Mystik i Vivalla

Dotra flyttade mycket nyligen från en lägenhet till en annan i Vivalla. Lägenheten hon flyttade till var nyrenoverad, och naturligtvis hade en rad hantverkare av olika slag hållit till där. Det verkar som om en av dem är kvar...

Några veckor efter att dotra flyttat in ringde hon: "Mamma, det lyser i avloppet!" Jag trodde först att jag hade hört fel, men det hade jag inte. Hon beskrev fenomenet litet närmare: "Där sitter jag i godan ro på muggen och plötsligt upptäcker jag att det lyser i avloppet under badkaret."

Det lät aningen vansinnigt, men jag frågade om det möjligen kan vara ljus som på något sätt faller in utifrån och tränger in i plaströren. Jag tänkte mig att dagsljus skulle kunna nå in till vattnet i avloppsröret och reflekteras upp mot golvbrunnen. "Men det lyser på natten också, när det är mörkt ute", invände hon.

För övrigt tror jag inte att man numera släpper ut dusch- och tvättvatten direkt i dagvattenbrunnarna, som man gjorde innan man insåg att avloppsvatten måste renas, och det är väl en förutsättning för att vattenytan i ett avloppsrör skall kunna träffas av dagsljuset.

Nästa tanke var något slags ljusalstrande bakterier, men det kändes litet för sanslöst i ett relativt nytt avloppssystem som dessutom rengjorts grundligt bara några veckor tidigare. Detta måste ju undersökas, så i dag åkte jag dit, med kameran. Resultatet är den här bilden av golvbrunnen med gallret och utloppsröret från badkaret borttagna. Avloppet är plåtat utan blixt och i svag belysning, och det tydligt synliga ljuset kommer definitivt från avloppet.

Hyresgästerna i det här huset har vänt sig till fastighetsägaren – Öbo – och klagat över att det luktar illa från avloppen. Men Öbo har inte haft någon större brådska med att skicka dit folk för att åtgärda lukten.

Möjligen kan senfärdigheten bero på att de saknar en rörmokare. Men här kan jag alltså avslöja vart rörmokaren har tagit vägen. Lyckligtvis tycks han ha fått en ficklampa med sig!

Rara odjuret

När jag var litet visste jag precis var trollen bodde i Enskedeskogan, i berget nästan längst ned mot korsningen mellan Herrgårdsvägen och Bägerstavägen. Vi gick förbi det här berget på väg till och från parken och stallet. Det var farligt, så vi var alltid väldigt tysta just när vi passerade trollens berg. I alla fall på kvällarna eller om det bara hade börjat bli skumt ute. Var jag riktigt rädd kunde jag krypa ned i någon av de ihåliga ekarna på andra sidan vägen och gömma mig där.

Några år senare handlade det om mindre troll, som inte var farliga. De bodde under en stor flat sten som låg litet på snedden i skogen bakom vårt sommarställe. Den här vägen gick jag ofta när det var så mörkt att jag nästan måste känna mig fram med fötterna, för att inte komma bort från stigen som gick alldeles förbi stenen.

Ibland såg jag det svaga ljus som sipprade ut under stenen, som om de små trollen inte hade stängt ytterdörren ordentligt. Vi kallade trollen lyktgubbar, men vi såg dem aldrig utanför hålan där de bodde.

Nu har jag blivit stor och jag tror inte på troll längre. Inte i våra vanliga och snälla svenska skogar. Dessutom har jag lärt mig vad lyktgubbarnas ljus var: Honungsskivlingar skapar rötved och denna kan lysa med ett svagt fosforsken.

Det är litet synd – det var roligare förr, när ljuset sipprade ut genom lyktgubbarnas dörrspringa under stenen.

Men kanske är det dags att tänka om? Ty vem annan än trollmor kan det vara som gömmer det här odjuret, som Kjell råkade på under en skogspromenad i dag?

Jag tror inte att det är farligt. Det bara låg där, utan att röra sig det allra minsta.

Kanske var Rara odjuret lika förvånat som Kjell. Kanske tänkte det att om jag bara håller mig alldeles stilla, syns jag nog inte. Sedan, när den fula människan har gått sin väg, kan jag ringla hem till trollmor igen. Och kanske skall jag göra som trollmor säger, och hålla mig inne i berget så länge solen är uppe. Nätterna är inte lika farliga; då är det ingen som ser mig.

Är maten för gammal?

För ett halvår sedan, så när som på några dagar, köpte jag den här filmjölksförpackningen. Den hamnade i kylskåpet och där fick den stå. Ingen fick öppna den, och med tiden var det ingen som ville det heller.

Det här var nämligen min experimentfilmjölk. Jag ville veta vad som händer med filmjölk som råkar bli stående "litet för länge". Bäst före-datum är den 19 januari. De flesta skulle då kasta filmjöljken den 20 januari, utan att först öppna förpackningen och lukta på filen.

Ty sådana är vi, svenskarna i allmänhet. Vi kastar massor av mat alldeles i onödan. Det kostar skattade pengar – vem skulle anse det normalt att ta kanske en tusenlapp av månadslönen och kasta den direkt i soporna? Det kostar dessutom resurser som vi inte har råd att slösa bort, om vi vill överlämna en vettig miljö åt våra avkomlingar. Det spelar ju ingen roll om maten äts eller kastas, eftersom koldioxidavtrycket vid tillverkningen och transporten blir detsamma.

I dag, nästan ett halvår efter utgångsdatum, öppnade jag förpackningen. Både Kjell och jag luktade och smakade. Både lukt och smak var helt OK. Jag tror inte att någon filmjölksätare skulle känna någon egentlig skillnad mellan nyköpt och halvårsgammal fil!

En mjölkprodukt som luktar och smakar OK, är det faktiskt också. Så frågan är varför vi i allmänhet litar mer på en datumstämpel än på det egna lukt- och smaksinnet?

Jag har stängt förpackningen igen och ställt den tillbaka i kylskåpet. Det skall bli intressant arr se vad själva öppnandet kommer att göra för "förfallet".

Handikappanpassning à la Lindesberg

Det här är huvudgatan, Kristinavägen, genom Linde. Butikerna längs den här sidan av gatan och i det här kvarteret har ingången en bit upp från gatan. Därför byggdes nyligen den här rampen, som skulle göra det lättare för rullstolsburna och andra rörelsehindrade att ta sig in i butikerna.

