Vårsolar

Om man sätter sig och tittar nära – ja, då ser man var vårsolen finns. I massor, överallt, och det spelar ingen roll att man plockar med sig dem hem. Det kommer nya.

Knoppanlagen anläggs redan på hösten, vilket är anledningen till att tussilagon (Hästhov, Tussilago farfara) kan börja blomma så tidigt, så snart snön har smält undan tillräckligt för att släppa ned ljuset.

Jag minns att jag läste någonstans att varje tussilagoplanta innehåller omkring 5000 knoppanlag. Jag har inte kontrollräknat, men de är i alla fall tillräckligt många för att plantorna skall klara sig och föröka sig även om man plockar blommorna. Det fungerar ungefär som kvinnors ägganlag. Vi föds med dem, ungefär åtta miljoner, men det är bara ett litet, litet antal som behöver utvecklas till nya människor för att arten människa skall leva vidare.

Litet till mans kallar vi den tussilago, men det svenska namnet är egentligen hästhov. Det namnet kan syfta på bladens form, som något påminner om avtrycken från hästhovar.

Men det kan också vara en förvrängning av det gamla namnet, hosthäva. Bladen kommer långt efter att blomningen är avslutad och de såldes förr på apotek, som Folia Tussilaginis, och av dem gjordes en dekokt mot hosta. Enligt Linné använde man även bladen som tobak mot hosta och astma. Denna användning finns omtalad i Plinius den äldres Naturalis Historia, ett verk som med sina 37 böcker slutfördes några år innan Plinius själv dödades i Vesuvius utbrott år 79 e. Kr.

Lopplummer

Visst är den litet vacker i all blygsamhet. Nästan som granskott, men nere i mossan och med tunna platta "barr".

Den lummerväxt man oftast ser är mattlummer, Lycopodium clavatum. Inte minst används den ju som dekoration i diverse julgrupper. Tyvärr, eftersom den växer långsamt och behöver många år på sig för att återställa det som rivits bort bara för att pryda en adventsstake. Dessutom är alla de svenska lummerväxterna fridlysta i hela landet; de får inte tas upp med rötterna och inte samlas in till försäljning. I en del län är de helt fredade, vilket betyder att de inte ens får plockas småskaligt till den egna julprydnaden.

Men det här är lopplummer, Huperzia selago, som också har kallats luslummer och lusgräs. En tydlig skillnad mellan lopplummer och mattlummer är att den förra har sporgömmor i bladvecken, och i skottspetsarna små groddknoppar som kan sprätta iväg och slå rot, medan den senare har sporer i axlika samlingar i toppen av upprätta skott.

Lopplummern är grövre byggd än mattlummern och har upprätta, upprepat gaffelgrenade skott. Skotten har lika långa grenar och blir upp till tre decimeter höga. Till skillnad från mattlummern bildar den inte revor.

Lopplummern är cirkumpolär och växer i fuktig skog och hedmark, i myrkanter och på berg. Den är tämligen allmän i nästan hela landet.

Dekokt på lopplummer har använts mot ohyra på boskap och svin, vilket väl antagligen har gett växten dess namn. Linné skriver i Flora Lapponica från 1737 "Allmogen brukar tvätta sina nötkreatur och svin, då de besväras af löss, med en dekokt af denna mossa; då detta skett, blifva de inom få dagar fria från dessa besvärliga insekter."

Ett annat tänkbart upphov till namnet kan vara att groddknopparna hoppar iväg likt loppor när man rör vid dem.

Läs även andra bloggares inlägg om läkeväxter, växter

Ask på rödlistan

Det här unga trädet är friskt,
men i backen nedanför står
både unga och gamla träd
med askskottsjuka

Vid det här laget är nästan alla våra askar avlövade. Asken brukar kallas det förnämsta trädet; den kommer sist och går först. Lövsprickningen kommer sent på våren, ofta först i juni, och bladen fälls tidigt på hösten. En del av våra askar bryr sig inte om den regeln utan har fortfarande bladen kvar, till exempel det här unga trädet som växer tillsammans med oxel, rönn, lärk, tall och en.

Asken är vindpollinerad och blommorna kommer före lövsprickningen, men normalt blommar trädet först när det har blivit omkring trettio år gammalt.

