Haiku för knorrfågeln

Knorrfågeln

Knorrfågeln knorrar
Jag vet inte vem det är
Som knorrar var natt

Det var i våras som jag hörde honom för första gången.

Jag är tämligen säker på att han är en fågel. När jag hade lokaliserat ljudet till ett torrt plommonträd, och försökte närma mig i skumrasket, flyttade han tyst men snabbt först till eken och sedan några meter längre bort till björkdungen. Men när jag gick tillbaka till verandan återvände han till plommonträdet.

Han knorrar alltså. Inte som en kuttrande duva, utan mer som en riktigt stor, njutningsfull katt som spinner med öppen mun. Ett tiotal knorrar i snabb följd, ett uppehåll och sedan en knorrserie igen.

Och varför skulle för övrigt en dagaktiv duva tillbringa nätterna med att knorra, och riskera att avslöja sitt tillhåll? Om inte annat skulle det väl få hustrun att knorra, mer än ett helt härke av dalabönder över Gustav Vasa.

Vi har många ugglearter alldeles omkring oss, men vilken av dem kan tänkas knorra? Oavbrutet, natten igenom? Han skulle svälta ihjäl. Samma sak med fladdermöss. De kan flyga tyst och snabbt, men har inte tid att ägna nätterna åt knorr.

Knorrandet fortsatte långt in i sommaren, men under de dygnet runt-ljusa veckorna blev det tyst. Nu har han börjat igen, och jag vet fortfarande inte vem det är.