Vårtecken

Isen ligger fortfarande på sjön och än är den tillräckligt stark för vinterfiske. Men i strandkanten märks det att det håller på att hända saker. Isen mullrar och knakar; den spricker upp i flak som likt tektoniska plattor skjuts upp över varandra. Oväsendet är betydande – det är kanske tur for fiskarna att de redan från början hör dåligt. Annars skulle de nog bli hörselskadade.

Berghällen under isen är alldeles slät, bortsett från en del långa repor. En tanke tillbaka till istiden gör att man förstår varför. Ett istäcke som inte var någon decimeter tjockt utan upp emot kilometern bör ha slitit ganska rejält på berghällen.

Det har blåst ganska hårt några dagar. Det tillsammans med värmen har tagit bort snön, och fortsätter vädret på det här sättet har vi haft vår kortaste vinter någonsin, från början av januari till slutet av februari.

Men blåsten har vräkt omkull en del träd också. Den här granen har upplevt sin sista vinter. Av årsringarna att döma växte den ganska kraftigt de första decennierna, men sedan blev tillväxten jämförelsevis mager. Kanske berodde det på någon skada och den i sin tur kan ha varit anledningen till att granen inte kunde stå emot vinden.

Jag har tittat efter dem varje dag senaste veckan och nu är de plötsligt här – den lilla gruppen av snödroppar under eken.

Nu spanar jag efter blåsipporna. Om jag har litet tur kommer de till min födelsedag om knappt två veckor. Det har bara hänt två gånger tidigare – när jag fyllde 25 och när jag fyllde 60.

Kaprifol i juletid

"Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma."

Men inte här och inte i år. Solen har vågat sig upp på sitt timslånga julaftonsbesök. Varmgraderna har tagit bort det sista av det för en vecka sedan stolt centimeterdjupa snötäcket.

Hönsen går ute och pickar förnöjt i sig vad de kan hitta i den mjuka marken. Nötväckor, blåmesar och talgoxar håller till i fågelbordet, men mest för att få lyxmat eftersom det fortfarande finns gott om matnyttigheter åtkomliga för dem på marken. De stora domherreflockarna stannar dock kvar i skogsbrynet – vi hör dem men de bryr sig inte om fågelbordet än.

Och eldkaprifolen... Jag har sagt det förut: Den blommar så länge det alls är möjligt. Nu, lagom till julaftonen, ser den ut så här!

Vi bor inte i sydliga Skåne eller på Gotland, utan i nordligaste delen av Örebro län, i växtzon 4 där det så här års borde vara ungefär meterdjup snö.

Men det vet inte vädret, så det bryr det sig alls inte om.

Beviset!

Den finns! Än räcker det dock inte till skidåkning.

Ljusglimt i novembermörkret

Det egendomliga vädret gör att tillvaron känns litet jobbig. Det är för varmt för årstiden och när det inte regnar är det dimma.

Mörkret är påtagligt. Redan vid fyratiden på eftermiddagen sänker det sig som en svart filt över tillvaron och fortfarande är det en hel månad kvar innan det blir som mörkast – om inte snön kommer. Soltimmarna den här månaden kan nästan räknas på ena handens tumme.

Men ibland lättar det en aning fram emot solnedgången. En tisdag när jag åkte för att köra Johan till bowlingen såg det ut så här vid sjön.

En fantastisk solnedgång. Men den gick fort. Mellan den första och den andra bilden hann det bara gå 26 sekunder. Redan några sekunder efter den andra bilden var det för mörkt för att ta en meningsfull bild.

Nybörjarkyla

Brrr! Den allra värsta köldperioden på året är just nu. Man inser att hösten är på upphällningen och att snön faktiskt kan komma vilken dag som helst. Man har ännu inte hunnit vänja sig vid tanken på att den ändlöst långa sommaren är slut. Samtidigt har kroppen inte anpassat sig till kylan. Trots allt är det ju skönare med värme.