Ask till nytta Asken har alltid varit ett "nyttigt" träd; bland annat har man samlat löv från den som vinterfoder åt boskapen. Det har till och med varit vanligt att hamla träden, för att få fram fler och lövrikare skott på mer åtkomlig höjd. Det hårda och sega virket har används till verktyg och redskap, och av barken framställdes Cortex Fraxini mot frossa och mask.

Askens löv är frostkänsliga, vilket troligen är bakgrunden till Carl Fredrik Hoffbergs konstaterande i Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom från 1792: "Ask blommar innan den får löf, hwilka åter ej utspricka, förän Wårfrostnätterna äro förbi: blekna och affalla äfwen wid första kalla Höstnätter; derföre tilsäger trädet Trädgårdsmästarne, at wid dess löfsprickning om wåren utflytta med ömtålige och orangerie-wäxter, och wid dess löfs bleknande och fall mot hösten, inflytta dem i winterhusen."

I Anders Rosenstens Tankar om skogars skötsel, eller Nödig underrättelse om wilda träns natur och egenskaper, jämte bihang om allehanda fruktbärande träns skötsel, som höra til trägården från 1752 hittade jag ett av de roligare tipsen om vad ask kan vara bra till: "Om man i pestetiden dricker ett skedblad Ask-saft på nykter maga, så behöfver man ej frukta för fiäckfeber eller pesten."

Världsträdet Inom nordisk mytologi har asken speciell betydelse, som världsträdet Yggdrasil. Men eftersom världsträdet sägs ha varit evigt grönt, och fornnordiskans askr även kan betyda idegran, är det möjligt att Asken Yggdrasil i själva verket var en idegran. Namnet Yggdrasil tolkas vanligen som "Yggs häst"; Ygg är ett av Odens många namn.

Men "Yggs häst" kan i det här fallet vara en kenning och syfta på händelsen där Oden hängde sig som ett offer åt sig själv och blev hängande i nio nätter för att lära sig runsångernas hemligheter:

Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
    Havamal, strof 138

År 2010 placerades asken, Fraxinus excelsior, på rödlistan, och den betecknas som sårbar (VU). Anledningen är askskottsjukan.

Vi har ganska många askar, varav en del är hyggligt höga, och hos vår närmaste granne växer några riktigt stora askträd. Tyvärr är många av askarna sjuka.

Ask växer vild i södra och mellersta Sverige, även på Gotland och Öland. Redan 2002 hade enstaka observationer av sjukdomen gjorts, men året därpå kom de första säkra rapporterna. Sjukdomen kan redan tidigare ha funnits i Sverige, men då i så begränsade angrepp att de inte har uppmärksammats. I dag sprids askskottsjukan snabbt och angriper träden inom hela utbredningsområdet.

I Sverige är det här en ny trädsjukdom, men i Polen och Litauen har den varit känd i mer än tio år och åstadkommit mycket stora skador. Under denna korta tid har 60-80 procent av Litauens askbestånd dödats av askskottsjuka. Man vet ännu för litet om sjukdomen för att med säkerhet avgöra dess ursprung, men för närvarande verkar det troligt att den har kommit med vindburna svampsporer från Polen och Litauen till Sverige. I Danmark ser man samma spridningsmönster som i Sverige, men Norge tycks hittills vara förskonat.

Det har varit hård frost i natt och i
dag faller de sista bladen på det här
mycket unga men sjuka trädet

Det är först och främst de unga skotten som angrips. De knoppar som anlagts året innan på de då färska skotten slår inte ut på våren. Innerbarken på skotten dör och under sommaren kan angreppet spridas till grenarna. Från grenarna kan sjukdomen sedan gå vidare till stammen, där det uppstår kräftsår (stamnekroser). När dessa når runt hela stammen, dör kronan ovanför såret. Dessutom kan angreppet sprida sig till de nya skott och blad som kommer under sommaren. Den här sjukdomen dödar både unga träd och gamla bjässar, och såväl vildväxande som odlade träd.