Men blev det så? Titta på bilden. Den blå bilen är min och står på handikapparkeringen (ja, jag har tillstånd). Till vänster går en trappa upp till rampen. I andra änden av kvarteret, utanför bilden till höger, sluttar rampen så att även rullstolar och människor med gångproblem kan ta sig upp. Men där finns ingen handikapparkering!

Just när jag tog bilden var det relativt tomt på gatan, eftersom butikerna inte hade öppnat än. Men litet senare är det knökfullt – inte en ledig parkeringsplats så långt ögat når. Det var bättre förr, men kommunen har byggt egendomliga parkeringsfickor med träd emellan. Resultatet blev naturligtvis färre platser än tidigare, och dessutom har man infört stoppförbud på andra sidan gatan.

Resultatet är att om just den här platsen är ledig, kan jag stanna inom överkomligt gångavstånd från Bokia tvärs över gatan, där Johan jobbar och där jag ofta hämtar honom. Platsen är dock ofta upptagen, oftast av någon som inte har handikapptillstånd.

En plats att läka själen på

Ibland – inte så ofta, lyckligtvis – drabbas jag av ögonblicklig ångest eller depression. Det händer plötsligt, när jag ser klart hur det faktiskt förhåller sig: Jag har cancer. Jag har blivit stympad. Jag ser inte längre ut som den tjugofemåring som lever inuti mig, utan jag är faktiskt gammal. Ögonen är ledsna och ledsna ögon gör människan ful. Och vem vill ha en ful, stympad och gammal kvinna?

När jag är riktigt ledsen och känner att jag inte vill ha det här livet kan jag sitta här, i den gamla grythyttestolen alldeles vid dammkanten. Jag kan sitta här och tänka, samla alla goda vetskaper om sådant som gör livet värt att leva vidare. Tänka på sommaren som kommer och på alla följande somrar. På människor som jag håller av. På människor som jag vet håller av mig och vill ha mig kvar. På barn som jag vill vara med, på barnbarn och det lilla barnbarnsbarnet som jag inte ens har träffat än. På böcker som jag vill läsa och blommor som jag vill odla. På att det som så ofta är känslan som säger otäcka saker, medan förnuftet säger något helt annat.

Då plumsar grodan plötsligt ned i dammen, och jag vet hur det är: Jag behöver en kyss. Om man kysser en ful gammal kvinna, kan hon förvandlas till en vacker groda! Den tanken gör mig glad igen.

Foto: Johan Andersson

Stoppförbud, eller...

Jag vill minnas att det en gång i tiden fanns ett märkligt förbud mot visst sätt att inta alkoholhaltiga drycker på barer. Man fick inte stå och dricka, man måste sitta ned. Vare hur det vill med detta mitt minne; det viktiga här är att "att stå och dricka" är en sammanhållen handling, där båda villkoren måste vara uppfyllda för att förbudet skall gälla.

Det var alltså inte förbjudet att stå i baren, inte heller att dricka i baren, men däremot att dricka stående. Denna inledning för att klargöra skillnaden mellan "att stå och dricka" och "att stå och att dricka".

Ni som har körkort känner till skylten: Rund med blå botten, röd kant och rött kryss över hela härligheten. Den innebar förr "Stoppförbud" eller "Stannandeförbud" och – vilket var alldeles solklart – det betydde att man inte fick stanna på platsen (naturligtvis med de vanliga undantagen, som när köbildning tvingar fram ett stopp). Det var till exempel inte tillåtet att snabbt stanna till för att lämna eller ta upp en passagerare.

Men den betydelsen gäller inte längre. Nu är innebörden betydligt luddigare: "Märket anger förbud mot att stanna och parkera fordon." Om ordalydelsen hade varit "att stanna och att parkera" hade betydelsen fortfarande varit solklar, bortsett från att den hade varit onödigt tillkrånglad; "att stanna" hade räckt eftersom man inte kan parkera utan att först stanna.

Vad är "att stanna och parkera"? Som texten är formulerad gäller förbudet en åtgärd som omfattar två handlingar, alltså att både stanna och parkera. Om man på väg in i lejonets kula får uppmaningen "Stanna upp och tänk efter" gäller det att göra båda: Först stanna upp, så att det inte blir för sent. Sedan tänka efter, så att man inser det okloka i handlingen. För att lyda uppmaningen räcker det inte att bara stanna upp, eller bara tänka efter. Gör man bara det ena blir man uppäten.

Nu är det oklart vad som egentligen gäller. Är det verkligen tillåtet att stanna om man inte tänker parkera, till exempel då för att plocka upp en passagerare? Uttrycket "att stanna och parkera" anger liksom i baren en sammanhållen handling. Om den sammanhållna handlingen inte är utförd i sin helhet (både stannat och parkerat) har man inte heller brutit mot förbudet. Det är vad texten rent språkligt betyder, och man väntar sig att en bestämmelse skall vara klart formulerad (om det är möjligt) om ett brott mot bestämmelsen kan leda till bötesstraff.

Om förbudsskylten skall omfatta förbud mot båda handlingarna måste texten formuleras om: "Förbjudet att stanna [handling 1] och att parkera [handling 2]. Men som jag ser det, kan man ju inte parkera utan att först stanna. Om man nu tillhändelsevis inte gående bär bilen till platsen innan man ställer ned den; gående är inte fordon.

Jag har kollat med trafikpolisen i Örebro. Där "tror" man först att det är förbjudet att stanna enbart, men man är inte säker. Efter litet konsulterande hit och dit kom man fram till att det verkligen är förbjudet att bara stanna, men man håller med om att det inte är vad skyltens nuvarande definition säger.

En annan intressant sak i sammanhanget: Säg att jag kommer hem med min cykel och bor längs en sträcka där det här märket är uppsatt. Får jag då stanna cykeln, lyfta upp den på trottoaren och leda den till cykelstället intill porten? Eller måste jag kliva av cykeln utanför stoppförbudszonen och sedan leda den till porten? En cykel är ju ett fordon!

Svaret är att jag egentligen inte får stanna med cykeln. Men eftersom cykeln inte är registrerad (gäller även moped klass II), kan handlingen inte leda till påföljd.

Polisen säger då att man "nog" inte skulle försöka bötfälla cyklisten... Men "nog" och "tror" duger inte. Visserligen finns det mycket som är luddigt när det gäller trafikregler, men om varken den enskilda trafikanten eller trafikpolisen kan avgöra vad som gäller, blir nog luddigheten litet i värsta laget.

Man ska göra som Svensson gör, och inte skilja sig från mängden...

