(S)tickigt

Det här är en rejäl ticka. Den sitter på sin granstubbe och formligen ropar ut ett "Här är jag! Titta på mig!". Den syns bra på minst 50 meters avstånd, nedifrån den gamla järnvägen där vi gick. Så vi tog oss upp till den för att titta närmare.

Klibbtickan, Fomitopsis pinicola, växer främst på gran men även på tall, björk och al. Fruktkroppen är flerårig och växer sig större varje år – den kan till slut bli 40 cm bred. Den är onekligen fin att titta på.

Klibbtickan slår sig ned i levande träd via skador på trädet eller sätter sig på redan död ved, som på stubbar. Fruktkropparna utvecklas oftast först efter att trädet har dött, men ibland hittar man dem även på levande träd. Tickan orsakar brunröta i trädet, varvid cellulosan i veden bryts ned. Däremot lämnas ligninet kvar och det kommer så småningom att bli en viktig beståndsdel i skogens förna.

De vednedbrytande tickorna har en mycket viktig funktion i skogens ekosystem. Träd lever i allmänhet länge och hinner under sin livstid binda en mängd energi i sina stammar och grenar. När trädet dör och tickorna bryter ned veden, frigörs näring som blir till nytta för alla levande svampar, mossor, lavar och gröna växter i skogen, vilket i sin tur kommer alla de skogslevande djuren till godo.

Jag lade mig på rygg och hasade in under tickan för att kika på undersidan. Det hade regnat, så jag blev rätt våt. Det fastnade pinnar i håret. Barr flyttade in under blusen och en myra bet mig i benet. Vassa pinnar stack in i ryggen. Allt stacks och om man har ondsinta knän är det dessutom litet knepigt att resa sig när man har krupit in under en ticka.

Men det var värt besväret; annars hade jag aldrig fått se det här vackra. Och hade jag fastnat där, så skulle jag ju i alla fall ha haft tak över huvudet.