År 2006 beskrevs i Polen en ny svampart, Chalara fraxinea, som är identisk med den svamp som angriper svenska askar. Den ger samma symptom som vid askskottsjuka och i odlingsförsök har det visat sig att olika askkloner har olika mottaglighet för askskottsjuka. Än har man dock inte hittat någon klon som är helt resistent.

Mycket tyder alltså på att sjukdomen sprider sig snabbt. Även i Sverige har askdöden fått stor omfattning. Många andra arter är knutna till asken och när asken dör hotas även dessa. Till de redan tidigare rödlistade arter som är beroende av asken hör askpraktbaggen, askvårtlav, aspfjädermossa, askticka och asknätfjäril.

Det finns ännu ingen fungerande metod för att hejda sjukdomen. Att fälla de angripna träden förhindrar inte spridningen, men är till nackdel för de arter som behöver asken. Svampens sporer sprids med vinden och man kan utgå från att där det finns askar finns även svampsporerna. Som läget är i dag är den viktigaste åtgärden att samla information om askbestånd som visar förhöjd motståndskraft mot sjukdomen. Förhoppningsvis kan detta så småningom leda till att man hittar resistenta askar.

Läs även andra bloggares inlägg om insekter, svamp, träd, växter, rödlistan

Sovdags för lingon

Nu har vi haft den allra första frostnatten. Det är flera veckor senare än normalt. Den första frosten brukar komma kring mitten av september, men jag klagar inte.

Den här lingonplantan tycks dock helt ha missuppfattat detta med årstider. Lingonen brukar blomma i maj-juni och andra lingon i skogen står så här års med övermogna bär, men den här plantan har gjort nya blommor. Under blommorna skymtar en liten spindel.

Lingon (Vaccinium vitis-idaea) har, trots vad som brukar påstås, en låg halt av C-vitamin, bara 4 mg per 100 g färska bär jämfört med 210 mg i svarta vinbär. Däremot har de ett högt innehåll av benzoesyra, ett naturligt konserveringsmedel som ger dem lång hållbarhet. Trots ett halvsekel med lingonsyltskokning har jag hittills aldrig sett mögel i en lingonsyltsburk.

Namnet vitis-idaea betyder ungefär "vin från Ida", det vill säga berget Ida i Frygien (nu i Turkiet) där bergsnymfen och vinkvinnan Oinone levde. Det svenska namnet lingon är troligen bildat på lingbär (som hänger ihop med ljung), på samma sätt som många andra bärnamn har fått tillägget -on, till exempel mjölon av mjölbär, odon av odbär, hallon av växtplatsen hall (brant klippa eller häll), plommon, fikon, päron, nypon. Bären av lingon, Baccæ vitis idææ, såldes förr på apoteken som febernedsättande medel.

Stormbarn

Det blev aldrig någon riktig storm, men det blåste riktigt hårt under några dagar, med som värst uppemot 20 meter/sekund i byarna. Här uppe hos oss var det inte så farligt, bara tillräckligt för att jag inte skulle våga mig ut i skogen.

Nere vid sjön var det värre. Vikern är ingen jättesjö, men den är lång och det finns gott om svängrum för vinden när den vill ta sats. I sluttningen alldeles ovanför vägen längs stranden växer gamla och riktigt grova björkar och granar. Många av de här träden är svårt angripna av röta, och för en del av dem blev blåsvädret för mycket.

Vid infarten till huset som ligger närmast Käppstabadet inne i viken stod en hög lönn. Den vräktes inte omkull, men den spräcktes så illa att den måste tas ned.

Blåsvädret hade ställt till elände på många platser och samtidigt hade det kommit massor av regn med översvämningar som följd, så det dröjde några dagar innan någon hann ta ned den spräckta lönnen. Cykel- och gångvägen alldeles under den stängdes av, för att förebygga olyckshändelser.

Men nu ligger lönnen inne på ägarens tomt. Jag antar att den kommer att förvandlas till en försvarlig vedhög.

Den här björken, som växte i sluttningen ovanför sjön, knäcktes rakt av några meter från marken. De många björktickorna, Piptoporus betulinus, som fortfarande sitter kvar visar att trädet redan var rejält angripet av brunröta. När björktickans fruktkroppar bryter fram är trädet redan döende.

