Ibland – inte så ofta, lyckligtvis – drabbas jag av ögonblicklig ångest eller depression. Det händer plötsligt, när jag ser klart hur det faktiskt förhåller sig: Jag har cancer. Jag har blivit stympad. Jag ser inte längre ut som den tjugofemåring som lever inuti mig, utan jag är faktiskt gammal. Ögonen är ledsna och ledsna ögon gör människan ful. Och vem vill ha en ful, stympad och gammal kvinna?När jag är riktigt ledsen och känner att jag inte vill ha det här livet kan jag sitta här, i den gamla grythyttestolen alldeles vid dammkanten. Jag kan sitta här och tänka, samla alla goda vetskaper om sådant som gör livet värt att leva vidare. Tänka på sommaren som kommer och på alla följande somrar. På människor som jag håller av. På människor som jag vet håller av mig och vill ha mig kvar. På barn som jag vill vara med, på barnbarn och det lilla barnbarnsbarnet som jag inte ens har träffat än. På böcker som jag vill läsa och blommor som jag vill odla. På att det som så ofta är känslan som säger otäcka saker, medan förnuftet säger något helt annat.
Då plumsar grodan plötsligt ned i dammen, och jag vet hur det är: Jag behöver en kyss. Om man kysser en ful gammal kvinna, kan hon förvandlas till en vacker groda! Den tanken gör mig glad igen.
Foto: Johan Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar