Barndom i Enskede gård

Vi bodde i Enskede gård, en villaförort söder om Stockholm, och året på bilden är 1952. Min yngste bror är inte med på bilden. Han ligger förmodligen i en barnvagn bakom oss andra och är bara fyra-fem månader gammal.

Då var det här ett högst ordinärt bostadsområde och moderniteter som asfalterade gator hade inte nått hit än. När vi skulle in till stan åkte vi buss. Trådbusslinjerna 90 och 91 hade hållplats uppe vid Huddingevägen. Vi kunde också gå upp till slakthuset och ta spårvagnen därifrån.

När jag började skolan hade tunnelbanan fått en station i Enskede gård. Just den allra första dagen var det litet otäckt, men min äldsta syster följde med och lärde mig åka tunnelbana.

Bil var det nästan ingen som hade. Jag minns den första på gatan. Det var svärsonen till grannen mittemot som köpte en svart Citroen B11, men att den hette så visste jag inte den gången. Några år senare blev den familjen först med TV också, och vi kunde gå dit för att se Andy Pandy.

När jag var liten var vintrarna alltid kalla och det var alltid massor av snö. Plogen lade upp stora vallar längst gatans ena sida – den sidan där vårt hus låg. Vi grävde oss in i vallen från kortänden närmast vår grind. Sedan gjorde vi små hål ut mot gatan och kunde spana på tanterna och farbröderna som gick förbi.

Ibland fantiserade vi om att kasta snöboll på dem genom hålen, men jag tror inte att vi gjorde det. Vi vågade nog inte. Särskilt en av farbröderna, en granne med två skälliga taxar en bit ned på gatan, var alltid arg. Han tyckte nog inte om barn. Möjligen morrade vi litet tyst när han gick förbi, så att taxarna började skälla.

Gatan plogades av en karl med hästdragen plog. Plogen var byggd i trä som ett stort V och den var tjärad. Längst fram fanns en plattform med stora stenar som tyngde ned spetsen på plogen. På mitten ett slags toft där kusken kunde sitta om han ville. Längst bak en ståplats för kusken, men jag tror att han oftast gick bakom plogen med tömmarna, kanske helt enkelt för att hålla värmen.

Vi barn visste förstås när plogen var på väg och vi väntade på den längst upp i slutet av kvarteret. När hästen med plogen svängde in på vår gata tog kusken pipan ur munnen och stannade hästen med ett ljudligt "Ptrooo". Sedan lyfte han upp alla ungarna – vi brukade vara sju-åtta stycken – på toften, och vi fick åka med hela vägen genom kvarteret. Det var spännande och det luktade gott av häst, tjära och piprök.

Senare, när gatan hade asfalterats och snöröjningen sköttes av en lastbil med plogblad, var det ingen som hade tid längre att bjuda gatans ungar på skjuts.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om barndom, 1950-talet