Kylan och risken för frosthalka gör att Johan har ställt undan cykeln. Nu får han skjuts till bussen och det finns få saker som är så motbjudande att göra på morgonen som att skrapa bilrutor. Jag tappar alltid taget om skrapan och slår alltid knogarna i någon vass kant.

Det verkar dessutom som om temperaturen sjunker litet extra under morgontimmarna. Bilrutorna kan vara alldeles rena när jag tittar ut klockan sex, men när det är dags att åka strax efter åtta är de helt igenisade. Kjells Dacia är fortfarande helt täckt av frost. Min Twingo som står bredvid har redan varit ute på morgonskjuts. Och jag har ett nytt sår på knogarna.

Den frostiga slåttervallen nedanför björkdungen lyser i solskenet. Det är fortfarande så pass kallt att frosten kanske blir kvar hela dagen. Och OK, jag får väl ge efter litet. Det är vackert. Det finns varma handskar, varma brallor och varma jackor. Och det är inte alls så farligt kallt, men fortfarande vackert.

Invid husväggen i grythyttestolen har lilla kissen hittat en solig utkiksplats. Nåja, lilla och lilla – jag ställde Hubbe på vågen i går och han väger nästan åtta kilo.

Men han är inte fet. "Kraftig benstomme" brukar aningen för tunga människor skylla på, men hos Hubbe stämmer det. Hans tassar är nästan dubbelt så breda som hos en "normalkatt". Han är visserligen en bondkattsblandning, men både han och den grå kusinen Oskar har en rejäl slurk norsk skogskatt i bakgrunden. Oskar väger dock något kilo mindre.

Hubbe ser ut att njuta i solskenet. Jag tror att jag skall göra detsamma. Det har ju fördelen att jag kan sluta gnälla över kylan. Till och med vintern har sina goda sidor.

Subnivala rummet

Det börjar bli kallt ute. Om snön gör som förra året är det snart vinter. Vi stänger in oss i vårt hus och eldar för att hålla värmen. Mat finns i kylskåpet och skafferiet, vatten får vi från den djupa brunnen som inte fryser och veden räcker hela vintern även om det blir riktigt kallt. Vi är väl förberedda. Om vi ville kunde vi hålla oss undan vintern, snön och de iskalla vindarna, helt enkelt genom att stanna inne.

Men där utanför finns många små varelser som också behöver skydd. Isande vindar och snö som vräker ned kunde göra det alldeles omöjligt för dem att överleva vintern. Om det inte vore för det subnivala rummet.

Under snötäcket finns alltid ett litet mellanrum mellan marken och snön. Där marken är nästan slät, som på en grusplan, är mellanrummet litet. På en klippt gräsmatta är det högre. Där gräsmattan är oklippt, och där det finns annan växtlighet, blir mellanrummet ännu högre. Det är det här som är det subnivala rummet. Ordet betyder helt enkelt "under snön".

Ägaren till de här spåren
jagar älg, rådjur och vildsvin
men ratar nog inte en sork

Det är det här utrymmet som är räddningen för många små gnagare, som möss och sorkar, och för de insektsätande näbbmössen. De här små djuren har jämfört med de stora djuren en större kroppsyta i förhållande till vikten, och dessutom en högre ämnesomsättning. Det betyder att det är svårare för den lilla musen att hålla kroppstemperaturen uppe, än det är för till exempel en älg. Älgen klarar sig bra ute i det fria, även om temperaturen ligger långt under fryspunkten. Men den lilla musen överlever bara korta stunder där ute. Lösningen för den blir att ta sin tillflykt till subnivala rummet.

Där inne finns inga isande och uttorkande vindar, luftfuktigheten håller sig lagom hög och temperaturen ligger på en jämn nivå. Även om det är -30° där ute kan temperaturen i subnivala rummet ligga över nollan.

I denna behagliga miljö skapar gnagarna sina gångsystem, på samma sätt som de gör i det höga gräset under sommaren. I gångsystemet finns allt gnagarna och insektsätarna behöver: saftiga och lättåtkomliga rötter, färska och vissnade växtdelar, massor av frön från sommaren, maskar, larver och skalbaggar – kort sagt allt de här små djuren måste ha för att överleva.