Biltema i Vivalla. Vackert väder och pingstafton är som gjord för att botanisera bland alla de nyttigheter som Biltema har att erbjuda. Vi var där därför att dotra behövde en trimmer till sin 15 kvadratmeter stora gräsmatta.

Som vid alla andra stormarknader landet runt finns här en "kundvagnsparkering". Oftast står vagnarna i flera rader, intill varandra, och kunderna hämtar och ställer ordentligt tillbaka sina vagnar för att återfå den i vagnslåset inpetade fem- eller tiokronan.

Svenskar är vana vid köer och anpassar sig snällt till dem – vi insuper denna förmåga med modersmjölken. Vivalla är i och för sig ett område med mycket hög andel invandrare. I "anpassningens" namn lär sig säkert även de mycket snabbt den svenskaste av alla egendomliga svenska färdigheter: Konsten att stå i kö.

Och vad gör man då, när det bara finns en rad med kundvagnar; när de övriga fållorna gapar tomma? Låter man den återlämnade vagnen bli den första i en ny rad? Nej, man gör som alla andra redan har gjort: Man ställer sin vagn längst bak i raden.

Då kan det bli så här.

Maskrosbarn

Maskrosor är ogräs, det säger mina grannar,
för alla vet att maskrosorna aldrig nånsin stannar
kvar innanför staketet där man ställt dem.

Maskrosor är ogräs och sånt bör man rota ut.
Det finns ju inget annat sätt att riktigt göra slut
på otyget som trängs med allt det sköna.

Men livet är så härligt och jag vill leva kvar.
Här ska jag stanna tills jag vissnar ned på gamla dar.
Jag trivs så bra här mitt i allt det gröna
och tycker att rabatten är mitt hem.

Visst blev jag född till maskros, men jag är inget ogräs.
När sommaren ger torka och vintern blir för kall,
så kommer jag igen – till nästa vår i alla fall,
och mycket som de tycker är mera värt än jag,
har mindre kraft att växa av och livsviljan är svag.
Det ska de nog bli varse när de kommer med sin jordfräs!

Människan bor i huvudet!

I dag kom jag hem från sjukhuset efter att ha fått vänstra bröstet borttaget. Cancern var inte riktigt så snäll som vi först hoppades. Prognosen verkar dock fortfarande vara god. Som det nu ser ut slipper jag både cytostatika och strålbehandling – jag får hormonmedicin i stället.

Inför utskrivningen hamnade jag i en "protesdiskussion". Sköterskan, som skulle förse mig med "tillfällig protes", ansåg tydligen att den var viktig. Jag skulle behöva den när jag till exempel går i affärer. Hon sade att ingen tidigare patient hade tackat nej.

Men, jag tycker att "människan Karin" bor innanför pannbenet, inte i de vid min ålder inte längre funktionella brösten. Jag har ammat sju barn och lär inte få fler. Jag är jag - precis som jag ser ut.

Om blinda människor måste dölja sin blindhet, om människor som saknar en arm inte får visa det och om människor i rullstol inte vill ge sig ut bland folk för att de tror sig bli glodda på, då glömmer vi att människan bakom skadan eller handikappet fortfarande är en fullständig människa. Därför vill jag inte ha någon protes. Jag är fortfarande den jag är – inuti mig.

Om jag senare, av genetiska skäl, måste ta bort även det andra bröstet, kan det hända att jag ändrar mig. Men då har jag i alla fall hunnit känna efter, i stället för att redan från början förneka mitt nya utseende.

Jag tänker bli överlevare

För snart tre veckor sedan fick jag veta att jag har bröstcancer. Om fyra dagar blir jag opererad. Vad som sedan händer vet jag inte än – det beror på resultatet av operationen.

Numera överlever de allra flesta som får bröstcancer, och jag tänker bli en av dem. Jag skall överleva inte bara fem eller tio år – de tidsgränser som används i överlevnadsstatistiken – utan minst fram till dess att asteoriden Apophis kommer tillbaka 2036. Jag vill ju veta hur det går, om den slår ned på Jorden eller inte.

En banberäkning hävdar, att om asteoriden slår ned, kommer den att göra det i Stilla havet mellan Kalifornien och Hawaii. En 210-330 meter stor bumling som dundrar ned i havet borde rimligen åstadkomma en rätt omfattande tsunami. Jag tror att vi kan vara förvissade om att rymdforskningen kommer att göra vad som behövs för att förhindra detta.

Denna forskning är ju redan i sig ett skäl att bli överlevare. Jag vill veta hur de skall bära sig åt. Säkerligen kommer de att ta till någon annan metod än den som används i filmen Harmageddon!

Saker att sura över

När vädret är för trist för trädgårdspyssel och svampexpeditioner och det känns att det är långt, långt till våren vill jag helst krypa långt ned under täcket och morra ut mitt missnöje med tillvaron. Då är det bra att ha saker som man kan sura över. Tyvärr behöver man inte leta särskilt länge för att hitta sådant. Den allra senaste tiden har bidragit med följande, som faktiskt gör mig direkt förbannad:

