En grön ticka?

Borsthår på ung
respektive äldre hatt

Nej då, inte alls. Från början är borsttickan, Trametes hirsuta, grå- eller gulvit. Mikroskopiska grönalger slår sig ned på den borstiga hatten och snart har tickan blivit vackert grönrandig i stället.

Randningen beror på att hatten är zonerad eller koncentriskt fårad och på att borsthåren växer i band med olika bredd, så att algerna får mer eller mindre bra fäste.

Tickan ger vitröta i veden och kort efter att trädet har dött bryter de ettåriga fruktkropparna fram. Det här är en av de vanligaste tickorna på öppen mark, som beteshagar och hyggen, och den kan växa i stora mängder på stubbar och lågor av björk och andra lövträd. Sällsynt förekommer den även på barrträd.

Här växer borsttickan på en sälglåga i ett soligt, södervänt läge invid en gammal och varm stenmur vid betesvallen. Den murkna stammen får vara i fred eftersom den ligger så nära muren. Den duger inte till ved och den ligger inte i vägen för slåtterbalken.

Det är inte bara tickor som har glädje av att träd får ligga kvar där de har fallit. Den näring som har samlats i trädet under dess livstid frigörs när trädet bryts ned. Den återgår till ekosystemet och redan medan nedbrytningen pågår kommer en mängd insekter och andra smådjur att dra nytta av den – vilket samtidigt innebär att de påskyndar nedbrytningen. Naturen vet exakt hur det här skall gå till, det är bara vi människor som lägger hinder i vägen genom att "städa" alldeles i onödan.

Hatten kan ha njur- eller halvcirkelform, eller till och med vara formad som en rosett. Den är uppemot 10 cm bred och omkring 1 cm tjock längst in. Ytterkanten är betydligt tunnare och har ofta inskärningar.

Undersidan med porerna

Till nytta för vem? De grönalger som växer på svamphatten är beroende av vatten. De livnär sig genom fotosyntes och genom att ta upp närsalter ur vattnet. Borsthåren på svamphatten håller kvar en hel del fuktighet. Redan det gör att grönalgerna drar nytta av svampen.

Frågan är då om nyttan är ömsesidig. I och för sig skulle man kunna tänka sig att svampen fick viss näring från algerna, men uppriktigt sagt tror jag inte riktigt på det. Det vore litet som att försöka få ett äppelträd att växa bättre genom att gödsla äpplet. Jag vet faktiskt inte hur förhållandet mellan svamp och alg fungerar i det här fallet. Men å andra sidan gör algerna kanske ingen skada heller.

Svampböcker Borsttickan ger ett bra exempel på problemet med svampböcker. Jag har sex sådana liggande vid datorn just nu, utkomna mellan 1981 och 2009, samtliga rikt illustrerade. Ingen av dem är direkt inriktad på matsvamp.

En bra sak med att ha flera svampböcker är att man kan jämföra bilderna. Skillnaden i utseende på en och samma art kan vara stor mellan de olika böckerna, precis som i naturen. De flesta behöver bilderna som hjälp i artbestämningen.

Av de sex böckerna tar två inte ens upp borsttickan. Tre tar upp svampen, men nämner inte algpåväxten och grönfärgningen eller visar den i bild. Bilderna visar i stället en vitgråaktig svamp. En enda både visar den gröna färgen och talar om varför svampen blir grön. När man står med en tydligt grönrandig svamp i handen och försöker lista ut vad det är, kommer man inte långt om bilderna bara visar vitgrå svampar.