Nybörjarkyla

Brrr! Den allra värsta köldperioden på året är just nu. Man inser att hösten är på upphällningen och att snön faktiskt kan komma vilken dag som helst. Man har ännu inte hunnit vänja sig vid tanken på att den ändlöst långa sommaren är slut. Samtidigt har kroppen inte anpassat sig till kylan. Trots allt är det ju skönare med värme.

Kylan och risken för frosthalka gör att Johan har ställt undan cykeln. Nu får han skjuts till bussen och det finns få saker som är så motbjudande att göra på morgonen som att skrapa bilrutor. Jag tappar alltid taget om skrapan och slår alltid knogarna i någon vass kant.

Det verkar dessutom som om temperaturen sjunker litet extra under morgontimmarna. Bilrutorna kan vara alldeles rena när jag tittar ut klockan sex, men när det är dags att åka strax efter åtta är de helt igenisade. Kjells Dacia är fortfarande helt täckt av frost. Min Twingo som står bredvid har redan varit ute på morgonskjuts. Och jag har ett nytt sår på knogarna.

Den frostiga slåttervallen nedanför björkdungen lyser i solskenet. Det är fortfarande så pass kallt att frosten kanske blir kvar hela dagen. Och OK, jag får väl ge efter litet. Det är vackert. Det finns varma handskar, varma brallor och varma jackor. Och det är inte alls så farligt kallt, men fortfarande vackert.

Invid husväggen i grythyttestolen har lilla kissen hittat en solig utkiksplats. Nåja, lilla och lilla – jag ställde Hubbe på vågen i går och han väger nästan åtta kilo.

Men han är inte fet. "Kraftig benstomme" brukar aningen för tunga människor skylla på, men hos Hubbe stämmer det. Hans tassar är nästan dubbelt så breda som hos en "normalkatt". Han är visserligen en bondkattsblandning, men både han och den grå kusinen Oskar har en rejäl slurk norsk skogskatt i bakgrunden. Oskar väger dock något kilo mindre.

Hubbe ser ut att njuta i solskenet. Jag tror att jag skall göra detsamma. Det har ju fördelen att jag kan sluta gnälla över kylan. Till och med vintern har sina goda sidor.