• Taskig eller direkt oanständig åldringsvård, i syfte att tjäna pengar på människor som inte är i stånd att försvara sig eller tala för sin sak. Det är dessa vanvårdade människor som genom att långt livs arbete och skattebetalande har gjort vårt välstånd möjligt. Nu tackar vi dem genom att behandla dem på ett sätt som borde få oss att rodna av skam.
• Om man alls tittar på TV kan man knappast undgå reklamen. Att hålla sig till TV1 och TV2 är inget alternativ, eftersom programmen oftast är grymt tråkiga. Alltså får man stå ut med reklamen, som numera är nästan helt humorbefriad och verkar vara framställd av folk som på fullt allvar anser att den som skriker högst får flest kunder. De har kanske rätt, men för mig känns detta skrikande nästan outhärdligt. Dessutom är reklamen oftast direkt korkad. Alltså – rynkkräm för män???
• Utvisningspolisen utvisar en person till fel land, så att den utvisade placeras i häkte under ett helt år misstänkt för ett brott som han enligt vårt sätt att se det inte har begått (eftersom det var polisen som begick "brottet") och som på grund av detta riskerar femton års fängelse. Har då denna polismyndighet lagt ens två tankar i kors för att se till att mannen i fråga friges och placeras i "rätt" land? Nej, eftersom utvisningspolisen inte anser att det hör till deras ansvarsområde! Man tar sig för pannan!
      Jag undrar förstås varför det är så, och jag misstänker att polismyndigheten är rädd att allmänhetens tilltro till polisen skulle rubbas om det "kom fram". Men då tror jag att polisen så att säga skjuter sig själv i foten. Det kommer ju ändå fram och allmänhetens tilltro rubbas dubbelt eftersom det ursprungligt skämmiga i att polisen inte kan skilja mellan Iran och Irak späds på med det skämmiga i att de inte har offentliggjort det inträffade, förrän efter ett helt år, när det kryper fram genom att mannens advokat anmäler fallet till JO och Europadomstolen. Polisens kommentar är underbar: "Det är några som tyckt att vi har gjort fel, och vi har naturligtvis sagt att vi ska vara noggrannare med att titta igenom handlingar fortsättningsvis", säger presstalesman Mikael Hedström.
      Man kan ju fråga sig vad den noggrannheten skall bestå i. Kanske en karta med en grön ring ritad runt landet man skall till? Annars kan jag bidra med tipset att de här båda länderna ligger i bokstavsordning med vår stavning och i vår läsordning, från vänster till höger.
• Tarvliga politiker visar tillräcklig moralbrist för att trots redan väl tilltagen lön sno åt sig extra hyresbidrag. Det unga konsultativa statsrådet Olof Palme, då bara 37 år gammal, sade i maj 1964: "Vi går mot framtiden med kunskapen som instrument och övertygelsen som drivkraft. Och uppgiften kan aldrig bli för stor. Ty politik, kamrater, det är att vilja något."
      Vi som var unga då och hörde till dessa "kamrater" förstod vad han menade. Men framför allt förstod vi både då och nu vad han inte menade. Politik är att vilja innebär inte att man skall vilja göra sig själv rikare på bekostnad av alla andra. Det vore nämligen tarvligt.
      Tänk om dagens politiker kunde inse det!
• En tilltänkt socialdemokratisk statsminister åker på förlåtturné. Men först ber han om ursäkt för att han har tagit emot pengar som han inte skulle ha haft. Efter turnén ber han om ursäkt igen för att han bad om ursäkt "innan allt var utrett".
      Hur virrigt får det egentligen bli? Om han gjorde fel medvetet borde han ha avgått direkt. Om han inte gjorde fel medvetet borde han inte ha bett om ursäkt. Så enkelt är det faktiskt – men tydligen är det ändå alldeles för komplicerat.
      För mig personligen blir det än mer komplicerat. Tänk om det vore val i dag. Det finns inte ett enda parti som jag skulle kunna tänka mig att rösta på.
      Dessutom har det ju senare visat sig att Juholts lilla hyresbidragsskvätt bara var en droppe i den stora grytan. Om alla gjorde som han skulle vi få en hel hord av politiker som reste land och rike runt för att be om ursäkt – sannolikt med resorna betalda genom skattemedel.
• Djurparken låter först besökare vara "faddrar" åt gulliga minigrisar och sedan matar man tigrarna med faddergrisarna. Visst – tigrar behöver mat. Visst – grisar får många ungar. Och visst – överskottsungar är utmärkt mat för tigrar.
      Men jag ger mig den på att folk som fadderbetalar för minigrisarna inte gör det för att grisarna sedan skall bli tigermat!
      På sin hemsida skriver djurparken i fråga: "Som djurfadder hjälper Du Parken Zoo i dess arbete med bevarandeprojekt. Alla intäkter fadderverksamheten inbringar går till våra bevarandeprojekt på olika djur, vårt bevarandearbete och dess arbete med att undervisa och informera om djur", samt "Du kan bli fadder för vilket som helst av våra djur och ett enskilt djur kan ha flera faddrar". När Expressen ber om en kommentar svarar djurparkschefen förtydligande, men stick i stäv mot påståendet "vilket som helst av våra djur": "Fadderpengarna går till vårt bevarandearbete för de utrotningshotade djuren, inte till de tama djuren."
      Och minigrisar är ju tamdjur. Jag tror att detta är en ringa tröst för Martin Ragnar, som betalade 400 kronor om året till minigrisarna därför att han råkar gilla just minigrisar.
• För att få upp den egna skolans betygsgenomsnitt tvingar rektorer lärare att sätta betyg åt elever som inte har deltagit i undervisningen. Grönköpings Veckoblad skrev om den nya skolan: Folkbildning Utan Särskilda Kunskapskrav (FUSK). Den gången förutsattes nog i alla fall att eleverna skulle vara närvarande vid undervisningen. Nu krävs inte ens det.
      Jag undrar hur långt man kan driva det här. Jag skulle gärna vilja vara läkare och ha lön som en läkare. Kan jag skriva in mig på till exempel Karolinska, aldrig delta i undervisningen och efter fem år hämta min examen? Eller vore det att ta i?
• Sjukvården slår sig för bröstet med "vårdgaranti".
      Men kvinnor med diagnosen bröstcancer får vänta i flera veckor eller månader på operation, trots att man vet att detta avsevärt minskar överlevnaden. Kvinnan som har fått denna diagnos är sannolikt inte i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Forskningen har nu kunnat visa att människor som drabbas av depression gör det igen, och att depressionen blir djupare för varje gång. Man vet också att man med lämplig terapi kan skjuta upp nästa depression, kanske flera år. Detta tar sjukvården till sig genom att ha väntetid på flera år innan den deprimerade patienten får terapi! Människor som är deprimerade är sannolikt inte heller i psykiskt skick för att leva rövare tillräckligt för att få behandling tidigare.
      Lysande – hur tänker de egentligen? Det kan väl ändå inte vara så illa att man har räknat ut att om fler tar livet av sig innan de får vård, kortar man vårdköerna samtidigt som den totala vårdkostnaden minskar.
• Politiker, särskilt moderata sådana, talar om att "minska utanförskapet" när de i själva verket struntar fullständigt i hur de sjuka/arbetslösa mår. Byt "utanförskapet" mot "samhällets kostnader oavsett konsekvenserna" och uttalandet blir plötsligt sant.
• Telia tar ifrån glesbygdsbor deras fasta förbindelse till omvärlden – det som förr i tiden kallades telefon. För den som inte vet det, Telia till exempel, kan jag tala om att "glesbygd" är det där som den övervägande andelen av Sveriges yta består av. Dessutom bor det människor i denna glesbygd.
      Till råga på allt är den lilla sverigebit som inte är glesbygd beroende av just glesbygden. Det är nämligen från detta egendomliga befolkningstomrum som det mesta av maten kommer. Att hålla ko i villaträdgården i storstadsförorten eller odla tomater på balkongen räcker nämligen inte för att försörja storstadsfolket med mat.
      Det här har man vetat sedan de allra första stadsbildningarna. Förutsättningen för att en stad skulle kunna bildas var att det runt staden fanns en fungerande landsbygd som kunde försörja staden med mat. Det gäller fortfarande, men vi som bor i denna glesbygd kallas glesbygdsromantiker.
      Vi som bor så här har långt till allt. Vi har oftast inte tillgång till teatrar, operor eller museer, men vi betalar skatt för denna kultur. Själv är jag rätt förtjust i Naturhistoriska riksmuseet. Om jag bodde i Stockholm kunde jag ta tunnelbana eller buss dit och sedan betala 80 kronor i inträde. I stället får jag köra bil 42 mil à cirka 9 kronor per mil i bensinkostnad och sedan betala 80 kronor i inträde.
      Vi har dessutom långt till sjukvården. Skulle vi behöva åka ambulans till sjukhuset, tar det minst en halvtimme för ambulansen att komma hit. Sedan tar det minst en halvtimme att köra till sjukhuset. Det är kort tid, jämfört med hur det är där Telia tar bort den fasta telefonförbindelsen. Och en förutsättning för att man skall kunna tillkalla ambulans, är ju att telefonförbindelsen fungerar.
      Än så länge har vi kvar den fasta telefonen. Än så länge har vi till och med kvar postutdelning. Vi får väl se hur länge det varar.

