When Worlds Collide (Flykten från Jorden, 1951)

I november 1951, litet mer än fyra år efter att Chuck Yeager blev den första människan att bryta igenom ljudvallen, var det nästan sex år kvar till Sputnik 1, mer än nio år till den första bemannade rymdflygningen och nästan arton år tills Neil Armstrong blev den första människan på månen.

Science fiction-filmen har gått framåt. I filmer som "When Worlds Collide" (1951), "2001: A Space Odyssey" (1968), "Stjärnornas krig" (1977), "Alien" (1979) "Independence Day" (1996), "Men in Black" (1997), "Deep Impact" och "Armageddon" (1998) och "Avatar" (2009) har varje ny film inneburit nya sjumilakliv i utvecklingen av specialeffekter. Frågan är dock om dessa steg framåt verkligen innebär framsteg?

En klok recensent skrev om sf-filmen att medan uppläggen förr bestod av story, roller och specialeffekter, är det i dag tvärtom. Först kommer specialeffekterna. Sedan presenteras rollgestalterna. Slutligen tillkommer eventuellt en story, och den är dessutom ofta knyckt från en tidigare film.

Tänk bara på inledningen i "Armageddon": Ett sjuhelsikes vredesutbrott på en oljerigg, med en galen pappa som jagar den vuxna dotterns älskare för att skjuta honom. Det har inte mycket med storyn att göra, men det presenterar effektivt huvudpersonen (Bruce Willis) så att ingen tittare ens skulle komma på tanken att tveka om vem som är viktigast.

Eftersom jag är väldigt förtjust i katastrof- och sf-filmer med mycket pang, bom och fräs i, är jag inte rätt person att avgöra var vändningen egentligen kom. De flesta av de nämnda filmerna fick minst en Oscar, de fem första för specialeffekterna. Men för mig ger specialeffekterna ingen WOW-känsla längre. De har blivit något som jag helt enkelt väntar mig, och självklart skall de vara häftigare för varje ny film. Storyn tunnas ständigt ut – det bullriga utanverket växer. Gräddtårtan blir ständigt mer grädde och mindre tårta. Till slut blir det för mycket av det goda – man orkar aldrig äta något av själva innandömet.

"When Worlds Collide" skapar i dag, snart sextio år efter premiären, inte heller någon WOW-känsla. Mycket är av sådant slag att man i stället fnissar godmodigt: rymdskeppet med stolar som verkar hämtade från en prototyp av Renault 4 Laban; instrumentbrädan med jätteknappar och vred från någon urmodig tvättmaskin; otroligt mycket utrymme för varje passagerare; startrampen som de antagligen knyckte från en berg-och-dalbana; skyddsrummet som efter månader av förberedelser inför väntade jättejordbävningar innehåller en mängd lösa plåtföremål; framför allt de målade kulisserna på planeten Zyra. Och trots en Oscar är specialeffekterna faktiskt inte mycket att hänga i julgranen – ens.

Men sätter man in den här filmen i sin tidsram – före första satellituppskjutningen och före första människan i rymden – blir den riktigt hygglig och absolut sevärd! Den har en story, som presenteras av en berättarröst alldeles i början. Den har rollfigurer som man blir bekant med allt eftersom de kommer in i handlingen. Och slutligen har den alltså specialeffekterna.


Filmen är litet svår att få tag på, men jag hittade den hos Science Fiction Bokhandeln (särskrivningen är deras) i Stockholm.