rullades ut ungefär till tårna. På ett enda ögonblick hade jag lärt mig ett helt nytt begrepp, nämligen vad "sexig" betyder. Han var helt makalös; så överjordiskt snygg, så ... ja, sexig. Gud, vilken vacker karl! I precis det ögonblicket fick jag min allra första idol.

Sedan har åren gått - ett helt halvt århundrade faktiskt - men jag har aldrig ändrat uppfattning. Yul Brynner, i "De tio budorden" och i "Kungen och jag" som jag såg flera år senare, är fortfarande det allra sexigaste i karlväg jag ens kan föreställa mig. Utstrålningen är makalös, särskilt där han sveper jackan åt sidan och visar upp hela sexpacken (magmusklerna alltså, ingenting annat).

Men sedan kommer det konstiga: Han är inte åtråvärd! Aldrig någon gång under dessa dryga femtio år har jag tänkt "Honom vill jag ha" eller "Min, bara min", som jag ju borde ha gjort om han vore åtråvärd.

Hur kan det vara så? Borde inte den mest sexiga person man känner till också vara den man vill ha? Eller skulle uppfyllandet av en sådan önskedröm vara motverkande? Om ens partner i vardagslivet vore det sexigaste som fanns, skulle det kanske bli svårt att få något vettigt gjort. Så där till vardags...


So let it be written, so it shall be done.

When Worlds Collide (Flykten från Jorden, 1951)

I november 1951, litet mer än fyra år efter att Chuck Yeager blev den första människan att bryta igenom ljudvallen, var det nästan sex år kvar till Sputnik 1, mer än nio år till den första bemannade rymdflygningen och nästan arton år tills Neil Armstrong blev den första människan på månen.

Science fiction-filmen har gått framåt. I filmer som "When Worlds Collide" (1951), "2001: A Space Odyssey" (1968), "Stjärnornas krig" (1977), "Alien" (1979) "Independence Day" (1996), "Men in Black" (1997), "Deep Impact" och "Armageddon" (1998) och "Avatar" (2009) har varje ny film inneburit nya sjumilakliv i utvecklingen av specialeffekter. Frågan är dock om dessa steg framåt verkligen innebär framsteg?

En klok recensent skrev om sf-filmen att medan uppläggen förr bestod av story, roller och specialeffekter, är det i dag tvärtom. Först kommer specialeffekterna. Sedan presenteras rollgestalterna. Slutligen tillkommer eventuellt en story, och den är dessutom ofta knyckt från en tidigare film.

Tänk bara på inledningen i "Armageddon": Ett sjuhelsikes vredesutbrott på en oljerigg, med en galen pappa som jagar den vuxna dotterns älskare för att skjuta honom. Det har inte mycket med storyn att göra, men det presenterar effektivt huvudpersonen (Bruce Willis) så att ingen tittare ens skulle komma på tanken att tveka om vem som är viktigast.

Eftersom jag är väldigt förtjust i katastrof- och sf-filmer med mycket pang, bom och fräs i, är jag inte rätt person att avgöra var vändningen egentligen kom. De flesta av de nämnda filmerna fick minst en Oscar, de fem första för specialeffekterna. Men för mig ger specialeffekterna ingen WOW-känsla längre. De har blivit något som jag helt enkelt väntar mig, och självklart skall de vara häftigare för varje ny film. Storyn tunnas ständigt ut – det bullriga utanverket växer. Gräddtårtan blir ständigt mer grädde och mindre tårta. Till slut blir det för mycket av det goda – man orkar aldrig äta något av själva innandömet.

"When Worlds Collide" skapar i dag, snart sextio år efter premiären, inte heller någon WOW-känsla. Mycket är av sådant slag att man i stället fnissar godmodigt: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban; instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin; otroligt mycket utrymme för varje passagerare; startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana; skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål; framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Och trots en Oscar är specialeffekterna faktiskt inte mycket att hänga i julgranen – ens.

Men sätter man in den här filmen i sin tidsram – före första satellituppskjutningen och före första människan i rymden – blir den riktigt hygglig och absolut sevärd! Den har en story, som presenteras av en berättarröst alldeles i början. Den har rollfigurer som man blir bekant med allt eftersom de kommer in i handlingen. Och slutligen har den alltså specialeffekterna.


Filmen är litet svår att få tag på, men jag hittade den hos Science Fiction Bokhandeln (särskrivningen är deras) i Stockholm.