7 miljarder

Uppskattningsvis, eller vad man nu skall kalla det: I morgon, ungefär klockan mitt på dagen, blir vi 7 miljarder människor på Jorden.

En tröst är att den årliga tillväxten faktiskt har minskat, sedan den toppade på 2,2 procent år 1963. Nu är den "bara" 1,1 procent – vilket fortfarande är alldeles för mycket. Det är naturligtvis omöjligt att göra ens tillnärmelsevis säkra förutsägelser om framtiden, men FN:s uppskattningar säger 1 procent år 1920, mindre än 0,5 procent år 2050 och en slutlig befolkningstopp på drygt 10 miljarder efter år 2200.

Det finns många tänkbara scenarier som alldeles kan kullkasta FN:s beräkningar. En gång tidigare har en världshändelse fått Jordens befolkning att minska och förbli mindre under lång tid: Digerdöden; det tog ungefär 200 år innan Europas befolkningssiffror hade återgått till nivån från år 1340.

Sedan år 2000 har ett par "intressanta" händelser inträffat i världsbefolkningen: För första gången finns det fler äldre än yngre och för första gången bor fler i städer än på landet. Det innebär att varje ung människa måste försörja fler äldre och att varje tänkbar matproducent måste skaffa fram mat åt fler konsumenter.

På 1970-talet sades det att 75 procent av alla människor som någonsin hade levat levde just då. Detta var nog inte riktigt korrekt. De flesta vettiga beräkningar säger att mellan 90 och 110 miljarder människor har fötts sedan Homo sapiens sapiens (vi) blev till. Låt mig för enkelhetens skull stanna för medelvärdet 100 miljarder. Det skulle innebära att 7 procent lever just nu.

Människors vimmel på Jorden har jämförts med myrors. Långa är myrornas vägar hem, Natten kan överraska dem, Solen går ner bakom vandrarens sko, Mycket kan hända på myrornas mo, skrev Harry Martinson. Även de mänskliga myrorna kan råka ut för överraskningar, och en del av dessa överraskningar borde inte ens vara särskilt överraskande. En del kan vi förebygga, andra ligger helt utom räckhåll för vår förmåga.

Nya sjukdomar
Aids är kanske inte ett sådant jättehot som vi en gång befarade. 2009 uppskattades att 33,3 miljoner människor världen över hade HIV/AIDS, att 2,6 miljoner nya HIV-infektioner inträffade per år och att 1,8 miljoner dog i aids. Det är många, ja, men det är ändå bara en droppe i havet.
    Över en miljon människor dör per år i malaria och flera hundra miljoner insjuknar.
    Tuberkulos är en av världens mest spridda infektionssjukdomar. En tredjedel av jordens befolkning antas vara bärare, minst nio miljoner människor insjuknar årligen i aktiv tuberkulos och omkring två miljoner dör. Samtidigt ökar andelen multiresistent tuberkulos, det vill säga tuberkulos som inte kan hejdas med de i dag kända läkemedlen.
    En ny svininfluensa skulle kunna döda enormt många människor och samtidigt slå ut infrastrukturen i stora delar av världen. Spanska sjukan 1918-20 dödade uppskattningsvis mellan 3 och 6 procent av världens befolkning, vilket omräknat till dagens befolkningssiffror skulle innebära 210-420 miljoner människor. I absoluta tal dog fler än under digerdöden, men det hade ingen betydande påverkan på befolkningstillväxten. Sedan dess har människors flyttbarhet ökat enormt, och därmed risken för snabb smittspridning, samtidigt som infrastrukturerna världen över har blivit så mycket sårbarare.
    Dessa sjukdomar i all ära, men det finns värre. En sjukdom av typen ebola, men med ett något långsammare förlopp – vilket skulle främja smittspridningen, eftersom smittade hinner förflytta sig och föra smittan vidare innan de dör – skulle kunna döda en mycket stor andel av världsbefolkningen.

Klimatet
Nyheterna meddelar att en mycket stor del av Thailand ligger under vatten och UD avråder från turistresor dit. Samtidigt intervjuas svenska turister på väg till Thailand. Nej, de är inte oroliga, Nej, de tänker inte avboka. Nej, nu skall de vara glada och åka på välförtjänt semester, bort från gråtrista Sverige. Frid och fröjd och tralala.

Ingen journalist ställer frågan som borde ställas: "Har du tänkt på att just din flygresa till Thailand kan vara en bidragande orsak till översvämningarna i Thailand?"

Visst, vi alla ställer upp på att rädda de gulliga isbjörnarna, men bara under förutsättning att vi först har haft råd med två årliga semesterresor med flyg, senaste telefånen och bensin till den sprillans nya och ytterst bensinslukande stadsjeepen – mycket ballare än grannens – med vilken vi förflyttar barnen två kvarter till dagis och oss själva till ICA på hörnet.

Krig
Ett kärnvapenkrig känns inte lika överhängande nu som det gjorde under till exempel Kubakrisen; jag minns att människor omkring mig var liksom litet gråa av rädsla och ingen log. Ändå visste man den gången inte vilka förgörande effekter redan ett begränsat kärnvapenkrig skulle få. Nu vet man och låt oss hoppas att kärnvapen inte blir anledningen till att FN:s beräkningar för befolkningsutvecklingen kullkastas totalt – från 7 miljarder till 0.