Ibland gör de tunnlar upp till ytan, kanske för att proviantera. Fåglarna vid fågelbordet flyger gärna till närbelägna buskar och träd för att äta. De spiller mycket och under deras matplatser går sorkarna och mössen upp för att hämta mat. Här och var ser man dessutom tunnelöppningar med stora samlingar av musspillning.

När många djur samlas i tunnlarna under snön, kan koldioxidhalten stiga där inne. Men tunnlarna fungerar samtidigt som ventilationsrör, särskilt där det finns tunnlar som är öppna till ytan.

Djuren är relativt skyddade här inne. Ugglan får det mycket svårare i gnagarjakten när bytet befinner sig under ytan.

Men andra rovdjur är väl insatta i konsten att jaga under snön. Räven har god hörsel och hör var mössen och sorkarna håller till. Den följer gången där musen håller till och gör sedan ett hopp högt upp i luften, för att landa med framtassarna alldeles ovanför bytet. Gången rasar samman och bytet kläms fast; kanske dör det redan innan räven hinner gräva fram det.

Den skygga vesslan är svår att
fotografera. I vinter kommer den att
jaga gnagare under snön.

Vesslan kan med sitt lilla format inte hoppa sönder gångarna för att komma åt bytesdjuren. Däremot får den plats inne i gångarna och där kan den med lätthet förse sig av både sorkar och möss. Dessutom hittar den skalbaggar och andra insekter där inne, och sådant står definitivt på matsedeln. När vesslan befinner sig inne i det subnivala rummet är den skyddad mot ugglor och andra rovfåglar som annars är dess naturliga predatorer.

Förhoppningsvis är det inte riktigt dags för några subnivala rum än. Men man vet aldrig. Förra året kom snön tidigt och i massor, innan marken hann frysa till. Den varma marken under det tjocka snötäcket gjorde tillvaron enkel för alla smådjuren i det subnivala rummet.

Darra som ett asplöv

Aspen signalerade höst, men det varade bara några dagar. Sedan kom den hårda blåsten och slet bort alla löv från trädet och fördelade dem över åkern. Det vackra var kortvarigt och jag får se fram emot upprepningen nästa år.

Jag mindes en höst för länge sedan, då jag och min äldste son en fortfarande frostig men intensivt solig morgon åkte för att handla. På vägen ned från skogen passerade vi en aspdunge som växte likt en ö en bit ut på åkern. Hela dungen med kanske femtio träd flammade som eld i rött och gult i solljuset.

Någon timme senare kom vi tillbaka. Av färgerna i träden återstod ett enda rött blad, i toppen på det högsta trädet. Men på marken mellan träden låg ett minst halvmeterdjupt täcke av röda och gula löv.

Att alla träden fällde sina blad samtidigt på det här sättet berodde sannolikt på att alla träden var en och samma individ. Asp kan bilda stora dungar genom rotskott. Alla träden är då en klon och har samma genetiska egenskaper.

Varför darrar asplöv som asplöv? Aspens blad har långa skaft som är plattade från sidorna, medan själva bladskivan är styv och tung. Den modellen är instabil; bladet kan inte balansera på skaftet.

Redan den allra svagaste vind som drar fram genom kronan får bladskivan att falla åt endera sidan, men det läget är inte heller stabilt. Bladet rätar upp sig igen – och faller på nytt åt det ena eller det andra hållet. Resultatet blir en ständig rörelse och vi ser det som att asplöven darrar.

Nedbrytande svampar tar upp näring
ur bladet, mikroskopiska organismer
tar hand om det som blir kvar och
slutligen har hela bladet återgått
i ekosystemet

Skydd mot insekter Men bladen darrar inte av rädsla – tvärtom. Den här nästan konstanta rörelsen gör det svårare för skadeinsekter att slå sig ned på aspens blad. I själva verket är konstruktionen alltså ett skydd för aspen.

