Bowling

Sedan drygt tolv år spelar Johan bowling en gång i veckan, med uppehåll under motsvarande jullovet och sommarlovet. Två serier per gång, varken mer eller mindre.

Under alla dessa år har jag suttit där på åskådarplats. Under skolåren behövde han skjuts hem efteråt eftersom skolbussen inte gick så dags. Under åren efter skolan – ja, det finns fortfarande ingen bussförbindelse på kvällen. Och Johan har inte körkort.

Visst har det känts jobbigt ibland med dessa eviga bowlingresor, inte minst därför att ljudnivån i en bowlinghall brukar vara bedövande. Men jag har gärna varit chaufför ändå, därför att bowlingen är så viktig för Johan. Det är bara här han träffar tämligen jämnåriga. Även om umgänget i andras ögon nog skulle uppfattas som ganska begränsat, är det ett umgänge – och faktiskt hans enda bortsett från oss gamlingar här hemma och arbetskamraterna på bokhandeln i Lindesberg där Johan jobbar sedan fyra år tillbaka. Johan har Aspergers syndrom, och allt i livet är inte lika lätt eller självklart för honom som för många andra.

Johan spelar bowling i HIF Fritidsklubben Lindesberg, en idrottsförening och fritidsklubb för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Alla medlemmar har ett eller annat – ibland flera – funktionshinder.

En av dem är Johans namne, CP-skadad och rullstolsburen, som har flera SM-guld bakom sig. 2009 skrev tidningen så här om hans bedrift: I Gotlandsränna klass A lyckades Johan Eriksson, HIF Fritidsklubben, med den fantastiska bedriften att slå 27 raka strikar, varav två 300-serier i rad. Johans resultat på 1651 poäng (275 i snitt) över de sex serierna innehöll inte mindre än 61 strikar och 9 spärrar vilket gav Johan ännu ett SM-guld. Nästa SM-guld tog han för övrigt 2010.

Johan Eriksson ligger alltså på topp. Men HIF Fritidsklubben är inte till bara för de riktigt duktiga. I andra änden av skalan finns till exempel tjejen som jag för några år sedan såg slå klot efter klot ned i rännan. Men plötsligt gick klotet fram och två käglor föll. Tjejen vände sig om och utropade glädjestrålande: "Jaaa!!! Där satt den!" Och hon möttes av applåder och många high-fives.

I hur många idrottsföreningar accepteras så stora skillnader, på samma speltider? Det här gör mig riktigt glad och det är det här som gör det värt att stå ut med skjutsandet och bullret.

Och det är precis så här det skall vara. Man måste inte besegra alla andra, inte vara ett proffsämne, inte vara världsbäst. Det viktiga är att göra så gott man kan, uppleva glädje medan man gör det och känna sig accepterad som man är. Då fyller idrottsrörelsen den funktion den borde fylla.

Pierre de Coubertin sade: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl." Medlemmarna i den här föreningen lever upp till detta. De kämpar så väl som de kan och når så långt som de kan. Även när de inte segrar.

Jag minns inte exakt vad det kostar att vara medlem, men jag tror att årsavgiften fortfarande ligger under 100 kronor...