Året då jag fyller 90
Den 13 april sju år innan min 90-årsdag passerar (förhoppningsvis) Apophis mycket nära Jorden – lägre än en del av de stationära satelliterna och tillräckligt nära för att vi skall kunna se den med kikare. Sju år senare kommer den tillbaka och det är svårare att i förväg beräkna den passagen.

Apophis är stor – en av NASA:s beräkningar säger att om Apophis i stället slutar sin färd med att landa på Jorden skulle en yta stor som Europa kunna utplånas. Det i sig skulle innebära en avsevärd minskning av Jordens befolkning.

Men en Apophis som träffar Jorden får mer vittgående följder än de direkta. Om halva Europa kastas upp i atmosfären behöver vi knappast bekymra oss längre över att världstemperaturen stiger. Träffen för 65 miljoner år sedan utplånade dinosaurierna – och skapade väl förutsättningar för att större däggdjur skulle kunna utvecklas. Den här gången är det vi som är dinosaurierna.

Vulkanism
När kalderan i Yellowstone säger kaabooom slås nästan hela USA ut. Även om detta blir den enda direkta följden – vilket det inte blir – skulle nog ett försvinnat USA medföra att hela världsekonomin brakade samman. Jag misstänker att detta skulle leda till en mycket omfattande befolkningsminskning.

Sådant kan jag tänka på en gråtrist söndag.

Läs även andra bloggares inlägg om befolkning, sjukdomar, klimat, Apophis

Barndom i Enskede gård

Vi bodde i Enskede gård, en villaförort söder om Stockholm, och året på bilden är 1952. Min yngste bror är inte med på bilden. Han ligger förmodligen i en barnvagn bakom oss andra och är bara fyra-fem månader gammal.

Då var det här ett högst ordinärt bostadsområde och moderniteter som asfalterade gator hade inte nått hit än. När vi skulle in till stan åkte vi buss. Trådbusslinjerna 90 och 91 hade hållplats uppe vid Huddingevägen. Vi kunde också gå upp till slakthuset och ta spårvagnen därifrån.

När jag började skolan hade tunnelbanan fått en station i Enskede gård. Just den allra första dagen var det litet otäckt, men min äldsta syster följde med och lärde mig åka tunnelbana.

Bil var det nästan ingen som hade. Jag minns den första på gatan. Det var svärsonen till grannen mittemot som köpte en svart Citroen B11, men att den hette så visste jag inte den gången. Några år senare blev den familjen först med TV också, och vi kunde gå dit för att se Andy Pandy.

När jag var liten var vintrarna alltid kalla och det var alltid massor av snö. Plogen lade upp stora vallar längst gatans ena sida – den sidan där vårt hus låg. Vi grävde oss in i vallen från kortänden närmast vår grind. Sedan gjorde vi små hål ut mot gatan och kunde spana på tanterna och farbröderna som gick förbi.

Ibland fantiserade vi om att kasta snöboll på dem genom hålen, men jag tror inte att vi gjorde det. Vi vågade nog inte. Särskilt en av farbröderna, en granne med två skälliga taxar en bit ned på gatan, var alltid arg. Han tyckte nog inte om barn. Möjligen morrade vi litet tyst när han gick förbi, så att taxarna började skälla.

Gatan plogades av en karl med hästdragen plog. Plogen var byggd i trä som ett stort V och den var tjärad. Längst fram fanns en plattform med stora stenar som tyngde ned spetsen på plogen. På mitten ett slags toft där kusken kunde sitta om han ville. Längst bak en ståplats för kusken, men jag tror att han oftast gick bakom plogen med tömmarna, kanske helt enkelt för att hålla värmen.

Vi barn visste förstås när plogen var på väg och vi väntade på den längst upp i slutet av kvarteret. När hästen med plogen svängde in på vår gata tog kusken pipan ur munnen och stannade hästen med ett ljudligt "Ptrooo". Sedan lyfte han upp alla ungarna – vi brukade vara sju-åtta stycken – på toften, och vi fick åka med hela vägen genom kvarteret. Det var spännande och det luktade gott av häst, tjära och piprök.

Senare, när gatan hade asfalterats och snöröjningen sköttes av en lastbil med plogblad, var det ingen som hade tid längre att bjuda gatans ungar på skjuts.

Foto: GA Lindelöf

Läs även andra bloggares inlägg om barndom, 1950-talet

Kärleksdikt till ensamvarg

En ensamvarg är en ensam varg,
en ensamvarg söker en kvinna.
I ensamhet är han ensam het,
och vargen vet det som vargar vet,
att ensam kan ingen brinna.

En ensamvarg blir en farlig varg.
I ensamhet lär han sig yla
av vrede mot nattens kyla,
då sinnens längtan gör vargen arg.
Ty vargen vet det som vargar vet:
Vargar tål inte ensamhet;
vargar vill också leka.
Där kär lek är, är där kärlek är
och vargen vill älska och smeka.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår finns ett ändlöst rum,
en sinnesfärg som gör ensamhet stum.
Och vargen vet det som vargar vet:
Det kan inte finnas en ensamhet
där vargar leker och händer minns,
där sinnen lever får bergen färg.

En jägare vandrar i vargens berg.
I jägarens spår ser vargen ljus,
och jägarens doft är en sinnessång,
en ordlös sång som gör natten lång.
Han följer i spåren till jägarens hus
och längtar dit in till sinnesfärg.

En jägare fångar en varg en kväll
och vargen vill inte försvinna.
Han är fri att gå men han stannar ändå.
Han ger jägaren värme med vargafäll,
ty jägarn är vargens kvinna.

Hon nynnar för vargen som kvinnor gör,
en ordlös sång medan natten blir lång,
om vargars lekar där kärlek finns,
om sinnenas ljus där händer minns.
Och kylan håller sig utanför.

Bowling

Sedan drygt tolv år spelar Johan bowling en gång i veckan, med uppehåll under motsvarande jullovet och sommarlovet. Två serier per gång, varken mer eller mindre.

Under alla dessa år har jag suttit där på åskådarplats. Under skolåren behövde han skjuts hem efteråt eftersom skolbussen inte gick så dags. Under åren efter skolan – ja, det finns fortfarande ingen bussförbindelse på kvällen. Och Johan har inte körkort.