Aspen har också en annan typ av blad, som inte darrar. Dessa har ett kortare bladskaft och alldeles vid bladskivans bas sitter två små honungskörtlar. Dessa så kallade extraflorala nektarier (nektarbehållare utanför blomman) innehåller godis för myror. Myrorna som lockas upp till honungskörtlarna håller andra insekter borta från aspen.

Flera andra vildväxande arter i Sverige har samma slags nektarier, bland dem hägg och surkörsbär, men där finns nektarierna på alla blad. Den långskaftade, darrande egenskapen hos de vanliga bladen på asp har förklarats med att den är en ersättning för avsaknaden av nektarier. Den tycks i alla händelser vara till fördel för aspen, eftersom insektsangreppen på bladen är färre än hos många andra trädarter.

Skalbaggar Andra delar av aspen är inte lika skyddade. Som exempel angrips veden och barken av asppraktbagge (Poecilonota variolosa), cinnoberbagge (Cucujus cinnaberinus), aspsplintbock (Leiopus punctulatus) och aspbarkgnagare (Xyletinus tremulicola). Asppraktbaggen och aspbarkgnagaren anses som nära hotade, aspsplintbocken som sårbar och cinnoberbaggen som starkt hotad. Alla fyra är rödlistade.

Aspsaftmal En insekt som har specialiserat sig på aspblad är aspsaftmal, Phyllocnistis labyrinthella, som är vanlig över hela landet. Honan, en liten fjäril med ett vingspann på bara 6-7 mm, lägger ägget intill en huvudnerv i bladet och larven äter sig fram mellan bladskivorna. Larven lämnar spår efter sig i form av labyrintlika gångar som är fyllda med luft och längs mitten har en exkrementsträng. Angreppet syns tydligt genom att bladen blir silvervita, men trädets hälsa påverkas inte. Larven förpuppar sig i gången under en omvikt bladkant. (Bilden till vänster är hämtad från Wikipedia.)

Svampar Flera svampar, lavar och mossor är specialiserade på eller föredrar asp, antingen det levande trädet eller lågor. Dit hör arter som aspsopp, aspticka, stor aspticka, vit aspticka, gul vägglav och asphättemossa. Stor aspticka och vit aspticka är rödlistade. En svamp sätter sig på bladen och bryter ned hela bladmassan så att bara nätverket av nerver blir kvar.

Fåglar och däggdjur Gamla aspar är omtyckta tillhåll för fåglar och en rad andra djur. Hackspettar söker föda och boar i den relativt mjuka och lätthackade stammen. Vi hade en gång en gammal asp där vi kunde lägga örat till stammen och lyssna på hackspettsungarna där inne, långt under ingångshålet. De övergivna hackspettsbona blir sedan boplatser för fladdermöss, ekorrar och vesslor, samt förstås för andra fåglar.

Även större däggdjur uppskattar aspen; den är en viktig foderväxt för älg, hjortar, rådjur och hare som gärna gnager på den mjuka och saftiga unga barken.

Var god mot aspen! Aspar – unga, gamla, torra, fallna – är alltså viktiga för många andra organismer. Att levande aspar får stå kvar känns kanske självklart, men minst lika viktigt är det att låta torra och fallna aspar finnas kvar i skogen. Vi människor vill gärna "städa" omkring oss, men i skogen är det bäst att låta naturen sköta städandet på sitt eget sätt.

Kristi kors och Karl-Bertil Sägnen säger att asplöven darrar av skam därför att Kristi kors timrades av aspträ. I det sekulariserade Sverige har vi naturligtvis en annan förklaring, nämligen att aspen darrar av rädsla för Svenska Tändsticksaktiebolaget (numera Swedish Match AB). Och vilken asp skulle utan att darra kunna se Karl-Bertil Jonssons julafton och höra om tändstickstavlan av Bodens fästning?

