Att ta hand om sina bilder

I natt upptäckte jag möjligheten att bygga fotoalbum i facebook, vilket jag naturligtvis omedelbart prövade. Det ledde till en del funderingar kring hur man egentligen borde hantera sina bilder, i stället för att göra som man (de flesta, tror jag) gör.

Det har snart gått 60 år sedan jag fick min första kamera. Under de ungefär 50 första åren samlade jag ordentligt alla negativ i pärmar. De finns kvar, och eftersom det mesta är fotograferat i svartvitt, kommer negativen sannolikt att vara användbara även långt efter att jag själv upphör.

Att fotografera i svartvitt var relativt billigt, så länge man själv framkallade och kopierade sina bilder. Man sparade på papper genom att bara kopiera bilder som blev bra – resten fanns kvar på negativen, om man skulle ångra sig.

När silverpriset rakade i höjden i början av 1970-talet blev även den svartvita filmen dyr. Det dröjde inte länge innan priset hade blivit 10 gånger högre än innan. Sedan sjönk silverpriset igen, men inte priset på film.

Så kom då digitalkameran...

Plötsligt är det oerhört billigt att fotografera. Plötsligt finns det inte längre någon anledning att "spara på film". I stället för att överväga och komponera varje enskild bild innan man knäpper, kan man "rassla till" med kameran och ta 10, 50 eller ännu fler bilder av varje motiv. Min senaste tar 40 bilder på en sekund, om jag vill. Chansen att få en riktigt bra bild ökar onekligen.

Men sedan blir det svårt. Att ha 50 gånger fler bilder än man behöver ställer till problem. Nu återkommer nämligen resonemanget om att överskottet "finns kvar på negativen, om man skulle ångra sig", dock med skillnaden att det inte längre handlar om att välja ut en bild av fyra, utan en bild av 50. Och någonstans skall ju överskottet lagras.

Jag har två datorer – den ena med flera stora hårddiskar – och dessutom två bjässiga externa hårddiskar. Över dessa har jag strött ut många tusen bildfiler. Många finns i flera upplagor. Många är i och för sig inte kopior av varandra, men bilderna är så lika att jag knappt ser skillnaden.

Än mindre kan jag avgöra vilka som skall kastas bort, raderas, försvinnas till oigenkännlighet.

Bland dessa tusentals bilder finns säkert några hundra som är så bra att jag vill spara dem. Men eftersom de bra bilderna befinner sig i ett osannolikt berg av skruttbilder, ser jag dem aldrig. Och det är synd.

Åter då till facebook – och förstår Picasas webbalbum. Om jag ger mig den på att gå igenom alla bilder, och skapa webbalbum av det som jag inte skäms för att visa, får jag kanske automatiskt till ett slags sortering. Sedan skulle jag kunna lägga hela överskottet på en eller ett par hårddiskar och låta dem sova i något bankfack till exempel – tills tekniken har utvecklats så långt att ingen längre vet hur en hårddisk skall hanteras.

Men vid det laget har jag själv säkert blivit till blomgödning eller så på någon kyrkogård, så det blir inte mitt bekymmer.