Björktickans fruktkropp är ettårig. Den bryter fram under sommaren och hösten, och kan sitta kvar över vintern.

Svampen är oätlig. Köttet har emellertid en konsistens som gör det användbart som knivbryne (strigel) och nåldyna.

Men den här björken var dessutom angripen av fnöskticka, Fomes fomentarius, som orsakar vitröta. Fruktkroppen är flerårig och när den är som mest aktiv på våren kan den släppa ifrån sig många miljarder sporer per dag.

Av fnösktickans kött tillverkas fnöske, som är lätt att få glöd på men brinner långsamt. Det används för att fånga upp gnistor när man slår eld med eldstål eller liknande. Sedan överförs glöden från fnösket till något som brinner bra, som näver eller tjärstickor. I träd som är angripna av fnöskticka hittar med ibland långa vita mycelhudar. Dessa brinner lika långsamt som fnösket och har använts som ersättning för stubintråd.

Fnöske och eldstål var den vanliga metoden för att göra upp eld så sent som vid mitten av 1800-talet. Det var först när fosfortändstickorna kom i allmänt bruk som fnöskemetoden blev "omodern". Fnöske och fnösktickor har hittats vid utgrävningar av nordiska stenåldersbosättningar. Fosfortändstickorna däremot fick en jämförelsevis kort glansperiod. Den vita fosforn var giftig; arbetarna på tändsticksfabrikerna, av vilka många var barn, drabbades av fosforförgiftning som ofta fick dödlig utgång. Stickorna innebar stora risker eftersom de tände på alla skrovliga underlag. Försäljningen förbjöds i Sverige år 1901.

Men köttet kunde dessutom bankas ut till ett material som liknar mocka. Av detta syddes till exempel klädesplagg; i Livrustkammaren finns en rock och en mössa som i början av 1700-talet sytts av fnöskticka. Svampen används även till garnfärgning och ger då en mörkbrun färg.

Slutligen har fnöskticka utnyttjats inom sjukvården. Fnösket kallades då Fungus chirurgorum och användes vid smärtlindring, till att fördriva bölder och som blodstillande medel.

Brunröta i gran

Brunröta och vitröta
Brunröta uppstår när svampen bryter ned cellulosan i träet men lämnar ligninet (vedämnet). Rötan ser ut som kubformade bitar av fast, brunt trä som lätt kan smulas sönder mellan fingrarna. Rötan kallas ibland kubröta.

Vitröta i björk

Vid vitröta har svampen brutit ned både cellulosan och ligninet, och veden blir vit, mjuk och trådig.

Den heliga enen

Nakenfröigt och gömfröigt
Barrväxterna har i likhet med blomväxterna pollenkorn och frön, men de har inte blommor. De honliga fröämnena sitter öppet och de hanliga pollenkornen kommer vid pollineringen i direkt kontakt med fröämnena. Det är på grund av denna öppna exponering av fröämnena som barrväxterna kallas nakenfröiga.

Hos de gömfröiga växterna, blomväxterna, sitter fröämnena inne i frukter och pollenkornen kommer inte i kontakt med fröämnena. För att skilja fortplantningorganen hos barrväxter från blommor hos blomväxter, kan man kalla dem hanorgan och honorgan. På gran, tall och lärk brukar vi dessutom kalla honorganen kottar.

Men i den normala vardagen är det inte nödvändigt att göra den här åtskillnaden – det kan vara bra att känna till att det finns en skillnad, men sedan kan man om man så vill fortsätta att kalla blommor blommor, även om de sitter på en gran eller en en. Det tänker jag göra.

En, Juniperus communis
Vår vanliga "svenska" en är det mest utbredda trädet i Europa. Den är tvåbyggare, vilket innebär att den har enkönade han- och honblommor på olika plantor. Alla bilderna här kommer från samma honbuske och de är tagna i september.

Enen växer oftast som en upprätt buske, men kan också bilda träd eller krypa tätt intill marken. Längs blåsiga kuster är det vanligt med enar som bara är någon eller några decimeter höga men breder ut sig till mer än en meter i diameter – enarna ovanför raukfälten längs Fårös nordvästkust är en upplevelse.

