Är alla små söta?

Orangutangbarn, lammungar, mänskobäbisar, valpar, föl och kattungar, alla har de en sak gemensamt: De är försvarslösa. Utan skyddande vuxna har de inte en chans att överleva.

Alla är däggdjur och har ögon som förefaller större i förhållande till ansiktet än hos vuxna djur. Och kanske är det de stora ögonen som hos människan väcker känslor som "beskydda mig" och "jag är gullig".

Å andra sidan finns det andra djurbarn som har ännu större ögon i förhållande till "ansiktet", och ändå inte väcker den allra minst känsla av "gullig". Som sländnymfer och dykarbaggarnas barn – ögonen är jättestora, men att kalla det de sitter i för ansikte, är nog att ta i. För övrigt vet jag vad de kan göra med sina fångstapparater – de skulle göra sig i vilken Alien-film som helst. Eller fiskyngel. Roliga att titta på, men gulliga – nä, det tycker jag inte. Och nykläckta småfågelungar med sina jätteögon – intressanta med litet äckliga.

Det lilla paddbarnet är förvisso inget däggdjur. Men ändå ... vuxna paddor är trevliga att titta på, men har knappast någon sötfaktor. Den här lilla, däremot, är både gullig och väcker beskyddarinstinkten till liv. Man pratar med den: "Kom nu lilla vän, så flyttar vi på dig så att stora elaka slåttermaskinen inte gör dig illa när den kommer." Man blir larvig, man gullepratar med en liten padda – och man skäms inte över det!

Ändå är den lilla paddan inte ens försvarslös – den har redan blivit så stor att den måste klara sig själv.

Så alla små är inte söta. Men många är det; betydligt fler än jag trodde innan jag började känna efter.