Svarta nyttigheter

För tre år sedan planterade jag tre svartaronia, Aronia melanocarpa ’Elata’. I plantskolan rekommenderades de som häck, men vi behöver inga häckar. De fick bli friväxande buskar i stället.

De har blommat litet blygsamt i två år, men i år slog de till på allvar: Massor av vita blomklasar som lockade till sig humlor, bin och yrvakna fjärilar och nu nästan krusbärsstora blåsvarta bär i fina klasar. Bären är mycket lättplockade, men färgar av sig som blåbär.

Svartaronian slår ut tidigt på våren och får efter den långa sommargrönskan lysande vackra höstfärger. Bären mognar i augusti-september. De har en litet kärv men mycket god smak, utan att vara snaskigt söta. Kärvheten mildras om man plockar bären efter första frosten – om man törs vänta så länge med tanke på fåglarna – eller helt enkelt stoppar dem i frysen ett tag innan man kokar saft, gelé eller sylt på dem. Man kan även torka dem, men på låg temperatur så att nyttigheterna inte förstörs. De torkade bären passar bra i brödbak och müsli eller som nyttigt godis.

Aroniabären innehåller viktiga vitaminer, framför allt C-vitamin, men är dessutom ett av de bär som innehåller allra mest antioxiderande antocyaniner. Man har mätt upp 1480 mg antocyaniner per 100 g färska bär och 664 mg proantocyaniner. Båda dessa värden hör till de högsta som har hittats i växtmaterial. Som naturläkemedel används de svarta bären mot högt blodtryck, vid magsjukdomar och för att förebygga åderförkalkning.

När vi plockade bären följde en grön bärfis, Palomena prasina, med in. Min dotter, som plockade tillsammans med mig och har en tendens att döpa alla småkryp som hon inte stampar på, döpte den till Hubert.