De vassa barren är mörkgröna på undersidan och ljust grågröna på ovansidan med mörkare strimmor längs kanten. De sitter i tretaliga kransar, vilket skiljer enen från alla andra vilda barrväxter i Sverige.

De små gula hanblommorna släpper sitt pollen tidigt under försommaren – enen ryker. Honblommorna är gulgröna med tre köttiga fjäll som växer ihop till små bärkottar – i bilden ovan, som är tagen i september, ser man de tre fjällen som skall bilda bärkotten. Den andra sommaren växer sig dessa större och får en grönare färg. Först den tredje sommaren blir de blåsvarta, ofta med ljusare dagg, samtidigt som fröna i dem mognar. De båda senare stadierna syns i bilden till höger, men alla tre åldrarna finns samtidigt på busken.

Enbären är alltså botaniskt sett inga bär, utan bärkottar där både täckfjäll och fröfjäll har blivit köttiga och mer eller mindre ihopvuxna när kotten har mognat. "Skarven" mellan fröfjällen syns tydligt på enbären, som på det mogna bäret mitt i bilden och på ettårsbäret längst till höger. Det här märket har tolkats som en bild av Kristi kors, vilket säkert har bidragit till att enen betraktats som helig även i kristen tid.

Kikbär och medicin
På nästan alla enar finns en fjärde typ av "bär", de så kallade kikbären. Dessa har inget alls med enens fortplantning att göra, utan är gallbildningar som sitter längst ut i skottspetsarna och består av tre yttre förstorade barr som omger tre förkrympta barr. Längst in sitter en liten mygglarv av allmän engallmygga, Oligotrophus juniperinus.

Förr kokade man kikbären i mjölk och använde som läkemedel mot andtäppa och kikhosta. Man kunde även lägga några kikbär i kläderna vid halsen som skydd mot björnfrossa, en förlamande rädsla som kan drabba en människa som oförhappandes möter björn, och göra henne oförmögen att hantera situationen vettigt. Utöver detta har olika delar av enen använts medicinskt bland annat mot smitta, som sårsalva och mot gulsot, förstoppning, gikt, sur mage, difteri, hosta, förkylning, urinstämma och lunginflammation.

Användning i folktro och verklighet
Enen har sedan urminnes tider ansetts som ett heligt träd och den har genom alla tider haft många användningsområden, både rent praktiska och mer subtila. Som exempel strödde man enris på golvet i hus där någon stod lik. Detta förtog den "onda" lukten, men såg samtidigt till att den barfotade döde inte strövade omkring i huset som gengångare under natten. Enkvistar skyddade mot förhäxning, blixten och annat ont. En enkvist över ytterdörren höll häxan borta eftersom hon måste räkna alla barren innan hon steg över tröskeln – kanske kunde hon likt trollen inte räkna längre än till tre – och enkvistar i fähuset skyddade korna mot häxeri som tog bort mjölken eller gjorde att korna kastade (fick missfall).

Förr var det viktigt att hälsa hövligt på enen när man passerade den; min egen mormor ansåg att man alltid skulle niga för den.

En välbyggd gärdesgård restes ofta med en som stående störar. Dessa har stor förmåga att stå emot röta och höll många gånger längre än granstörarna man använde som slanor. Jag har själv i barndomen varit med och reparerat sådana gärdesgårdar, där granslanorna ofta måste bytas men enstörarna stod kvar nästan hur länge som helst.

Kjell minns från sin barndom här på gården att man strödde enris runt potatisbingarna i källaren för att hålla råttorna borta.

I dag är enbären fortfarande en viktig krydda till viltkött och enkvistar ger fin smak vid rökning av kött och charkuterier, medan eneträ främst används till småslöjd av olika slag. Vilken förälder har inte som julklapp fått en smörkniv eller ett grytunderlägg av en, tillverkat i skolan av något barn? Intressant nog kan smörkniven av eneträ vara en kvarleva från den tid då smörkärnan skulle vara gjord i eneträ för att skydda smöret mot häxor.

De äldsta enarna
Enen kan bli mycket gammal, äldre än alla andra träd i Sverige. De äldsta träd som någonsin har hittats i Sverige var enar; de åldersbestämdes genom årsringarna till nästan 1000 år, 900 år respektive 840 år.