Läs även andra bloggares inlägg om djur, insekter, träd, växter, fåglar, rödlistan, svamp

Stormbarn

Det blev aldrig någon riktig storm, men det blåste riktigt hårt under några dagar, med som värst uppemot 20 meter/sekund i byarna. Här uppe hos oss var det inte så farligt, bara tillräckligt för att jag inte skulle våga mig ut i skogen.

Nere vid sjön var det värre. Vikern är ingen jättesjö, men den är lång och det finns gott om svängrum för vinden när den vill ta sats. I sluttningen alldeles ovanför vägen längs stranden växer gamla och riktigt grova björkar och granar. Många av de här träden är svårt angripna av röta, och för en del av dem blev blåsvädret för mycket.

Vid infarten till huset som ligger närmast Käppstabadet inne i viken stod en hög lönn. Den vräktes inte omkull, men den spräcktes så illa att den måste tas ned.

Blåsvädret hade ställt till elände på många platser och samtidigt hade det kommit massor av regn med översvämningar som följd, så det dröjde några dagar innan någon hann ta ned den spräckta lönnen. Cykel- och gångvägen alldeles under den stängdes av, för att förebygga olyckshändelser.

Men nu ligger lönnen inne på ägarens tomt. Jag antar att den kommer att förvandlas till en försvarlig vedhög.

Den här björken, som växte i sluttningen ovanför sjön, knäcktes rakt av några meter från marken. De många björktickorna, Piptoporus betulinus, som fortfarande sitter kvar visar att trädet redan var rejält angripet av brunröta. När björktickans fruktkroppar bryter fram är trädet redan döende.

Björktickans fruktkropp är ettårig. Den bryter fram under sommaren och hösten, och kan sitta kvar över vintern.

Svampen är oätlig. Köttet har emellertid en konsistens som gör det användbart som knivbryne (strigel) och nåldyna.

Men den här björken var dessutom angripen av fnöskticka, Fomes fomentarius, som orsakar vitröta. Fruktkroppen är flerårig och när den är som mest aktiv på våren kan den släppa ifrån sig många miljarder sporer per dag.

Av fnösktickans kött tillverkas fnöske, som är lätt att få glöd på men brinner långsamt. Det används för att fånga upp gnistor när man slår eld med eldstål eller liknande. Sedan överförs glöden från fnösket till något som brinner bra, som näver eller tjärstickor. I träd som är angripna av fnöskticka hittar med ibland långa vita mycelhudar. Dessa brinner lika långsamt som fnösket och har använts som ersättning för stubintråd.

Fnöske och eldstål var den vanliga metoden för att göra upp eld så sent som vid mitten av 1800-talet. Det var först när fosfortändstickorna kom i allmänt bruk som fnöskemetoden blev "omodern". Fnöske och fnösktickor har hittats vid utgrävningar av nordiska stenåldersbosättningar. Fosfortändstickorna däremot fick en jämförelsevis kort glansperiod. Den vita fosforn var giftig; arbetarna på tändsticksfabrikerna, av vilka många var barn, drabbades av fosforförgiftning som ofta fick dödlig utgång. Stickorna innebar stora risker eftersom de tände på alla skrovliga underlag. Försäljningen förbjöds i Sverige år 1901.

Men köttet kunde dessutom bankas ut till ett material som liknar mocka. Av detta syddes till exempel klädesplagg; i Livrustkammaren finns en rock och en mössa som i början av 1700-talet sytts av fnöskticka. Svampen används även till garnfärgning och ger då en mörkbrun färg.

Slutligen har fnöskticka utnyttjats inom sjukvården. Fnösket kallades då Fungus chirurgorum och användes vid smärtlindring, till att fördriva bölder och som blodstillande medel.

Brunröta i gran

Brunröta och vitröta
Brunröta uppstår när svampen bryter ned cellulosan i träet men lämnar ligninet (vedämnet). Rötan ser ut som kubformade bitar av fast, brunt trä som lätt kan smulas sönder mellan fingrarna. Rötan kallas ibland kubröta.

Vitröta i björk

Vid vitröta har svampen brutit ned både cellulosan och ligninet, och veden blir vit, mjuk och trådig.