Visst har det känts jobbigt ibland med dessa eviga bowlingresor, inte minst därför att ljudnivån i en bowlinghall brukar vara bedövande. Men jag har gärna varit chaufför ändå, därför att bowlingen är så viktig för Johan. Det är bara här han träffar tämligen jämnåriga. Även om umgänget i andras ögon nog skulle uppfattas som ganska begränsat, är det ett umgänge – och faktiskt hans enda bortsett från oss gamlingar här hemma och arbetskamraterna på bokhandeln i Lindesberg där Johan jobbar sedan fyra år tillbaka. Johan har Aspergers syndrom, och allt i livet är inte lika lätt eller självklart för honom som för många andra.

Johan spelar bowling i HIF Fritidsklubben Lindesberg, en idrottsförening och fritidsklubb för handikappade barn, ungdomar och vuxna. Alla medlemmar har ett eller annat – ibland flera – funktionshinder.

En av dem är Johans namne, CP-skadad och rullstolsburen, som har flera SM-guld bakom sig. 2009 skrev tidningen så här om hans bedrift: I Gotlandsränna klass A lyckades Johan Eriksson, HIF Fritidsklubben, med den fantastiska bedriften att slå 27 raka strikar, varav två 300-serier i rad. Johans resultat på 1651 poäng (275 i snitt) över de sex serierna innehöll inte mindre än 61 strikar och 9 spärrar vilket gav Johan ännu ett SM-guld. Nästa SM-guld tog han för övrigt 2010.

Johan Eriksson ligger alltså på topp. Men HIF Fritidsklubben är inte till bara för de riktigt duktiga. I andra änden av skalan finns till exempel tjejen som jag för några år sedan såg slå klot efter klot ned i rännan. Men plötsligt gick klotet fram och två käglor föll. Tjejen vände sig om och utropade glädjestrålande: "Jaaa!!! Där satt den!" Och hon möttes av applåder och många high-fives.

I hur många idrottsföreningar accepteras så stora skillnader, på samma speltider? Det här gör mig riktigt glad och det är det här som gör det värt att stå ut med skjutsandet och bullret.

Och det är precis så här det skall vara. Man måste inte besegra alla andra, inte vara ett proffsämne, inte vara världsbäst. Det viktiga är att göra så gott man kan, uppleva glädje medan man gör det och känna sig accepterad som man är. Då fyller idrottsrörelsen den funktion den borde fylla.

Pierre de Coubertin sade: "Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl." Medlemmarna i den här föreningen lever upp till detta. De kämpar så väl som de kan och når så långt som de kan. Även när de inte segrar.

Jag minns inte exakt vad det kostar att vara medlem, men jag tror att årsavgiften fortfarande ligger under 100 kronor...

Brudkrona

Första gången Kjell tog mig med till Backåkra visade han mig runt på gården. Vi gick upp i skogen till de två bäckarna som rinner där.

Den ena kommer från högre belägen mark, medan den andra följer en bit längs bergets fot. Där bäcken från berget kommer ned till slätare mark möts de båda bäckarna. De bildar en större och starkare bäck och från den stunden kommer de att följas åt genom livet.

Kjell visade mig bäckarna men jag kände, utan att några ord behövde sägas om det, att det var något helt annat han gjorde. Han gav mig något; jag kände att han inuti sig själv sade: "Jag vill ge dig det här."

Drygt ett halvår senare gifte vi oss på Backåkra. På morgonen, långt innan vi skulle åka till kyrkan, tog Kjell motorsågen med sig och gick till skogs. När han kom tillbaka hade han med sig en krans, en brudkrona som han hade bundit av maskrosor och röda grankottar.

Jag gifte mig den dagen med en sådan man som sågar ned en gran för att kunna skapa just den brudkrona som passar båda bäst. Henne och honom, maskrosbarnet och skogsmänniskan.

Sent den eftermiddagen gick vi upp i skogen till bäckarna. Där kom den ena bäcken från berget där granarna växte och den andra från maskrosornas lågland. Och vi stod där bäckarna möttes.

Kjell sade: "Här har jag stått och tänkt på de båda ensamma bäckarna som möts och blir en. Och jag har önskat att jag skulle få veta vem den andra bäcken är. Nu vet jag."

Just där lade vi ned brudkronan i vattnet, för att låta den göra som bäckarna. Maskrosor och grankottar kunde följas åt på vattnet, tillsammans för resten av livet.

Tackbrev till faster Märta

Förr skrev man – helst för hand – tackbrev när man hade varit bortbjuden eller fått en present. Extra viktigt var detta om man hade fått en present av en äldre släkting, särskilt om släktingen var en så kallad arvtant. Så här kunde det se ut:

Käraste faster Märta!
Jag vill bara tacka för den stämningsfulla julafton som vi fick uppleva hos faster Märta. Än en gång tack också för den vackra kofta som faster Märta stickat åt mig till julklapp. Koftor på män börjar ju bli modernt nu igen.
   Grönt är min älsklingsfärg; visste faster Märta det? De gula och blå ränderna gör koftan extra vacker och den sticker verkligen ut i mängden. Läderskoningarna på armbågarna är så praktiska och påminner om barndomen. Tänk, sådan förundran koftan skall väcka när jag bär den på arbetet efter helgerna!
   Redan nu längtar jag till påsk, då vi får återse faster Märta och åter kommer i tillfälle att avnjuta faster Märtas underbara kakor.
   Till dess önskar jag faster Märta allt gott under det nya året.

Med varmaste hälsningar från faster Märtas egen brorson
Bobo

Sedan kom datorerna och även faster Märta har blivit datoriserad med e-post och allt. Inte ens arvtanten vill göda det inte längre existerande eller i alla fall osynliga Postverket, särskilt sedan närmaste brevlåda flyttat till stadens köpcentrum, dit faster Märta inte kan ta sig utan färdtjänsten.

Tackbrevet till faster Märta kommer fortfarande att ha samma lydelse, men sedan händer något konstigt. Den utgående e-posten förses alldeles automatiskt med en "signatur", vilket gör att brevet får följande tillägg:

Bo Boson, CEO of Boson Group worldwide
Sales, Marketing and Product development
Boson Group Outplacement and Jobcoaching
contact@boson.se
www.boson.se

Visst känns det litet egendomligt? Jag tror i alla fall att faster Märta skulle uppfatta det som aningen avsläktifierat. Det kan nog vara smart att välja signatur efter mottagaren och kanske avstå från den när den gör brevet opersonligt. I faster Märtas ögon förblir man ju ändå bara lille Bobo, oavsett hur "stor" man har blivit.

