En röd tid

Brakved, Frangula alnus, blommar länge och buskarna har ofta blommor och frukter i olika utvecklingsstadier samtidigt. De runda frukterna är först gröna, varpå de blir röda och till sist svartvioletta.

Namnet brakved kommer troligen av att man tidigare har använt den kolade veden vid kruttillverkning. Som liten kände jag inte till detta med kruttillverkningen, men jag visste att brakved använts som läkeväxt. Under namnet Cortex Frangulæ utnyttjades barken som laxermedel. Det gjorde naturligtvis att jag associerade namnet med något helt annat än krut.

Dessutom har man använt bark, blad och bär till att färga textilier i gult, brunt, violett och grönt.

Brakved är en av de två växter som citronfjärilen lägger sina ägg på. Den andra är getapel eller vägtorn, Rhamnus cathartica. Någon sådan har jag aldrig ens sett; det är tur att vi har gott om brakved, så att vi får ha citronfjärilar omkring oss.

Hartsros, Rosa villosa, är vanlig i skogskanter, längs vägar och i gamla hagmarker. Just den här är en ganska stor buske som växer i utkanten av en dunge – en typisk "ö" med stora björkar, lönnar, aspar och almar, enstaka enar och täta buskage av vildrosor, olvon, sälg och brakved – mitt på betesvallen nedanför huset.

Sådana dungar är mycket värdefulla som skydd för djur som älg, rådjur, räv, vildsvin, fåglar, kräldjur och insekter, och ofta hittar man dessutom litet ovanligare växter i dem. Dungarna får ju vanligen vara i fred för människor – få gör sig besväret att gå ut till dem, och de som gör det är av den sorten som har ett äkta naturintresse och vett att inte störa i onödan. Det är inte hit man går för att duka upp sin medhavda picknick, grilla och sedan lämna kvar soporna!

Hartsrosen är lätt att känna igen på lukten. Hela busken är full av små körtelhår – de syns mycket tydligt i närbilden av nyponet. Rör man vid dessa hår avger de en svag men omisskännlig doft av kådig granskog och svamputflykt. Det är kanske detsamma som "hartslukt", men för mig dominerar associationen till grankåda.

Olvon, Viburnum opulus, trivs i mycket ljus; då blommar den villigt med stora platta samlingar av vita blommor. De buskar som står i mörkare skog blommar inte alls lika mycket.

De stora bärklasarna är frestande, men man bör avstå från att smaka på bären, eftersom de kan framkalla magbesvär. De får ofta sitta kvar genom nästan hela vintern, men förr eller senare kommer en flock sidensvansar som snabbt plockar rent på buskarna.

Olvon är lättodlade och de finns ofta att köpa i plantskolor. Men de är lätta att föröka också, med avläggare, rotsticklingar eller sticklingar. När jag skulle rensa bort en knäckt gren som låg på marken vid den stora olvonbusken i trädgården, visade det sig att det hade vuxit fram rötter från grenen och bildats tre nya buskar.

Rönnen, Sorbus aucuparia, brukar inte bli särskilt gammal. Den växer som en buske eller ett ganska litet träd. En del exemplar blir dock mycket höga. I min barndom hade vi alldeles bakom huset en synnerligen pampig rönn. Nederdelen av stammen var mycket bred, som på en riktigt gammal ek. Den var också eklikt murken, med djupa håligheter in i trädet. Men den växte vidare ändå – den bara stod där och såg odödlig ut.

Men så kom Allhelgonaorkanen i november 1969, och det blev för mycket för rönnen. Den började falla mot huset under kronan, men vred sig sedan och lade sig till ro mellan två av uthusen, utan att skada vare sig husen eller jättelönnen vid den andra husknuten. Rönnen slutade sitt liv som ved, men innan dess mätte vi upp den. Den hade varit 26 meter hög, och under resten av sitt liv odlade min mamma krasse i den kvarlämnade stubben.

I år har rönnarna blommat bra och skyddat äppelträden, som under år med dålig rönnblomning och bärsättning angrips mycket mer av rönnbärsmalen. De många bären – som egentligen inte är bär, utan snarare små äpplen – kan bli till god rönnbärsgelé. Men å andra sidan finns det ju så många fåglar som kommer att uppskatta dem i vinter.