Vackert väder på väg

Vi har haft rejäla regnväder de sista dagarna. Under den gångna natten regnade det så mycket att det stänkte kring stövlarna när jag gick över åkern i dag.

Men framemot mitt på dagen började det lätta, till och med så att solen tittade fram, och strax före sju i kväll såg solnedgången över sjön ut så här.

Det ser lovande ut inför morgondagen, då jag skall ut i skogen och plocka alla de många kantareller och bleka taggsvampar jag såg i dag.

Under ytan

Under natten har regnet vräkt ned – nästan 35 mm hann det komma. Långt in under en död gren hade mossan fångat en regndroppe som skimrade metallgrönt eller litet som en neonskylt där nere.

Grönt blir rött

Först den biologiska förklaringen Löven innehåller det gröna färgämnet klorofyll, och under sommaren använder trädet detta för att tillverka näring. När hösten kommer och det börjar bli kallt upphör näringstillverkningen. Klorofyllet bryts ned och den gröna färgen försvinner.

Men klorofyllet är inte det enda färgämnet i löven. Där finns även gula, orange och röda färgämnen, så kallade karotenoider – samma grupp av färgämnen som ger morötterna färg.

Dessa färger syns inte så länge klorofyllet finns kvar, men när det försvinner framträder färgerna.

Ljuset som träffar bladen har olika våglängder med olika färger – vi ser dessa färger i regnbågen. Färgerna vi ser omkring oss beror på vilka våglängder som reflekteras. Löven innehåller antocyanin, som absorberar blått, blågrönt och grönt ljus. Det ljus som reflekteras från löv som innehåller antocyanin uppfattar vi då som mer eller mindre rött.

Den andra sidan Känslan när vi ser lönnarna bli röda kan inte förklaras med kemi eller fysik – åtminstone inte enkelt. Vi blir glada. Människor ler när solen bryter fram mellan molnen och tänder flammande färger i ett regnvått träd. När en lång sommar börjar närma sig slutet kan vi till och med börja längta efter hösten och de vackra färgerna.

Men varför? De där korta veckorna, de är ju bara ett mellanspel innan det vackra försvinner och det levande tynar bort. Är de värda allt som kommer efteråt? Höstregnen och blåsten. Mörka morgnar och kvällar. Snö, gråslask och kyla. Så varför blir vi glada?

Är det kanske för att vi har en hemlighet, ett vapen mot höstrusket och vinterkylan: Vi vet vad som kommer efteråt. Det kommer en ny vår, med nytt liv, då vi kan glädja oss åt all den nya grönskan igen. Det vet vi. Och hur skulle vi kunna glädja oss åt våren om höstrusket ovh vinterkylan aldrig fanns?

Väderguden är ond mot Lindesberg

Vår näst närmaste stad drabbas ofta av extrema oväder och i går var det dags igen. Vid sextiden på kvällen kom ett massivt skyfall med hagel och än en gång blev det översvämning i många källare. Samtidigt började toaletter svämma över i butiker i gatuplanet. Ovädret fortsatte i två timmar och när det slutade hade SOS Alarm fått in ett 40-tal anmälningar om översvämningar.

Så sent som klockan ett på lördagen låg hageldrivor fortfarande kvar på många platser i Lindesberg, ofta betydligt större än här – där det råkade vara lämpligt att stanna. Mer än tolv timmar efter ovädret, och medan vi utanför Nora hade sommarvärme med drygt 20°, var hagelkornen i Linde fortfarande nästan spelkulestora.

Vulkanisk hetta

Ljug: Uppifrån bergssidan där vi befann oss kunde vi normalt se förbi träden och ut över havet. Men vulkanutbrottet, som hade skapat en ny ö nedanför oss, fortsatte att spy ut lava. Havet och den nya ön kunde nätt och jämnt anas genom diset och röken.