Litet kuriosa
På det sommarställe där vi bodde 1955 växte en mycket stor en invid uppfarten. Den hade en knappt meterhög stam, som sedan delades i tre grenar. Mellan dessa låg en stor sten fastkilad – den hade troligen följt med enen genom dess uppväxt. En senare sommargäst i huset "städade bort" stenen. Jag tyckte så synd om enen, som blev skild från den vän den hade haft sedan den var liten.

Svarta nyttigheter

För tre år sedan planterade jag tre svartaronia, Aronia melanocarpa ’Elata’. I plantskolan rekommenderades de som häck, men vi behöver inga häckar. De fick bli friväxande buskar i stället.

De har blommat litet blygsamt i två år, men i år slog de till på allvar: Massor av vita blomklasar som lockade till sig humlor, bin och yrvakna fjärilar och nu nästan krusbärsstora blåsvarta bär i fina klasar. Bären är mycket lättplockade, men färgar av sig som blåbär.

Svartaronian slår ut tidigt på våren och får efter den långa sommargrönskan lysande vackra höstfärger. Bären mognar i augusti-september. De har en litet kärv men mycket god smak, utan att vara snaskigt söta. Kärvheten mildras om man plockar bären efter första frosten – om man törs vänta så länge med tanke på fåglarna – eller helt enkelt stoppar dem i frysen ett tag innan man kokar saft, gelé eller sylt på dem. Man kan även torka dem, men på låg temperatur så att nyttigheterna inte förstörs. De torkade bären passar bra i brödbak och müsli eller som nyttigt godis.

Aroniabären innehåller viktiga vitaminer, framför allt C-vitamin, men är dessutom ett av de bär som innehåller allra mest antioxiderande antocyaniner. Man har mätt upp 1480 mg antocyaniner per 100 g färska bär och 664 mg proantocyaniner. Båda dessa värden hör till de högsta som har hittats i växtmaterial. Som naturläkemedel används de svarta bären mot högt blodtryck, vid magsjukdomar och för att förebygga åderförkalkning.

När vi plockade bären följde en grön bärfis, Palomena prasina, med in. Min dotter, som plockade tillsammans med mig och har en tendens att döpa alla småkryp som hon inte stampar på, döpte den till Hubert.

En röd tid

Brakved, Frangula alnus, blommar länge och buskarna har ofta blommor och frukter i olika utvecklingsstadier samtidigt. De runda frukterna är först gröna, varpå de blir röda och till sist svartvioletta.

Namnet brakved kommer troligen av att man tidigare har använt den kolade veden vid kruttillverkning. Som liten kände jag inte till detta med kruttillverkningen, men jag visste att brakved använts som läkeväxt. Under namnet Cortex Frangulæ utnyttjades barken som laxermedel. Det gjorde naturligtvis att jag associerade namnet med något helt annat än krut.

Dessutom har man använt bark, blad och bär till att färga textilier i gult, brunt, violett och grönt.

Brakved är en av de två växter som citronfjärilen lägger sina ägg på. Den andra är getapel eller vägtorn, Rhamnus cathartica. Någon sådan har jag aldrig ens sett; det är tur att vi har gott om brakved, så att vi får ha citronfjärilar omkring oss.

Hartsros, Rosa villosa, är vanlig i skogskanter, längs vägar och i gamla hagmarker. Just den här är en ganska stor buske som växer i utkanten av en dunge – en typisk "ö" med stora björkar, lönnar, aspar och almar, enstaka enar och täta buskage av vildrosor, olvon, sälg och brakved – mitt på betesvallen nedanför huset.

Sådana dungar är mycket värdefulla som skydd för djur som älg, rådjur, räv, vildsvin, fåglar, kräldjur och insekter, och ofta hittar man dessutom litet ovanligare växter i dem. Dungarna får ju vanligen vara i fred för människor – få gör sig besväret att gå ut till dem, och de som gör det är av den sorten som har ett äkta naturintresse och vett att inte störa i onödan. Det är inte hit man går för att duka upp sin medhavda picknick, grilla och sedan lämna kvar soporna!