Välskrivning

Det kom ett brev. Inte ett privatbrev, utan en försändelse från en institution inom Västra Götalandsregionen. Kuvertet var av den vanliga "myndighetssorten": självklistrande och med påtrycken "Västra Götalandsregionen" och "Porto betalt".

Helt vanligt, alltså – bortsett från en detalj. Adressen var inte tryckt, eller datorutskriven på en klisterlapp. Den var handskriven! Hur ofta ser man det?

Handstilen väckte minnen. Det här är precis den handstil jag plågades med i folkskolan. Den där stilen som präntades med en bläckpenna, vars hantering termin efter termin resulterade i att jag fick Bc i välskrivning.

Jag inser att en del yngre läsare nu helt kan ha tappat greppet om vad jag skriver, men när jag började skolan 1952 förekom en del saker som inte finns längre, som:

• Det hette folkskola.
• Man fick betyg från första terminen.
• Betygen var A, a, Ab, Ba, B, Bc och C. Skalan utökades genom att man kompletterade med + eller -. Ab+ var alltså bättre än Ab men sämre än a. Vid B hängde man på gärdesgården, medan Bc och C var underkänt.
• Skolbänken kallades pulpet.
• Man skrev med det som då kallades bläckpenna och bestod av ett träskaft i vilket man stoppade ett fjädrande stålstift. Detta doppades i ett bläckhorn som förvarades i en särskild försänkning i pulpetskivans bakre högra hörn. Reservoarpenna fick inte användas. Kulspetspennan var visserligen uppfunnen, nätt och jämnt, men var svindyr och fick inte användas i skolan.
• Ett av skolämnena var Välskrivning, och det gick ut på att alla skulle lära sig exakt samma standardiserade handstil, vilket försvinnande få gjorde. Stilen hade många snirklar och skulle luta elegant mot höger men många, särskilt pojkarna, lyckades få den här lutningen att öka gradvis så att bokstäverna mot slutet av meningarna trillade platt på varandra.

Åter till ämnet. Adressen är alltså skriven med denna handstil som alla skulle lära sig. Av detta drar jag slutsatsen att människan som skrev adressen är i ungefär min ålder, eller i alla fall inte avsevärt yngre.

Men det finns en detalj till, något som får mig att tro att det var en kvinna som skrev. Titta på första siffran i postnumret. Den är litet tjusigt utsmyckad! Kanske är det en fördom, men jag kan inte tänka mig en man sitta på jobbet och snofsa till siffrorna på ett kuvert litet extra.

Kjell tittade på kuvertet och höll med mig. "Hon måste ha tråkigt på jobbet", sade han. Jag tänker tvärtom. Hon måste ju ha roligt på jobbet, annars skulle hon inte ha lust att fina till sjuan så här.

Ett litet tillägg, bara: Numera kan jag skriva snyggt, även med bläckpenna. I skolan var det inte så. Som vuxen har jag för skojs skull lärt mig skriva med högerfoten och med pennan fasthållen mellan tårna. Det blir ingen skönskrift, men min handstil i folkskolan var ungefär lika mycket välskrivning som min fotstil är i dag!

Myxomyceternas livscykel

Vargmjölk, Lycogala epidendrum
Plasmodium

Befruktningsfasen
Förenklat kan livscykeln beskrivas så här: En haploid spor gror och bildar en encellig myxamöba eller en myxflagellat – myxomycetens könscell. Denna smälter samman med en annan könscell och bildar en diploid cell. Fortfarande handlar det alltså bara om en enda cell, men den är inte en könscell längre.

Den näringsupptagande fasen
Den nya cellen växer genom att cellkärnan delar sig upprepade gånger, men utan att nya cellväggar bildas. Denna enda cell, som hos till exempel trollsmör kan bli uppemot en halvmeter tvärs över, kommer nu att innehålla många cellkärnor och den har bildat ett plasmodium.

Det är under plasmodiestadiet som myxomyceten äter och kan krypa – eller snarare pumpa sig – framåt i sökandet efter föda. Plasmodiet flyttar sig inte fort, kanske ett par centimeter per dag, men genom att fotografera det upprepade gånger kan man konstatera att det verkligen har flyttat på sig. Födan består av till exempel svampsporer och bakteriekolonier.

← Bilderna här visar (kanske) trollsmör, Fuligo septica var. candida. Från vänster till höger bild har det gått 16 timmar. Myxomyceten har gjort en tydlig förflyttning uppåt i bilden, och dessutom ändrat ytstrukturen. →

Fruktkroppar av vargmjölk

Fortplantningsfasen
När plasmodiet har vuxit till sig tillräckligt bildar det fruktkroppar i vilka nya sporer kommer att utvecklas. Det finns flera olika typer av fruktkroppar; de vanligaste kallas sporangier, plasmodiokarp, aethalier och pseudoaethalier.

Sporerna bildas genom en speciell typ av celldelning, reduktionsdelning eller meios, som är typisk för just bildandet av könsceller. Vid meiosen får de nya cellerna en enkel uppsättning kromosomer och således blir de haploida. Här börjar livscykeln alltså om.

I de fall där man har räknat antalet kromosomer hos myxomyceter har man fått fram relativt höga siffror, mellan 50 och 100 i en diploid kromosom.

Haiku för Hasse

Hasse begravs av sin
matte på djurens gravplats

Hasse i kistan

av Ida Lindelöf

Liten nymf är kall
på den frusna vintersnö
ville komma in.

Ömsint känsla väcks:
"Rädda nymfen den lilla!"
In till värmen nu.

Liten nymf i burk
simmar så långsamt framåt.
"Vakna lilla du!"

Nymfen piggnar till
i vattenfyllda burken,
ser så ensam ut.

Ida ropar bums:
"Hasse får nymfen heta!"
I min kyl han bor.

Hasse tuggar lax.
Annars han oftast sover,
kallt i burken sin.

Dagar, veckor går.
Hasse sover vidare.
Inget annat sker.

Kylig dag kommer
Ida hem så utmattad.
Smörgås tänker ta.

Öppnar kylskåpsdörr,
säger som hon oftast gör:
"Hej du lilla vän."

Stillhet möts i kyl.
Nymfen så stilla sitter.
Inget ben den rör.

Ida tystnar nu,
stirrar på burk med fasa;
Hasse vilar nu.

Vintersömn det är,
den långa kalla sorten,
väntar på en vår.

Drömmer om ett ljus,
med värme, blommor, solsken.
Vingar sträckas ut.

Liten Hasse nu
flyger genom skyarna.
Drömmar vingar bär.

R.I.P. Hasse