Rotskott med överraskning

Sent i höstas sågade vi bort det mesta av toppen på det gamla rosenhagtornsträdet i utkanten av trädgården. Grenarna var torra och trädet såg döende ut. Det kanske det är också, men vi tänkte att det borde kunna hänga med några år till.

Under detta sågande – som sannerligen inte var en sinekur eftersom grenarna har halvdecimeterlånga och mycket vassa taggar – upptäckte vi ett kraftigt rotskott. Skottet var redan då ett par meter högt och kanske sex centimeter i diameter. Det är tillräckligt för att kunna ersätta det gamla trädet, om det skulle behövas.

I år blommar det gamla trädet synnerligen generöst, mer än det gjort någon gång under de senaste fem-sex åren. Men dessutom blommar rotskottet för första gången. Och här kommer den oväntade överraskningen: Rotskottet har vita blommor, inte rosaröda som moderträdet. Dessutom är blommorna enkla och påminner mycket om de vildväxande hagtornens blomning.

Uppenbarligen är rosenhagtornen inte rotäkta. Troligen har man använt något hagtorn med köldhärdigare rot och ympat in rosenhagtornen på denna – ungefär som när man förädlar rosor. Mammaplantan kan vara en rundhagtorn, Crataegus laevigata, som är den enda svenska hagtornen vars blommor har tvådelat stift. Men å andra sidan stämmer bladformen inte med rundhagtorn, utan mer med spets- och trubbhagtorn. Kanske är mammaplantan någon art som inte finns vild i Sverige.

Så om rotskottet får växa vidare medan det gamla trädet dör, får vi så småningom ett vitblommande träd i stället för ett rödblommande med fyllda blommor. Men jag tycker inte att det gör något. De vita blommorna känns mer naturliga än de röda, och är egentligen mycket vackrare. Jag brukar föredra det naturliga framför det konstlade.

På bilden syns rotskottet i förgrunden till vänster. Mitt på grenen som går mot bildens mitt syns även en av de grymma taggarna. I bakgrunden den fårade stammen på det gamla trädet.

Och till höger en kaprifol som tycker att trädet är bra att klättra i. Även den blommar för första gången i år.