Hartsrosen är lätt att känna igen på lukten. Hela busken är full av små körtelhår – de syns mycket tydligt i närbilden av nyponet. Rör man vid dessa hår avger de en svag men omisskännlig doft av kådig granskog och svamputflykt. Det är kanske detsamma som "hartslukt", men för mig dominerar associationen till grankåda.

Olvon, Viburnum opulus, trivs i mycket ljus; då blommar den villigt med stora platta samlingar av vita blommor. De buskar som står i mörkare skog blommar inte alls lika mycket.

De stora bärklasarna är frestande, men man bör avstå från att smaka på bären, eftersom de kan framkalla magbesvär. De får ofta sitta kvar genom nästan hela vintern, men förr eller senare kommer en flock sidensvansar som snabbt plockar rent på buskarna.

Olvon är lättodlade och de finns ofta att köpa i plantskolor. Men de är lätta att föröka också, med avläggare, rotsticklingar eller sticklingar. När jag skulle rensa bort en knäckt gren som låg på marken vid den stora olvonbusken i trädgården, visade det sig att det hade vuxit fram rötter från grenen och bildats tre nya buskar.

Rönnen, Sorbus aucuparia, brukar inte bli särskilt gammal. Den växer som en buske eller ett ganska litet träd. En del exemplar blir dock mycket höga. I min barndom hade vi alldeles bakom huset en synnerligen pampig rönn. Nederdelen av stammen var mycket bred, som på en riktigt gammal ek. Den var också eklikt murken, med djupa håligheter in i trädet. Men den växte vidare ändå – den bara stod där och såg odödlig ut.

Men så kom Allhelgonaorkanen i november 1969, och det blev för mycket för rönnen. Den började falla mot huset under kronan, men vred sig sedan och lade sig till ro mellan två av uthusen, utan att skada vare sig husen eller jättelönnen vid den andra husknuten. Rönnen slutade sitt liv som ved, men innan dess mätte vi upp den. Den hade varit 26 meter hög, och under resten av sitt liv odlade min mamma krasse i den kvarlämnade stubben.

I år har rönnarna blommat bra och skyddat äppelträden, som under år med dålig rönnblomning och bärsättning angrips mycket mer av rönnbärsmalen. De många bären – som egentligen inte är bär, utan snarare små äpplen – kan bli till god rönnbärsgelé. Men å andra sidan finns det ju så många fåglar som kommer att uppskatta dem i vinter.

Ormbär

Ormbär, Paris quadrifolia, hör till familjen Trebladsväxter, Trilliaceae. Men det kan man inte tro när man ser växten. Den är nämligen väldigt fyrtalig: Fyra kransställda blad. En ensam blomma med smala, gröna kalkblad i två fyrtaliga kransar. Åtta ståndare och fyra stift. Frukten är ett stort svart och blådaggigt bär.

Ormbär är inte alltför vanliga, men har man tillfälle är det bra att lära barnen se skillnad på ormbär och blåbär. Ormbäret är nämligen giftigt – det innehåller ämnen som kan ge magbesvär. Särskilt viktigt blir det här om man har barn och odlar ormbär som trädgårdsväxt. Arten säljs som perenn i många plantskolor.

Ormbär, som också har kallats parört, soögon och trollbär, har använts som läkemedel mot bland annat pest och ögonsjukdomar.

Gurkört – blåare än vinterhimlen

Gurkörten, Borago officinalis, självsår sig snällt och kommer igen år efter år. Den ger vackra blommor som är ätbara och kan användas som dekoration i sallader, eller kanderade på kakor. Unga blad och stjälkar kan också användas i sallad, och de har en fin gurksmak.

I frösådder dyker det då och då upp vit- eller lilablommiga plantor, och det finns såväl vit som rosa gurkört att köpa, men den blå ursprungsfärgen är absolut vackrast.

Artnamnet officinalis syftar på att växten har använts som medicinalväxt. Ända sedan medeltiden har man utnyttjat blad och blommor som febernedsättande medel. Om gurkörtsblad fick dra i vin kunde vinet sedan drickas som botemedel mot svårmod och melankoli.