Sant: Solen går ned mot väster, i moln som lovade en åska som aldrig kom. I stället fortsatte det enormt kvava vädret med otäckt hög temperatur, och solljuset flöt som lavaströmmar över molnen.

Kvällen följdes av en tropisk natt; just nu klockan nästan två på morgonen är det fortfarande 23 grader varmt ute. Det varma vädret har kläckt fram stora svärmar svidknott. De tar sig med lätthet igenom myggnäten så att det blir nästan omöjligt att låta sovrumsfönstret stå öppet. Och här inne är det fem grader varmare än ute.

En riktig regndag till slut

Plötsligt vräkte regnet ned och efter fyra timmar hade det kommit 30 mm. Det låter inte mycket – särskilt jämfört med arma närbelägna Lindesberg, som fick samma nederbörd på bara en halvtimme och en mängd översvämningar – men det var den största "samlade" regnmängden hos oss sedan i våras.

Annars har det varit en rätt regnfattig sommar. Visst kom det regn, men mest i små duttar som hann avdunsta innan jorden blev riktigt fuktig. Vi har fått lov att vattna, trots att det aldrig rådde någon riktig torka under sommaren.

Vi bor i en lokal regnskugga. Gården ligger ganska högt över sjön, och även om det regnar riktigt maffigt där nere, bara ett par hundra meter från oss, har molnen oftast hunnit tömma sig innan de når hit upp. Åt andra hållet har vi Kilsbergen och molnen som kommer därifrån har sällan något regn kvar när de kommer till oss.

Det finns faktiskt en fördel med det här: Vi får inte alls lika mycket snö som omgivningarna på ganska nära håll. Ingen av oss tycker om att skotta.

Natthimlen för en stund sedan

Himlen rakt i norr, klockan tre en julinatt strax efter ett åskväder.

Ny sorts dager

Jag minns – fortfarande med viss fasa – en januarimånad i Stockholm i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet, då Stockholm hade 3 (tre!) soltimmar under hela månaden. Dessutom var det så slaskigt att det inte fanns någon snö som kunde lysa upp. Människorna gick omkring med förtvivlan, eller möjligen mord i blicken. Det var mörkt, regnigt, trist, smutsigt och man mådde dåligt.

Men nu är det ännu värre. Det regnar mer eller mindre oavbrutet och det är sanslöst mörkt nästan hela dygnet. Under senaste fullmånen hade vi i och för sig ett par nätter med kyla och frost samt molnfri himmel, och det kändes syndigt att sova under dessa ljusa nätter, men för övrigt känns det som om det har varit mörkt oavbrutet sedan någon gång i början av november.

Ibland tänker jag att det här kanske är det första riktigt märkbara resultatet av klimatförändringen, för oss som bor relativt långt norrut i världen. Där vi bor orkar solen nätt och jämnt upp över trädtopparna någon timme mitt på dagen, men nyttan av detta förutsätter ju att det inte finns en massa moln i vägen, vilket det numera nästan alltid gör.

Vi har ju haft samma vintermörker – eller frånvaro av sol – i alla år, men tidigare har det oftast funnits litet snö som kunnat lysa upp. Den snön gjorde stor skillnad.

Nu är det bara svart; så mörkt att jag behöver ficklampa för att hitta fram till bilen som står sex meter från ingången. Ljuset från ficklampan äts upp av mörkret, så att jag befinner mig i en liten, liten fläck av ljus just där jag sätter fötterna.

Nu känns det som om det skulle behövas något slags konstgjort solljus inne, att vistas i några timmar per dag. Finns sådant, tro, annat än som cancerframkallande solarievariant? Ett rum av ljus att vila i tills året vänder och solen kommer tillbaka.

Jag vet inte om känsligheten för avsaknad av ljus beror på att människor faktiskt är dagdjur. Eller om det bara har med åldern att göra. Handlar det om ett absolut ljusbehov kan det ju, när klimatförändringen går så långt att snö blir sällsynt i hela landet, bli riktigt illa för alla dem som bor ännu längre norrut, där solen inte går upp alls under de mörkaste vintermånaderna.