Det svenska namnet gurkört är känt sedan 1877. Ett äldre namn på växten är stofférblomma, vilket kommer sig av att man enligt Linné "plägar med des blomor utstoffera kötfat etc". Andra äldre namn är gurksallad, borag, hjulkrona och wälsk oxetunga. I det sistnämnda, känt sedan 1638 och ett av de namn Linné själv använde, betyder "wälsk" helt enkelt "främmande" eller "utländsk".

Blomstjälkarna kan bli nästan meterhöga och arten odlas både som prydnadsväxt och som kryddväxt. Dessutom är det här godis för bin och humlor. Arten kommer ursprungligen från Sydeuropa, men numera finns den förvildad särskilt i sydligaste delen av landet. Det första förvildade fyndet publicerades i Nils Liljas Skånes flora 1870.

Vit nysrot – giftig höjdare med många namn

Vit nysrot, vit prustrot eller bara prustrot, Veratrum album, är mycket vacker och bildar så småningom stora, högvuxna bestånd.

Eftersom "prustrot" också är ett gammalt namn på julros, är det dukat för förväxling. För att röra till det hela än mer används namnet vit nysrot dessutom inom delar av alternativmedicinen, men då på läkevänderot, Valeriana officinalis.

I alla händelser är det här en giftig växt och självklart har den därmed funnits upptagen i den svenska farmakopén. Den har använts mot åkommor som hjärnhinneinflammation, lunginflammation och reumatism, och inom veterinärmedicinen för att sätta i gång våmrörelser vid våmförlamning.

Rotstocken av vit prustrot, intagen i farmakopén som rhizoma Veratri albi, användes för att framställa ett nyspulver som framkallade våldsam nysning. Ur en nordamerikansk motsvarighet framställdes pilgift, och med nyspulvret påstås vissa indianstammar ha testat kandidater till posten som hövding – den som nös minst var lämpligast.

Vit nysrot växer inte naturligt vild i Sverige, men förekommer ibland förvildad från trädgårdar.

Röllika – eller karibacka

Den vilda röllikan, Achillea millefolium, är vanlig i hela landet. Den har vita eller lätt rödaktiga blommor, men det förekommer även exemplar med mörkare röda blommor. Förra året sådde jag en påse röd röllika, 'Cerise Queen', i hopp om att få några fina plantor. Tydligen har vartenda frö grott. Jag har flyttat ut många plantor i olika rabatter, men fortfarande finns massor av röllikor kvar i sålådan.

Jag får försöka hitta hem åt dem hos andra trädgårdsgrävare. De är ju riktigt vackra med sina starka färger och lika tåliga som den vilda ursprungsarten.

Dessutom har röllikan historia: Den har genom tiderna använts som medicinalväxt, bland annat som sårrengörande och magstärkande medel, samt mot blödande hemorrojder och kraftiga menstruationer. "Lima-Dalbonden lägger den under gäsningen på Ölet, at förbättra smak och styrka", skriver C. F. Hoffberg i Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom (1792).

Bland de många alternativa namnen på röllika finns backhumle, jordhumle och näsegräs. Samt alltså karibacka – som den dialektalt har fått heta just i våra trakter – ett av de sju blomster som skall framkalla midsommarnattsdrömmar om ens tillkommande.

Dessutom lär det gå bra att torka röllikor som eterneller, om man tillhändelsevis råkar vara intresserad av sådant.

Fingerborgsblomma

Fingerblomsblomman, Digitalis purpurea, är helt oemotståndlig för humlorna. För oss är växten giftig men högst användbar; den ger oss ett av våra äldsta verksamma läkemedel.

Fingerborgsblomman innehåller glykosider, som under lång tid använts som hjärtmedicin (digitalis). Numera sätter man in digitalis främst för att stabilisera hjärtrytmen vid tillstånd med förmaksflimmer och hjärtsvikt samtidigt.

Digitalis har alltså sedan länge utnyttjats som läkemedel. Den äldsta användningen inom folkmedicinen är känd från England, Wales och Irland under 900-talet, då mot vattusot (vätskeansamling i vävnaderna, ofta på grund av hjärtsvikt). År 1785 publicerade den engelska botanikern och läkaren William Withering sina studier av digitalis, och fem år senare infördes medlet i den svenska farmakopén. Kan humlor få hjärtsvikt, tro?